5-7
Sitt tyst, och dra dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter, ty du ska inte mer kallas kungarikenas drottning.
Jag blev vred på mitt folk, jag ohelgade min arvedel, och gav dem i din hand, och du visade dem inget förbarmande!
På de gamla lät du ditt ok tynga hårt.
Du tänkte: ”För alltid ska jag vara en drottning!”
Därför ville du inte ta dig i akt, och tänkte inte på slutet.
Guds tilltal till det stolta världsväldet fortsätter, och jag tror att det här kan tas som Guds tilltal till varje stolt världsvälde, som i något skede tar sig för att förtrycka hans egendomsfolk Israel.
Orsaken till att de hamnade i Babylon var kristallklar: de hade syndat, både enskilt och kollektivt, de hade struntat i Guds lag och gjort narr av hans profeter, och på det sättet väckt Guds vrede.
Judarna är på det sättet inte bättre än något annat folk på jorden, det ser man inte minst på hur det går till i det nutida Israel, där drogmissbruk florerar, och aborttalen är bland de högsta i världen.
Men man gör ett ödesdigert misstag, om man tror att detta innebär att det är fritt fram för andra folk att behandla dem hur som helst!
Att Gud fostrar sitt folk ger inte andra någon rätt att misshandla dem, tvärtom, gör man det, då kommer detta att vända Guds vrede mot en själv!
Så säger profeten att det kommer att gå för Babylon, och så gick det.
Så har det gått för välde efter välde, som har gett sig till att utsätta judarna för obarmhärtiga förföljelser.
Mäktiga nationer har en tendens att tro, att de är starka nog att klara av alla fiender, att de kommer att finnas kvar för alltid. Historien visar motsatsen.
Blir de inte krossade i krig, ruttnar de inifrån i moralförfall och samhällsupplösning.
Men just detta storhetsvansinniga osårbarhetskomplex gör att man blir fartblind, tror att man kan bete sig hur som helst, att ingen någonsin kommer att nå en och ställa en till ansvar.
Det färskaste exemplet på detta har vi på andra sidan östgränsen….
8-9
Hör nu detta, du som lever i vällust, du som sitter så trygg, du som säger i ditt hjärta: ”Jag och ingen annan! Aldrig ska jag sitta som änka, aldrig veta av vad barnlöshet är!”
Plötsligt ska båda dessa olyckor komma över dig på en och samma dag: barnlöshet och änkestånd.
I fullt mått ska de komma över dig, trots mängden av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers stora kraft.
”Trots mängden av dina stridsflygplan och atomubåtar, trots dina atomvapens stora kraft”, skulle profeten kanske ha sagt till en nutida stormakt.
Beskrivningen ovan passar lika bra in på USA som på Ryssland eller Kina, och vad det gäller vällustbiten passar den på hela västblocket., såna dopamin-narkomaner som vi har blivit.
Man kommer tämligen osökt att tänka på beskrivningen i början av 2 Tim 3, när man läser det här!
Vad betyder då barnlöshet och änkestånd i det här sammanhanget?
Jag tänker mig att änkeståndet handlar om att de gudar, som man hade förtröstat på, plötsligt inte finns där, när man behöver deras hjälp och beskydd. Så var det med Babels gudar, och så kommer det att vara med vapensystem och aktiefonder, med handelsavtal och försvarsallianser, och våra övriga avgudar, då, när den dagen kommer då allt faller sönder.
Barnlösheten torde syfta på fruktansvärda förluster av människoliv i det kaos, som Uppenbarelseboken målar upp….
10-11
Du förtröstade på din ondska, och tänkte: ”Ingen ser mig!”
Det var din vishet och din kunskap, som förledde dig, och du sade i ditt hjärta: ”Jag, och ingen annan!”
Därför ska olycka komma över dig, och du ska inte veta varifrån den kommer.
Fördärv ska falla över dig, du ska inte kunna avvärja det.
Plötsligt ska ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det!
Ja, vad förtröstar vi på, vad litar vi på, vad tror vi att ska rädda oss, när det yxar till sig?
”Ondska” är ett begrepp, som vi kanske inte använder riktigt på samma sätt som Bibeln.
Mina engelska biblar översätter här med ”wickedness”, som inte bara betyder ond som i massmord, tortyr, eller våldtäkter, utan också att man är allmänt moraliskt förfallen både ifråga om principer och i praktiken.
Ordet i hebreiskan är ”ra”, bildat från ”raa”, ”göra ont”.
”Ra” skulle då betyda ungefär ”ond gärning”, och det är ju sådana som blir resultatet, när det moraliska förfallet sätter in, om man definierar onda gärningar som sådant, som står i strid med Guds uttalade vilja för hur vi människor ska leva i förhållande till honom och till varandra.
Hur kan man då förtrösta på sådant?
Jo, det är helt möjligt, det gäller bara att först få dem, som gör det onda, att uppfatta det de gör som något gott!
Det står i texten att det är vår vishet och kunskap, den mänskliga visheten och kunskapen, som förleder oss, lurar oss, alltså får oss att tro att vår ondska är något annat än den egentligen är!
Det är inte svårt att se att vi befinner oss just i det här läget i vårt samhälle av idag. Vi anser oss vara klokare än Gud, veta mer än han, och med den tron i bakfickan är det ju givet att tro att man gör rätt, fast man gör fel! Den dogm om ständig tillväxt, som styr världen av idag, är bara ett exempel på detta….vi är väääldigt långt från Guds befallning om att bruka och bevara jorden! Och det är, som sagt, bara ett exempel ur högen. Dit har vår vishet och vår kunskap lett oss.
Man ska blunda med båda ögonen, hålla för öronen, och sjunga la-la-la för att missa allt detta…
Tydligen är det just det, som majoriteten ändå gör, också majoriteten av de kristna, eftersom det bara blir mer av allt det, som Gud säger är ont, som antingen får tyst godkännande, eller, ännu värre, ljudligt blir påhejat.
Detta kommer förr eller senare att leda till olycka, fördärv, och ödeläggelse, om inte utvecklingen kan fås att vända.
Nu behöver vi verkligen människor, förebedjare, som kan stiga fram i gapet till försvar för folket, så att Herren inte slår våra länder med ödeläggelse! Hes 22:30