Mindre goda råd….

Vi ska fortsätta litet till på temat Andens svärd idag.

Att Herren vill ge oss sitt Ord, för att vi ska kunna använda det till både anfall och försvar i den andliga striden, är det inget tvivel om. Blir det problem när vi ska ta emot det, då är det alltså i mottagarfunktionen det klickar, inte på sändarsidan!

Här är då människans attityd till Guds Ord avgörande viktig för hur det ska gå med mottagandet, så den sidan behöver vi se på. Det kan hjälpa oss att förstå oss både på oss själva och på andra, och också att se hur den ondes listiga angrepp kan se ut här, för vi är tämligen infiltrerade av dem, de påverkar Finlands och Nordens kristna, de äter sig in värre och värre!

Ibland stöter den bibelläsande kristne – och förstås också andra, som läser Bibeln – på sådana saker, som Skriften visserligen ger klara besked om, men det är besked, som inte är så alldeles enkla att pussla ihop för det mänskliga förståndet, inte heller går de att passa ihop med de mänskliga synsätten.

Vad kan då själafienden tänkas ge oss för ”råd” i den situationen?

Ja, inför den här problematiken väljer en del människor, också sådana som bekänner sig som kristna, att helt enkelt förkasta Skriften som gudomlig uppenbarelse.

Man säger då, att Bibeln är att betrakta som ett rent mänskligt dokument, som man kan studera och förstå som vilken annan text som helst, och då kommer man i förlängningen också naturligtvis att komma fram till att alla andra källor till andlig insikt duger lika bra som Bibeln.

Då står man vapenlös i striden, är försvarslös mot villoläror och religionsblandning, och kommer i många fall att bli mer av en den ondes hantlangare än en Guds tjänare. Så om man lyssnar till det rådet från underjorden, då spelar man fienden rätt i händerna.

Andra tycks få – och ta till sig – det mörka rådet att tänka och säga, att Bibeln visserligen innehåller Guds Ord, men att där också finns mycket annat, rent mänskligt material, så det gäller nu för oss människor att vaska fram guldkornen och lämna resten. Som vaskpanna använder man då det mänskliga förnuftet, och det blir det, som för tillfället passar en själv eller tidsandan, som förklaras vara guldkorn.

Resten åker ut.

Resultatet blir oftast att man sväljer nåden, för den är ju behaglig och tilltalande, och spottar ut sanningen, som upplevs som jobbig och störande, och emedan det är sanningen, som gör oss fria, och också bevarar oss fria, har en sådan inställning inga förutsättningar att befria en människa från den bundenhet, som Jesus talar om i Joh 8:31-47

Och som en syndens slav är man ju inte fri att kämpa trons goda kamp!

Lyssnar man till råden från lögnens fader är det där man hamnar.

Så finns det de, som försöker lösa problemet med det svårförståeliga genom förenklingar.

Vi vill ju gärna komma åt en kunskap, som gör oss i stånd att förstå, styra och behärska andliga skeenden, vi människor, och om det är något vi vill ha, då vet den onde att här har han något, som han kan fresta oss med!

Man väljer alltså ut en knippe bibelord och gör en lära av dem, och bortser från eller bortförklarar de texter, som inte riktigt vill passa in i förenklingen. Detta är vad som kallas ”vindkast i läran” i Ef 4:12-15

Det är här alltså inte fråga om vindkast utanför den kristna läran, utan i läran!

På det här sättet har vi bara på de senaste fyrtio åren fått böneväckelse, trosrörelse, framgångsteologi, själavårdsväckelse, skrattväckelse, gråtväckelse, sparka folk i huvudet med bikerbootsväckelse, och jag vet inte vad.

Alla har de baserats på bibelord, alla har de på ett eller annat sätt sin plats i kristen tro – ja kanske inte det sistnämnda, då – men de ÄR inte den kristna tron!

På den vägen har vi fått ett otal ensaksrörelser genom tiderna i Kristi kyrka, rörelser som har fått tag på en biblisk sanning, och börjat hävda den på ett osunt och överdrivet sätt, typ ”detta är vad Gud gör idag”eller som fått tag på en del av en biblisk sanning, och tappat balansen genom att förkasta den andra halvan av den, vilket då ersättningsteologin är paradexemplet på..

Förenklingarna leder följaktligen till splittringar i kristenheten, och sådana är mycket tilltalande för den onde, och en ständig källa till sorg för Herren Jesus. Om de troende sätter ner sin energi på att bekämpa varandra, vad blir det då av den kamp som Gud har gett oss att utkämpa?

Det gäller alltså att se upp för läror, som förkunnas med en ton av ”du ska bara…………så blir allt bra!”  Sånt innehåller nämligen ofta  förenklingar!

Fyll i vad som för tillfället behövs på den streckade linjen..

Det finns också en riktning, där man tror sig kunna läsa sig till en tillräcklig förståelse av Guds ord enbart genom att studera vad Gud i gångna tider har uppenbarat för andra människor.

Detta blir då lätt mer en huvudets förståelse än en hjärtats.

Detta är då släkt med den ondes ursprungliga angrepp på mänskligheten, det som gick ut på att få dem att äta av kunskapens träd.

I princip all religiös fariseism grundar sig på det här synsättet, för nästa steg efter att uppenbarelsen blivit död kunskap är att den förvandlas till en uppsättning regler och lagar, som den, som vill vara med i gänget, måste följa till punkt och pricka…. se vad Gal 5:1-4 har att säga om detta!

Fariseismen är det andliga livets värsta fiende, och således något, som fienden alltid försöker prångla ut bland de troende.

Uppenbarelse, alltså Guds ljus över saker, både inom oss och utom oss, och över hans Ord, har det gemensamt med mannat, som Israel fick under sin ökenvandring, att den inte kan sparas. 2 Mos 16:20

Så snart vi börjar förlita oss enbart på det gamla,och slutar söka Herren för ljus över Ordet,  kommer den levande uppenbarelsen att börja förvandlas till död kunskap, eller som en bibellärare en gång sade, den blir frystorkad….

Uppenbarelse kan inte plockas från kunskapens träd!

Det är den som söker som finner, inte den som enbart plockar åt sig av det, som andra har funnit!

Med det menar jag inte, att vi kan strunta i det, som forna tiders församlingslärare har meddelat oss!

När Jesus säger att när en skriftlärd, alltså en som är insatt i det gamla, blir en himmelrikets lärjunge, då kommer han att bära fram både gammalt och nytt, är det uppenbarligen just detta han åsyftar! Matt 13:52

Det, som har getts åt dem, som har varit före oss, ska alltså naturligtvis inte förkastas, men det behöver ständigt förnyas, utvidgas, och aktualiseras genom Andens uppenbarelse för att fungera i nya tider och omständigheter!

Hur ser då den attityd till Guds Ord ut, som verkligen kan hjälpa oss att ta emot Andens svärd?

Jag tänker mig här den hållning som bekänner Guds Ord vara sanning, och som ställd inför skenbara motsägelser och svårförståeliga saker säger ”Ditt Ord är klart och sant, men min förmåga att förstå det är synnerligen ofullkomlig, och mitt förstånd är tämligen förmörkat, så jag begriper inte det här, om inte du, Herre, uppenbarar det!” Man bekänner sig alltså vara i totalt behov av Guds Andes vägledning, för att kunna både få och växa i en sann förståelse av Guds Ord.

Detta är också den hållning, som accepterar och böjer sig för det faktum, att ingen av oss nånsin kan förvänta sig att förstå allt i Guds Ord. Man väljer att tro och böja sig också för det, som man inte ännu, och kanske aldrig i detta jordeliv kommer att kunna förstå med sitt förstånd. David ger ett vackert uttryck för detta i Ps 131!

Till denna hållning hör också att man inser att Gud inte ger oss ljus och uppenbarelse över sitt Ord och sin vilja bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet, eller för att vi enbart ska predika för andra om det vi har fått insikt om, utan först och mest av allt för att förändra oss, och forma våra liv och vårt tänkesätt på ett sådant sätt, att Kristus kan börja ta gestalt i oss! Andens svärd är tveeggat, ch måste tas emot som sådant.

För att svärdet, Guds Ord, ska kunna bli vad det är tänkt att vara i den andliga striden, behöver vi ta emot det så som Bibeln beskriver sig själv: just som ett tveeggat svärd, ett vapen där ena eggen alltid är vänd mot oss själva, beskär oss för att vi ska bära mer frukt, renar oss, frigör oss. Hebr 4:12, Joh 15:1-2. Vi får aldrig en bättre lärare och själavårdare än Guds helige Ande, och det är främst genom bibelordet han talar till oss.

Med detta förhållningssätt till Ordet kan – och ska – man ta till sig av det, som ens medkristna i tidigare skeden har fått sig givet av ljus och insikt, för vägvisare behövs, men man låter inte detta bli en genväg förbi det egna sökandet, den egna brottningen med Gud.

Man behöver heller inte skrämmas av tanken att min teologi och min kunskap kanske ändå har några lösa ändar någonstans, för man vet att det är Kristus som frälser , inte hur heltäckande kunskap om Gud och hans vägar man har lyckas skrapa ihop!

Då vågar man också vara öppen att ta emot, när Gud visar nya vidder av livets Ord!

Jag tror att det är bara den sistnämnda hållningen, som gör oss i stånd att verkligen låta ge oss Andens svärd på ett sätt, som gör oss till övervinnare i den andliga striden!