”Halleluja, jag är död!”

I dag ska jag börja med att citera mig själv – jag har skrivit så många inlägg om den andliga striden nu, att både ni och jag antagligen börjar glömma vad som sades i början…..

”Det onda ska övervinnas med det goda, och det onda kan bara övervinnas på korsets väg. Den sorts andliga krigföring, där man inte behöver säga nej till sig själv och ta sitt kors på sig, det är ingen andlig krigföring alls, det är bara självbedrägeri och slöseri med tid. Så tror jag, i alla fall.”

Så skrev jag någon gång för ett halvår sedan.

I dag ska vi ta den tanken ett steg längre.

Vad är man på väg till, när man har tagit korset på sig?

Det visste man minsann på Jesu tid, men vi befinner oss på långt avstånd från den grymma verklighet, som människorna i romarriket då levde i, så vi kan behöva påminnas om det. När man hade tagit korset på sig, då var man på väg till sin avrättning!

Döden med Kristus har en central plats i den andliga striden, så det är det, som är dagens ämne!

Vi börjar i Gal 2:18-21 ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mer jag….”

Samt Gal 5:24 ”De som hör till Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.”

Det ter sig tämligen självklart att detta ju måste vara en rent otrolig tillgång i kampen mot det onda på det personliga planet! Ett jag, ett ego, en köttslig natur, som är berövad sin rörelsefrihet, sin möjlighet att leva och växa och ta makten över människans tankar och ord, det är inte längre någon vidare bra bundsförvant för världen och djävulen!

Frågan blir då på vad sätt vi ska kunna komma in i detta välsignade tillstånd?

För att finna svar på den frågan får vi gå till Rom 6.

Där undervisar aposteln om det kristna dopets betydelse, vad som sker i den andliga, osynliga dimensionen, när en människa blir döpt.

Här ska först av allt sägas, att vi kristna har en outrotlig lust och fallenhet för att fästa oss så vid vad som sker i det yttre, i det synliga, att vi lätt tappar bort den inre, andliga verkligheten – och eftersom det är där, som det betydelsefulla sker, missar vi därmed allt.

Vi värdesätter inte vårt dop till Kristus, inte tillräckligt, om vi inte ser vad det är tänkt att skänka oss!

I gamla tider fanns i baptistiska kretsar en tanke om att gamle Adam blev dränkt i dopgraven, en tanke som vi senare har förkastat, eftersom verkligheten motbevisade den.

Då kastade vi samtidigt ut barnet med badvattnet, för det fanns något riktigt i tanken, även om den var ytterligt förenklad, och dessutom innehöll en föreställning om en befrielse från köttets och syndens makt, som tänktes ske per automatik i vattendopet, och som därför inte är biblisk.

Vi har blivit döpta till Kristi död – alltså korsfästa med Kristus genom dopet. Så står det i vers 3

Detta har skett för att vi ska kunna leva det nya livet i Kristus – för att han ska leva i oss. Vers 4

Det livet finns i Jesu uppståndelse, det är liv genom uppståndelsekraft, och vi är förenade med Jesus genom delaktighet i hans död och uppståndelse. Vers 5

Detta har som resultat att den köttsliga naturen berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Vers 6

Detta därför att vi har dött bort från föreningen med synden, Rom 7:1-6

Och sedan kommer det, som är så centralt viktigt för oss att ta till oss:

Det är så vi ska se på oss själva: vi är döda från synden och lever nu för Gud i Kristus! Vers 11

Det är här den avgörande punkten finns, där dopet antingen kan bli oss till en stor och ständig hjälp, eller också förbli en oanvänd tillgång i vårt kristna liv: hur vi väljer att se på oss själva! Det är här vi gör det val, som sedan hjälper oss att ta vårt kors på oss, och säga ja till Gud och nej till oss själva, när vår vilja och Guds vilja korsas!

Det finns en berättelse om en man i Afrika, som hade ständiga anfall av fördömelse, när den onde påminde honom om hans gamla synder.

Till slut tog hans pastor honom med bakom huset, och lät honom slå ner en stolpe stadigt i jorden. Sen fick han böja knä vid stolpen, och ta emot sina synders förlåtelse, Sen sade pastorn: ”Varje gång härefter, som du anklagas för något av detta gamla, ska du gå ut, peka på stolpen, och säga: Här tog jag emot Guds förlåtelse för allt det där!”

Och se, det hjälpte!

I dopet ger oss Gud en ”stolpe” att gå till, när synden på olika sätt försöker ta makten i våra liv.

Herren vet, att vi behöver något att ta tag i, vi svaga människor, därför gav han oss dopet och nattvarden! Gud använder något jordiskt, synligt, och ger det ett andligt innehåll. Vi får något som vi kan se och ta på, eftersom vi ser så dåligt med våra inre ögon, och detta är verkligen ett nådemedel, alltså ett medel som hjälper oss att ta emot Guds nåd!

Frestelsen att tro sig vara en fin och god människa, alltså fariseismens frestelse, faller på dopet: där bekänner jag mig vara frälst av tro allena, för all min egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad, och inget annat värd än att dränkas och dödas, där bekänner jag att jag vill överlåta mig till att vara Jesu egen och under hans herravälde, och till det återvänder jag för att bekänna att detta håller jag fortfarande fast vid! Här utlämnas mitt gamla jag åt döden.

Frestelsen att tänka att jag aldrig kommer att kunna göra annat än fortsätta att ligga raklång i mina synder, för jag är så svag och dålig, den faller också på dopet: har jag i dopet dött med Jesus, då ska jag också få leva av hans kraft, och nu har jag en ny Herre! Synden ska inte längre vara herre över mig! Död åt det gamla ego, som varken kan eller vill lyda Gud!

Enstaka syndafall, som jag av nåd får resa mig från igen, de vittnar bara om att jag är med i striden, och därmed får räkna med att få någon smäll då och då, de ska inte tas som att jag är en evig förlorare!

Tankar om att jag är så räddhågad eller okunnig, att Herren inte kan använda mig i sin tjänst, de faller på dopet: Nu är jag död, och Kristus lever i mig, och då kan han göra allt vad han vill genom mig – det enda jag behöver göra är att hålla före att jag är död, att mitt gamla jag inte har någon plats i Guds verk!

Evangeliet är inget gott budskap för gamle Adam!

Tvärtom, det är en dödsdom!

Därför blir köttet så gärna religiöst, det är på det sättet det ser en chans att överleva och ha kvar sin rörelsefrihet.

Det sista vi i dag ska säga om dopet blir då, att all mänsklig religion faller på dopet, och att godta detta, det är i min mening en stor bit av köttets korsfästelse!

De religioner av olika slag, som vi människor har grundat, kännetecknas oftast av olika slags offer, ceremonier och handlingar, som människan erbjuder Gud eller gudarna, alltså av att man utför vissa handlingar för att få andevärlden på gott humör och hjälpa en, man utser speciella platser, där Gud eller gudarna förutsätts vara extra närvarande, och av att man har speciellt utsedda och avskilda personer, som där ska sköta kontakten med andevärlden för de andras räkning.

I Joh 4:21-23 underkänner Jesus allt sådant. Det är varken berget Gerissim i Samarien eller templet i Jerusalem, som gör kontakten med Gud extra levande! De, som vill tillbe Fadern, ska göra det i ande och sanning, säger han! För att det ska fungera, behöver då Herren få ta ifrån köttet och lögnen dess makt i oss, och det gör han genom att låta oss dö med honom. Sedan kan vi tjäna Gud i Andens nya liv!

I dopet, där vi dör med Kristus, där dör vi då naturligtvis också bort från religionens makt, för den har ingen makt över den nya skapelsen i Kristus, och detta är verkligen att befrias från ett träldomsok!

Gal 5:1 ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria! Stå därför fasta, och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket!”

Med tanke på att den andliga strid, som vi har att utkämpa, i grund och botten handlar just om detta, att den onde vill förslava oss kristna, få oss att leva i träldom och bundenhet på olika sätt, få oss att acceptera slavoket, fast vi är befriade från det, har vi definitivt inte råd att låta honom lura av oss det, som Gud skänker oss i dopet!

Dagens rubrik, då. Watchman Nee berättar, att han, när han första gången insåg vad döden med Kristus ger oss, sprang ut på gården och ropade; ”Halleluja, jag är död!”…

Publicerad i Om den andliga striden