1-4
Bel sjunker ner, Nebo måste böja sig.
Deras bilder läggs på djur och boskap.
De, som ni bar omkring, är en belastning, en börda för den trötte.
Tillsammans sjunker de ihop och böjer sig.
De kan inte rädda bördan, de måste själva gå i fångenskap.
Så hör på mig, ni av Jakobs hus, alla ni, som är kvar av Israels folk, ni, som har varit lagda på mig från moderlivet, burna av mig ända från modersskötet:
Ända till er ålderdom är jag Denne, och till dess ni blir grå ska jag bära er!
Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen ska jag stödja er, jag ska bära och rädda er!
Bel, eller Bel-Marduk – egentligen från början bara Marduk, var babyloniernas högste gud. Han bar den pretentiösa titeln ”herre över himlens och jordens gudar”. Vilket då visar, att vi här har att göra med dyrkan av makt och maktutövning.
Bel betyder ”herre”, och det är ju litet intressant att notera om Baal, den avgud som hela tiden trängde sig in i det gamla Israel, att hans namn också betyder ”herre”.
Båda uppfattades som början som åsk- och stormgudar.
Vi har här alltså att göra med samma avgud under litet olika namn och med litet olika yttre attribut.
Det ser alltså ut som att när Gud slutligen lät undergången drabba Sydriket, och Jerusalem förstöras, hamnade de, som fördes bort i fångenskap, i slaveri just under den avgud, som de själva hade valt att dyrka, medan de ännu bodde i sitt eget land.
Här sägs det om honom i den svenska översättningen, att han ”sjunker ner”. Mina engelska biblar översätter ”Bel bows down, Nebo stoops over”, vilket indikerar att de båda måste böja sig, buga djupt inför någon, som är större och mäktigare än de själva.
Nebo var nummer två i rangordning i det babyloniska avgudaföljet. Man föreställde sig att han rådde över visheten, vetenskapen, bokskrivandet, och annat därmed förknippat. Man kan alltså säga att han stod för den mänskliga visheten.
Den vise Salomo var den, som trots all sin omtalade vishet återinförde avgudadyrkan i Israel, efter att Samuel och David hade slängt ut den. Det var vad den stora mänskliga visheten och kunnandet bar som frukt.
Han gjorde också i sin vishet folket så betryckt och betungat genom alla sina stora byggnadsprojekt, att det blev delorsak till rikets delning efter hans död.
Israels underkastelse under den mänskliga visheten och tankeförmågan ledde alltså till slaveri redan medan de var kvar i sitt land, och i fångenskapen blev det sju resor värre.
Vi kan alltså ta varning av detta. Både av Bels sdyrkan, som handlade mycket om det materiella, och om världslig makt, och av Nebos tillbedjan, som i våra dagar tar sig uttryck i övertro på vetenskapen, och i att vi så lätt litar på allehanda filosofer och ordvrängare, som ifrågasätter och förkastar Guds ord.
Båda delarna blir nämligen till bördor, något som vi ska bära omkring på, något som kräver ständiga insatser av oss, gör anspråk på vår tid, våra krafter, vår uppmärksamhet.
”De, som ni bar omkring, är en belastning, en börda för de trötta.” Så sade Herren redan för 2500 år sedan, När ska vi börja lyssna?
Den amerikanske gospelsångaren Don Francisco sjunger i en av sina sånger så här:
”You worship what your hands have made in gold and steel and stone, as if your souls could be contained by all the things you own…”
En ständig börda, en ständig kamp för att uppehålla och helst höja en levnadsstandard, som redan nu går långt utöver vad människan behöver för att leva och ha det bra…
Sedan ställer Gud fram sig själv som den raka motsatsen: mig behöver ni inte bära, jag lägger inga bördor på er. Tvärtom, det är jag, som bär er!
Jag kommer inte att lämna eller överge er, jag har burit er från vaggan, och jag bär er till graven, och förbi den!
A nmärkningsvärda ord, med tanke på den situation, som de uttalas i.
Först har profeten fått tala om hur Israel ska lämnas till plundring och skövling, och nu talar han om hur Herren ändå ska stöda, bära och rädda dem!
Gud sysslar inte med kvartalsekonomi. Det han gör är så långsiktigt, att vi inte kan överblicka det. Här talar Herren om helhetsbilden. I den ingår att han då och då måste fostra sina barn, men det betyder ju inte att han har övergett dem!
Här i vers 8 kallar han israeliterna överträdare, och säger att de ska ta hans ord av tröst till hjärtat.
Budskapet är klart: förtvivla inte, vanartiga barn, även om ni till er fostran får utstå lidande! Som ju också vers 13 påminner om.
Inte heller är svårigheterna vi hamnar i här i livet något tecken på att Gud har lämnat oss åt vårt öde.
När vi gick i bibelskola sade en av lärarna en gång så här: ”Det är ju inte bara jobbigheterna det handlar om, utan också om vilka resurser vi har att ta itu med dem! För en härdad friluftsmänniska är det ju inga problem att sova ute i skogen med en granrot under huvudet, men för en som är van att sova alla nätter på en resårmadrass är det värre….”
Gud är med och bär både oss och våra bördor, annars skulle vi stå oss slätt i denna onda värld.
Vers 9 påminner sedan om att vi kan behöva tänka på och komma ihåg det som har varit, då när det är mörka tider i livet.
”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort”, står det i Ps 103.
Vers 13: Guds rättfärdighet och Guds frälsning är inte långt borta!
Där finns ingen förändring, och ingen växling mellan ljus och mörker!
Trots allt som har varit har Gud aldrig upphört att vara Israels Gud, och inte heller upphör han någonsin att vara vår Herre och Gud, oavsett omständigheterna.