Jag har skrivit rätt många inlägg nu, där jag tar upp den andliga kamp, som vi som kristna har att utkämpa, ur litet olika synvinklar.
Man kan knappast tala om den andliga striden utan att i något skede ta upp texten i Ef 6, den som handlar om den andliga vapenrustningen, så vi ska titta på den texten litet nu!
Vanligen brukar vi säga, att aposteln här tar sitt exempel från bilden av den romerska soldatens stridsutrustning, vilket säkert är en del av sanningen, men knappast hela sanningen. När det gäller en så här viktig sak, kan vi tryggt utgå från att bilden är lika mycket hämtad från Guds Ord, som från den dåtida romerska arméns standardutrustning! Paulus var ju en skriftlärd man, och den helige Ande använde förstås hans gedigna förtrogenhet med GT:s skrifter, och vad som där sägs om rustningar pch vapen i andligt hänseende och genom olika förebilder!
I Ef 6 talas det om sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredskapens skor, trons sköld, frälsningens hjälm, och Andens svärd.
Eftersom det allra mesta av det, som vi hittar i NT:s påse, har varit i GT:s säck först, kan vi börja med gå i apostelns fotspår, och ta en titt på vad som sägs om det här i det, som var apostlarnas bibel, alltså Gamla Testamentet!
Hur spände man på sig sanningens bälte där, lät sanningen vara en sammanhållande faktor i sitt liv?
Psaltaren har mycket att säga om den saken! Några exempel:
Ps 25:5 ”Led mig i din sanning”, en bön om ledning att hållas i sanningen, göra det som är rätt.
Ps 26:3 ”Jag vandrar i din sanning” ger uttryck för ett medvetet val: så här vill jag leva! Jag vill hålla mig till Guds sanning, till Guds Ord, och inrätta mitt liv i enlighet med det! Det valet behövs, för inte är det någon större vits med att be om Guds ledning, om man bara tänker följa den när det passar en!
”Om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill, men om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill!” Så inbillar sig människan att hon ju gör som Gud vill åtminstone ifråga om en del saker, fast hon i själva verket gör som hon själv vill hela tiden…
I den inställningen finns inget andligt beskydd!
Ps 43:3 ”Sänd ditt ljus och din sanning” talar om medvetenhet om att detta är den väg, som för till Guds boningar, den väg, där man vandrar i ljuset, och söker Guds uppenbarelse och ledning.
Ps 119:30 ”Jag har utvalt sanningens väg” visar återigen på ett medvetet val: ”jag vill hållas i sanningen, kosta vad det kosta vill!”
Genomgående i dessa texter ser vi hur det är fråga om just Guds sanning, inte skribenternas egna uppfattningar och åsikter! Att uppriktigt vilja hålla sig till sanningen räcker inte långt i den andliga striden, om man inte också har klart för sig att alla andra så kallade sanningar måste stryka på foten inför Gud sanning! Om mina tankar och åsikter säger ett, och Gud något annat, då är det jag, som ska ändra mig, om jag vill spänna sanningens bälte om mig!
”Helga dem i sanningen, Ditt Ord är sanning”, ber Jesus den sista kvällen han var hos lärjungarna….
I Efesierbrevets fjärde kapitel, v 25, får vi ett enkelt och tydligt besked: ”Lägg bort lögnen, och tala sanning med varandra! Vi är ju varandras lemmar!
I de orden ser vi, att sanningens bälte, och också vapenrustningen i sin helhet, ingalunda bara är något, som är till för individen. Den är också till för att skydda församlingen, gemenskapen kristna emellan! Den onde vet mycket väl, att kristna, som lever i öppen, sann, och kärleksfull gemenskap med varandra, är den starkaste bekräftelse av evangeliets sanning som finns, så hans listiga angrepp riktas lika mycket mot detta, som mot oss som enskilda kristna!
Det här är något som vi ofta förbiser, skolade som vi är att tänka individualistiskt. Det är sällan vi säger klart ut att Guds vapenrustning är en gemensam angelägenhet, att vi hjälps åt med att få på oss den, och vi fortsätter att hjälpa varandra att bli kvar i den!
Detta sker inte minst genom att vi lägger bort alla lögner i form av vinklingar, halvsanningar, urskuldanden och rättfärdiganden, som vi så lätt frestas ta till för att framställa oss själva i litet bättre dager….
Sedan har vi då bröstpansaret. I fråga om det kan vi med fördel vända oss till 2 Mos 24:15-21
Varje detalj i både tabernakel och prästdräkt pekar ju enligt Hebr 9:5 framåt mot Kristus och hans församling! Man kan säga, att det som Aron gjorde, när han tog på sig sina översteprästkläder, var detsamma som vi uppmanas göra, när vi ska ta på oss vapenrustningen, alltså ikläda oss Kristus!
Det är det, som vapenrustningen handlar om, varken mer eller mindre. Vad skulle annars kunna stå emot den ondes angrepp?
Först har vi materialet, som bröstskölden i översteprästens dräkt skulle tillverkas av.
Guldet står som symbol för att Guds härlighet, att han är En och den ende sanne Guden.
Mörkblått står för står för himlen, det som är av himmelskt ursprung.
Purpurrött står för kunglighet, kunglig auktoritet.
Karmosinrött står för försoningsblodet
Det fina lingarnet står för de heligas rättfärdighet, Kristi rättfärdighet.
Och sen har vi då ädelstenarna, där namnet på Israels tolv stammar skulle ingraveras
Trons sköld i det nya förbundet består då alltså av den rättfärdighet, som han, som kom från himlen med konungslig makt och auktoritet, sänd av Gud Fader, köpte åt oss med sitt blod, och med den följer medvetenheten om att jag bär med mig mina medkristna, och de bär mig!.
Vi är köpta, och betalning är given, alltså har ingen annan någonsin någon rätt till oss, eller någon rätt att ställa sig mellan oss och vår Herre!
Ju mer vi sätter tro till att skölden håller, ju tydligare vi ser att den inte till någon del alls består av något som vi gör, utan helt och hållet är gjord av Gud, och ju mer vi ser förbi skölden och till Honom, som tillhandahåller den, desto bättre skyddade är vi.
Det tycks nämligen fungera så, att så snart vi börjar blanda in egna religiösa prestationer och företräden i det här, så blir det också delar av oss, som vi liksom sträcker för långt ut, så att skölden inte längre skyddar dem!
Det blir så, därför att så länge vi håller oss endast till Guds gärning och inget annat, så länge finns det inte heller något, som stör vår inbördes gemenskap, så att vi skulle ha behov av att tävla eller mäta oss med varandra, jämföra oss med varandra. Det är när vi börjar med sådant, som vi börjar lämna blottor, oskyddade partier, som den onde kan sikta in sig på!
Tyvärr tenderar vi också att börja läsa alldeles för långt fram i texten, när vi talar om vapenrustningen. Vi börjar i Ef 6:10, när vi borde börja i 5:21, och på det sättet missar vi en viktig del av det, som skulle skydda oss, nämligen det, som i 1 Petr 5:5 kallas att ”klä sig i ödmjukhet”.
Både i texten i Efesierbrevet och i 1 Petr 5 framställs underordnandet under dem, som man enligt Guds ordning ska underordna sig, och betjänandet av dem, som man enligt Guds vilja ska ha omsorg om, som en grundläggande förutsättning för att kunna stå emot den onde!
Och ödmjukhet behövs, både när man ska underordna sig, och när man ska tjäna! Det är ingen någonsin undantagen från! Man kan för övrigt få en rätt god uppfattning om hur mycket dold upproriskhet, som egentligen bor inom en, bara genom att pröva sig själv i fråga om hur man reagerar, när det blir tal om underordnande!
Och om man på det sättet bär med sig ett uppror mot vad Gud har befallt, då lär det inte hjälpa så värst, fast man skulle klä sig i vapenrustningen enligt alla konstens regler varenda morgon…
Vi får och bör alltså lägga till ödmjukhetens tjänardräkt till de ovan nämnda delarna av vapenrustningen!
Först då är den komplett och funktionsduglig…