Jesaja 45

Nu har jag haft paus i Jesajakommentarerna i snart två månader, så det kan väl vara dags att fortsätta! Ännu är det tjugo kapitel kvar efter det här, så få se om nådens år 2024 kommer att räcka!

I verserna 1-6 i Jesajas fyrtiofemte kapitel upprepar Gud att det är han, som någon gång i framtiden ska ge framgång åt perserkungen Koresh, detta för denne är utvald, utvald för ”min tjänare Jakobs skull”, så som vi såg redan i förra kapitlet.

Här möter vi något, som ibland ter sig svårt att förstå för oss: Hur kan Gud utvälja och använda sig av såna här typer?

Vi väntar oss på något sätt att de, som Gud väljer att bruka i sin tjänst, ska vara fromma, fina, gudfruktiga, klanderfria personer…. och persiska härskare för 2500 år sedan kanske inte riktigt passar in i den beskrivningen!

Men. Om inte Gud skulle vara stor och nådig nog att använda sig av sådana, som inte är felfria, hur skulle det då bli för dig och mig?

Är du felfri? Jag är det åtminstone inte!

Frågan tycks vara om man är villig att lyda, villig att göra det, som Gud har bestämt för ens liv.

Det var denne Koresh, mitt i sin forntida envåldshärskartillvaro, mitt i ett liv, där han spillt ingen vet hur många tiotusentals människors blod för att nå fram till sin ställning.

En enda sak hade Gud valt ut honom för: han skulle se till så att judarna fick återvända hem till sitt land från den babyloniska fångenskapen, och ifråga om detta enda var han lydig!

Eller, om ni hellre vill ha en biblisk hjälte att se på, hur var det med Simson?

Kallad och utvald från moderlivet till att vara en Guds nasir, en befrielsekämpe av väldiga mått, utrustad med en kraftsmörjelse från Gud, som han torde vara ensam om i världshistorien – och på samma gång var han en man som levde i köttet, besökte prostituerade, åt oren mat, gifte sig med en filisteiska, allt tvärtemot Mose lags bestämmelser, och så vidare.

Det förefaller vara så, att vi tänker snålt, alltför snålt.

Om all synd är förlåten i Kristus från Guds sida, då kan han använda vem som helst till vad som helst! Han gör suveränt vilka val han vill, och orsaken och planen bakom hans val är oftast fördolda för oss människor.

Han utvalde Bileams åsna till att profetera för profeten, till och med.

Här minns jag vad Don Francisco sjunger i sin sång om just Bileams åsna:

”When the Lord starts using you, don´t you pay it any mind, He could have used the dog next door, if he´d been so inclined…”

Det är inte för att vi är det vi är, som Herren tar oss i sin tjänst, det är trots att vi är det!

7-11

Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka.

Jag, HERREN, gör allt detta!

Låt det drypa från ovan, ni himlar, må rättfärdighet strömma ner från skyarna!

Må jorden öppna sig, och ge frälsning som frukt, ja, må den låta rättfärdighet växa upp!

Jag, HERREN, skapar detta!

Ve den, som tvistar med sin Skapare – du, en lerskärva bland jordens lerskärvor!

Säger leret till den, som formar det: ”Vad gör du?”

Säger ditt verk: ”Han har inga händer?”

Ve den, som säger till en far: ”Vad avlar du?”, och till en kvinna: ”Vad föder du fram?”

Så säger HERREN, Israels Helige, som också är hans Skapare: Fråga mig om det, som ska komma! Låt mig ha omsorgen om mina söner och mina händers verk!

Men Gud gör väl bara gott? Hur ska vi förstå vers sju?

Ja, i 5 Mos 28 har vi en möjlig förklaring. Där beskrivs de välsignelser, som Israel ska få, om de vill gå på Guds väg, och de förbannelser, som kommer att drabba dem, om de är upproriska och går sina egna vägar. Att bli välsignad, det är ju något gott, och att hamna under förbannelse är motsatsen, eller hur! Men det är Gud, som gör bådadera, det är enligt hans vilja det sker.

När vi sedan läser nästa vers här, och kopplar den till vers 7, syns det tydligt attt Gud vill välsignelse, att vi här på jorden ska leva på ett sådant sätt, att han kan välsigna oss!

I Klagovisorna 3:31-33 står det så här: ”Ty Herren förkastar inte för evigt. Om han än bedrövar, förbarmar han sig efter sin stora nåd, för det är inte av hjärtat han plågar eller bedrövar människors barn.”

Den texten är skriven strax efter Jerusalems och templets förstöring, strax efter den värsta nationella katastrof, som tänkas kunde! Den tros vara skriven av Jeremia, som ju inte heller själv hade någon lätt livsvandring. Han kände så mycket av Guds hjärta, att han visste att det inte beredde Gud något nöje att tukta det följe av avgudadyrkare och hedonister, som han hade utvalt som sitt folk.

Det var bara något, som var nödvändigt, något som måste göras, något som folket självt hade framtvingat genom sitt handlande.

Psalm 30:6 sägs det att Guds vrede bara varar ett ögonblick, men hans nåd vara hela livet.

Vi förstår lätt det så, att Gud är arg vissa tider, och däremellan är han nådig, men det står ju inte så! Om Guds nåd varar hela livet, då är han ju nådig också i sin vrede!

Vi sammanfattar med Hebr 12:5-11….där får vi en beskrivning av Guds fostran av sina barn, och vad som är målet för den!

”För ögonblicket tycks ingen tuktan vara till glädje…”, nej, vi uppfattar den som något ont, jobbigt, besvärligt. Men det är Gud, som gör det, och han gör det i sin godhet!

Så kommer vi till den nionde versen, en vers, som jag har haft anledning att återkomma till då och då, kanske till förtret för mina medmänniskor . Kanske du också har hört det här sägas någon gång: ”Gud har ju inga andra händer än våra!”

Säger leret till den, som formar det: ”Vad gör du?”  Säger ditt verk: ”Han har inga händer?”

Tydligen fanns den har tanken redan då… och Gud pekar ut hur vansinnig den är. Hur kan vi överhuvudtaget komma på idén att tänka och säga något sådant?

Ja, i allmänhet kommer såna här uttryck fram när vi ska till att anklaga varandra för att få fart på varandra i det kristna arbetet. Har du tänkt på hur många evangelisationsappeller, t ex, som går ut på att få folk att känna dåligt samvete för att de vittnar så litet, eller ger så litet? Litet som att använda djävulens metoder för att få fart på församlingen…

”Ge nu dina händer åt Gud, så att han får använda dem, för han har ju inga andra, stackarn…”

Sanningen är att Gud inte behöver våra händer. Han klarar sig umärkt väl med de händer, som formade den första människan, som skapade himmel och jord, som formade världsalltet.

När man säger det, brukar folk kunna reagera med att tro att man säger att Gud inte vill ha oss.

Vi sitter så fast i det här med att vilja vara behövda, att andra ska ha behov av det vi säger eller gör eller skriver, att det känns som ett slag i ansiktet att få höra att man inte behövs!

Men det är via den insikten en annan insikt kan landa i oss, den att jag är älskad bara för den jag är, inga prestationer behöver läggas till!

Och sedan säger Herren, liksom för att understryka vem det är, som har behov av den andre, att vi ska fråga honom, lämna omsorgen åt honom, istället för att söka våra svar på andra ställen, och bära våra bördor själva. ”Det är ni, som har behov av mina händer, inte tvärtom!”

15

Du är sannerligen en Gud, som döljer sig, du Israels Gud, du Frälsare!

Bibeln ger en dubbel bild av Gud i det här avseendet – ibland presenteras han som en Gud, som uppenbarar sig, ibland döljer han sig.

En ledtråd får vi i det, som Jesus säger, att Gud uppenbarar sig för de små och olärda, medan han döljer sig för de visa och kloka, eller i det Paulus skriver, att världen i sin vishet inte lär känna Gud i hans vishet.

Guds handlande kommer ju ur hans vishet, och om vi inte förstår något av Guds vishet, då kommer också hans handlande, och i förlängningen han själv, att vara fördolda ting för oss.

”Korset är en dårskap för dem, som går förlorade”. Så står det i 1 Kor 1:18

Detta är paradexemplet på hur både  Guds handlande och Gud själv är något fördolt för dem, som försöker bedöma och förstå honom utifrån mänskligt tänkande!

I en av Fred Hoyles scifi-böcker , jag tror det var ”The Dark Cloud”?, berättas bland annat om en lärd professor i teoretisk fysik och astronomi, och en arbetare med låg utbildning. När mänskligheten kommer i kontakt med en utomjordisk intelligens, och får möjlighet att ta del av dess väldiga kunskaper, om det bara finns en mänsklig hjärna att lagra den i, anmäler professorn sig frivillig som mottagare, men all den nya informationen kommer på så många punkter i konflikt med all den kunskap han redan har, att hans hjärna överhettas och han dör. Hans sista ord var: ”Tänk att jag skulle misslyckas, när han, som inte har någon utbildning, skulle ha klarat det utan problem…”

När jag läste det, såg jag att det är just det här som är problemet: ju mer mänsklig vishet vi har, desto mer finns det i oss, som kommer i konflikt med kunskapen om Gud….

Så blir det som att se en bild med ett öga, och något helt annat med det andra, och i det läget väljer man automatiskt att blunda med ett öga!

Och då håller man ju helst det öga öppet, som visar den bild man är van att se…

Engelsmännen har ett uttryck: ”Hiding in plain sight”

Gud tycks dölja sig på samma sätt.

Han finns där, fullt synlig, men ändå på ett sådant sätt, att alla inte ser honom.

18-24

”Jag är HERREN, det finns ingen annan!”

”Jag har inte talat i hemlighet på någon mörk plats!”

”Jag är HERREN, som talar sanning, och förkunnar vad som är rätt!”

”Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig Gud som frälser, ingen utom mig!”

Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, ty jag är Gud, och det finns ingen annan!

Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord, som inte ska tas tillbaka: För mig ska alla knän böja sig!

Alla tungor ska ge mig sin ed, och säga om mig: ”Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka! Till honom ska man komma, och alla, som har varit förbittrade på honom, ska blygas!”"

”Den fördolde Guden” presenterar sig med all önskvärd tydlighet. ”Här är jag, sådan här är jag, jag har inte gömt mig och talat i det fördolda, vänd er till mig och bli frälsta, för jag vill inte att någon ska gå förlorad!”

Men det är med mänskligheten och Gud som Bob Dylan sjunger i en av sina kristna sånger:

”They showed me to the door, they said: ”Don´t come back no more, ´cause I won´t be like they want me to….”