Det här är då fjortonde inlägget jag skriver om den kamp, som vi har att utkämpa…
Då är det dags att se litet närmare på hur den köttsliga naturen går till väga för att få sitt begär efter att se rättfärdigt ut tillgodosett!
Det kan ju vara litet oväntat att köttet skulle ha begär efter just rättfärdighet – vi tänker ju mer på sånt som omoral, dryckenskap, stöld och bedrägerier, när vi tänker på den gamla syndanaturens förehavanden, alltså sånt som förekom i gamla tiders syndakataloger.
Köttet har dock inget begär efter äkta rättfärdighet, Guds rättfärdighet, det har begär efter sådan rättfärdighet, som det kan åstadkomma på egen hand, och som får innehavaren att framstå som något fint och beundransvärt.
I Matt 23 har Jesus en svidande vidräkning med de skriftlärda och fariséerna, detta därför att de hade satsat så hårt just på att tillfredsställa sitt begär efter egen rättfärdighet, att de hade tappat bort den sanna rättfärdigheten. Ändå var de ju så väldigt angelägna om att ha och predika rätt lära!
Jag ska sticka ut min gråskäggiga haka här, och säga att jag tror att det var just den för långt drivna renlärigheten, som ställde till det för dem så till den grad, att Jesus fann sig föranlåten att ta till det sjufaldiga veropet i Matt 23. . Den, som berömmer sig av att ha den enda rena rätta läran, kommer nämligen så lätt in i ett slag av religiöst liv, där det viktiga blir detaljerna i vad som sägs eller skrivs, inte vad som i praktiken görs!
Jesus säger ju om sin samtids renläriga, att problemet inte ligger i vad de säger, utan i vad de gör – eller snarare i vad de inte gör. Matt 23:2-4
Den, som uppfattar sig vara renlärig, uppfattar sig också därmed ha rätt.
Den köttsliga naturen tycker jättemycket om att ha rätt!
Den, som uppfattar sig ha rätt, upppfattar förstås att alla andra, som inte tycker som han, har fel.
Man tycker sig då dels kunna strunta i allt vad de säger, dels se sig ha rätt att upplysa dem om hur fel de har, och sen också bli sur och ta avstånd från dem, om de inte ödmjukt vill kräla i stoftet och ge en rätt.
Eftersom man själv lägger tonvikten mer vid vad som sägs, än vid vad som görs, kommer man förstås att lägga samma måttstock på andra, och därmed vara blind för vad de faktiskt gör, hur de i praktiken lever ut sin kristna tro.
Tankesättet resulterar småningom i ett ”Vad spelar det för roll, fast samariten är barmhärtig, han är ju ändå bara en samarit, en medlem av en föraktlig blandras, som inte har vare sig rätt lära eller rätt gudstjänstordning….”
Missförstå mig inte nu!
Visst ser jag det som en viktig sak, att vi strävar till att ha en så rättvisande uppfattning om Gud, vem han är, och vad han har gjort, som det bara är möjligt!
Jag ser dock läran som flodbankarna, och det kristna livet som själva strömmen.
Vad gör man med perfekt anlagda flodbankar, om strömfåran är torr?
I Jesu samtida judendom hade det mesta torkat ut, även om Mose stol var besatt av ivriga renlärare!
Risken med en för långt driven renlärighet är för det första, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.
Jeus samtids religiösa elit ansåg sig vara helt och fullt renlärig, men ansåg de Jesus vara renlärig? Jag vågar tro, att vi kan vara överens om att Jesus minsann inte var någon irrlärare, ändå höll inte ens han måttet inför den form av extrem renlärighet, som fariséerna representerade.
Kristenheten navigerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten kämpar mot laglösheten, vilket är bra, men den har en tendens att i stället ge näring åt lagiskheten, vilket är ett annat ord för köttets rättfärdighet, och sådan tar sig uttryck i hårdhet, obarmhärtighet, avståndstagande från andra kristna, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte till alla delar omfattar den religiösa lag, som man har formulerat.
Visst är det märkligt`?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller Luthers lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godkänna honom?
Frälst blir man av tro på Jesus, den Jesus, som apostlarna predikar. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….
Den andra risken med den felanvända renlärigheten är att den, i stället för att dra människor till Kristus, i stället tenderar att stöta bort dem.
Syndarna och skökorna kom till Jesus, men de höll sig nogsamt undan från de renläriga fariséerna…
Och det är ju inte bara så, att de så kallat ”renläriga” ofta har en tendens att vara hårda, medan andra kristna, som inte håller lika hårt i paragraferna, tycks ha råd att ha en mer barmhärtig attityd till andra, och det är ju till och med så, att man bland människor, som aldrig sätter sin fot i en kyrka, kan hitta människor, som är mer hyggliga och hjälpsamma mot sina medmänniskor än de, som sitter i kyrkbänken varenda söndag!
Jag har hört både en och annan förundra sig över det här. Hur kan det vara möjligt, vad beror det på? Jag tror för min del att det helt enkelt beror på att det är just bland kristna människor, som köttet väljer att satsa på att via långt driven renlärighet bli rättfärdigt, och därmed gör oss till fariseer. Vi vill ju vara ”riktiga” kristna, ”hängivna, helhjärtade” kristna – då i jämförelse med andra kristna – när den köttsliga naturen får råda! Och jag får erkänna för egen del, att för en förkunnare med en liten lärarinriktning är detta med överdriven lärofokusering en ständigt närvarande och mycket lömsk frestelse!
Det finns orsak att pröva sig själv då och då inför Jesu befallning:
”Gå ni och lär er vad det här ordet betyder: Jag har behag till barmhärtighet, inte till offer!”
Jesus förenade nåd och sanning i sig själv, i det han sade, och i det han gjorde, och det var just detta, som drog människorna till honom! Jag har funnit detta vara något av det svåraste i det kristna livet – gamle Adam drar antingen åt det ena eller det andra hållet. Sanning utan nåd dödar, nåd utan sanning har kastat loss från evangeliet… så själafienden frestar oss att satsa antingen på deet ena, och glömma det andra, eller tvärtom.
Den köttsliga naturen kan naturligtvis inte satsa på att tillfredsställa alla slags begär samtidigt, de utesluter ju varandra! Alltså kan den, som inte specifikt har någon drift att framstå som väldigt from, kristlig, och renlärig, vara fri att vara medmänsklig på det naturliga planet, så att säga, samtidigt som man då förstås i stället ger gamle Adam utrymme att tillfredställa andra köttsliga begär.
Detta är för den onde något mycket tilltalande.
De kristnas vittnesbörd förstörs av ett dubbelt budskap, proklamationen får ingen bekräftelse i de kristnas sätt att bemöta varandra och andra, och dessutom ges det intrycket, att man utmärkt väl kan vara en hyggligare människa än de ”religiösa”, utan att blanda in Gud eller Jesus i det hela.
Sedan har vi då det sorgliga faktum, som redan antyddes, att få saker har bidragit så mycket till splittringen i kristenheten, som en för långt driven renlärighet. Köttets sinne är död, splittring, strid, isolering, och ingenstans tycks detta komma så tydligt till uttryck som i de kristnas lärostrider. Köttets strävan efter rättfärdighet leder oss in i en bundenhet och förblindelse, där vi är fullt beredda att göra Herrens egen befallning om intet för våra stadgars skull.
Detta har alltså i högsta grad relevans för den andliga striden!
Vi behöver inse, att tanken att kristen enhet ska byggas på att man till alla delar omfattar samma läror är en tanke, som har fötts ur köttets rättfärdighet!
Jesus ber att alla, som genom apostlarnas undervisning kommer till tro på Honom, ska vara ett, inte att enbart de, som till alla delar förstår apostlarnas undervisning på samma sätt, ska vara ett! Joh 17:20-21
När Paulus undervisar om enhet i Ef 4:1-13 talar han om ”fridens band”, som kan bevara Andens enhet, om vi håller fast vid dem. Vi behöver minnas att vi är lemmar i samma kropp, vi som tror, och att vi har fått del i samme Ande. Vi ska minnas att vi alla har samma hopp, att det som Jesus har gjort räcker för vår frälsning, att vi alla har samme Herre, som vi tror på, att vi alla är döpta till samme Kristus, att vi alla är barn till samme Fader.
Här ges alltså inget företräde till någon, allt kommer från Gud, allt bygger på Kristus!
Om detta är den undervisning, som förmedlas till de troende som själva huvudpunkterna, det som är kärnan i den kristna tron, och som vi alla behöver underordna oss, då kan vi så småningom tänkas nå fram till både enheten i tron och kunskapen om Guds Son, och mogna till fullvuxna kristna….
Förutsättningen är, återigen, att vi är beredda att ta upp det kors, som det innebär för oss människor att underordna sig rättfärdigheten från Gud, och säga nej till vår önskan att vilja vara fromma!
Ett något parafraserat citat från Bo Giertz ytterst instruktiva roman ”Tron allena” till sist:
”Vill vara from! Jag ska säga dig en sak: Det är den största synd som finns, att vilja vara from! Så länge en människa vill vara from och helig, tänker hon bara på sig själv! Hon är upptagen med sin egen märkvärdighet! Gör hon något gott mot sin nästa, gör hon det bara för sin egen skull, därför att hon har hört att det är så ett helgon ska göra! Hela tiden ser hon på sig och sitt, och det goda hon gör, det samlar hon ihop och ruvar på, som draken på sitt usla guld, för att ha något att berömma sig av inför Gud och människor! Det är därför Gud måste göra alla självheliga dårar till riktigt stora syndare för att få bukt med dem. Så länge vi betraktar oss själva, och vill vara heliga, är vi inget annat än grova syndare, fast vi så skulle tro att vi ser en helgongloria i spegeln….”
Samt ett citat från en av mina goda vänner: ”Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska göra för att få glorian att hållas på plats! Jag binder bara fast den på hornen!” 