Guds rustning, och den verkligt fula fisken

När det talas om Guds hela vapenrustning i Ef 6, ska vi lägga märke till att det här faktiskt är fråga om Guds egen vapenrustning, som vi uppmanas klä oss i!

Nu ska vi se på en text, som ger en bild i mänskliga ord och uttryck av hur Herren själv klär sig till strid!

I Jesaja 59:13-20 har vi en beskrivning av de omständigheter, som får Herren att klä sig i sin rustning, och av vad han sedan gör, och jag tror att det är just den här texten, som aposteln har blivit påmind av Anden om, när han skriver.

Det misshagade Gud att ingen rättvisa fanns, står det, och han förundrade sig över att ingen bland hans folk grep in, fast hans land var fullt av ondska och lögn, och då skred han själv till handling.

Han klädde sig i rättfärdighet, satte frälsningens hjälm på sitt huvud, klädde sig i hämndens dräkt, och svepte in sig i nitälskan.

Här fanns alltså både hämnd över hans motståndare och nåd för dem, som omvände sig från sin synd, med på programmet, så att säga!

Om man låser sig vid bilden av den romerska rustningen, tänker man lätt att rättfärdighetens bröstpansar enbart är en defensiv, passiv del av skyddet, något som bara hänger där, och är i vägen för fiendens angrepp.

Men det är inte så aposteln tänker! Det ser man, när man läser i i 1 Tess 5:8

Där beskrivs rättfärdighetspansaret som något, som består av tro och kärlek! Guds rättfärdighet är nämligen inte passiv, varken tron eller kärleken kan någonsin vara passiva, inte om det är fråga om en levande tro, i alla fall! Jak 2

Vad innebär då allt detta för vår del?

Det första blir väl, att ska vi vara klädda i Guds egen rustning, då måste vi ju vara i Gud, i Kristus. Det finns ju inte många Guds rustningar, det finns bara en, den är samma för oss alla!

Att vara vänd till Gud, se på Jesus, blir själva grunden för iklädandet. Det är han som är vår sanning, vår rättfärdighet, vår kärlek, vår tro, vår frälsning. Vi har allt i honom, ingenting utanför honom. Det här försöker Jesus få lärjungarna att förstå ännu den sista kvällen, när han talar om vinträdet och grenarna i Joh 15.

Det andra blir att det beskydd, som rustningen ger oss, kommer långt, men dock inte helt och hållet, att bero av i vilken utsträckning vi samarbetar med den. Guds vapenrustning är nämligen levande och verksam!

Guds sanning är levande ord, Guds rättfärdighet är levande, Guds frälsning är livgivande, Guds Ord är levande och kraftigt – och skorna, som nämns, talar om för oss att vi är tänkta att så att säga vara i rörelse, ha en levande beredskap att gå på Guds vägar!

Jag skrev ”dock inte helt och hållet” här ovan, därför att det kommer tider i livet för oss alla, när vi helt enkelt inte orkar engagera oss desto mer i något annat än att försöka själva överleva från dag till dag.

Det vare mig fjärran att säga till en trött och åldrig,  eller sjuk, eller utmattad, utbränd, deprimerad medmänniska, eller till en undersövd småbarnsförälder, något i stil med att: ”Du har inget beskydd från Gud att vänta, om du inte får fart på dig, och får något uträttat här!

När vi har det så, då vet Herren om det, när vi inte orkar gå, då är det han, som bär oss! Hans beskydd finns med!

Det är då, när vi minsann har tid och krafter för allt möjligt annat, medan det som hör Herren till knappt får smulorna från bordet ens, det är då vi riskerar att gå ut ur beskyddet!

Herren satte frälsningens hjälm på sitt huvud, och det uppmanas också vi att göra.

Jag tänker mig att det för Herren är fråga om hans vilja att frälsa, att rädda, att befria, att upprätta.

För oss är det fråga om vår sida av samma sak, alltså hoppet om frälsning, Guds frälsning, för både oss själva och dem, som vi leds till att på olika sätt betjäna!

När Jesus ger sin programförklaring i Nasarets synagoga i Luk 4:14-18, då förstår jag det som att han där och då tar på sig frälsningens hjälm: ”Detta är vad jag är här för, detta är min livsuppgift, detta är Guds vilja för mig!”

När han förbarmar sig över folkskarorna i Matt 9:35-38, då klär han sig i tro och kärlek, levande rättfärdighet, och det tar sig uttryck i barmhärtighet, att han ömkar sig över dem! Detta, att han har medlidande med dem, uttrycks för övrigt i grundtexten med det starkaste ord för medlidande som finns i grekiskan, ett ord, som ordagrant handlar om att människornas lidande tar tag i hans inälvor…

Vi får dock lägga märke till, att han slutar läsa i Jesaja där i synagogan, innan han kommer till orden om hämndens dag! Den dagen har inte kommit än, nu är det nådens tid, när människorna kallas till omvändelse!

Men, den kommer!

Fram till den dagen är var och en, som går in under Guds rustning, är villiga att finnas med i den, en del av Guds ingripande i den här världen, vars tillstånd passar så bra in på beskrivningen i Jes 59!

I 1 Sam 11 har vi så den varnande texten om vad som kan hända, om den onde lyckas få tag på det, som han söker efter kanske ivrigast av allt i oss människor, nämligen själviskheten.

Hur kunde den gudfruktige kung David plötsligt ägna sig först åt äktenskapsbrott, och sedan åt anstiftan till mord? Då hade han ju definitvt inte på sig någon Guds rustning längre!

Ja, det började med att han lade sitt samarbete med Gud på is ett tag, och latade sig och levde gott i stället. Man brukar väl i allmänhet stiga upp på morgonen, inte på kvällen som han då gjorde?

Sedan hade han tydligen fått en idé om att han stod över vanliga människor: ”Jag är ju kung, så för mig gäller väl andra regler…”

Så han tog ett kliv ut ur sanningen också.

Efter det gick det ju lättare att övertyga sig själv om att han nog kunde både tjuvtitta på Urias hustru, när hon nakenbadade, och sedan låta hämta hennne också, och ligga med henne, och då kastade han både troheten mot Gud och barmhärtigheten mot medmänniskan totalt överbord.

Men vad var den drivande faktorn bakom alltihop?

Själviskheten. Den ger upphov till avundsjuka, till habegär, till pliktförsummelse – och värst av allt, den får en att förblindas till att älska sig själv mer än både Gud och medmänniskor, och gör oss därmed också obarmhärtiga.

Den finns där inom oss, lik en korsning mellan marulk och hornsimpa, ful och taggig och försedd med ett stort och glupskt gap, beredd att nappa på allt, som talar till ögonens begärelse och köttets begärelse och högfärd över detta livets goda, och detta är vad den onde söker efter i oss, när han kastar ut sina agnade krokar.

Detta är då också vad Guds vapenrustning ska korsfästa och döda i oss. I den fnns ingen rörelsefrihet för ett liv, som styrs av själviskhet!

Vi brukar tala om den köttsliga naturen. Byt ut ”köttslig” mot ”självisk”, så blir det alldeles begripligt och klart vad det är, som behöver fråntas sin rörelsefrihet i oss, om den kamp vi har att utkämpa ska kunna föras till seger!