I Skriften uppmanas vi att pröva oss själva, och att faktiskt göra detta är en viktig del av vårt försvar mot ondskans försök att infiltrera oss. Det gäller då förstås också att pröva sig själv ifråga om rätt saker, annars kommer man antagligen att sila mygg och svälja kameler…
När vi funderar på köttets, syndanaturens, målsättningar och begär, kan det vara skäl att också se på vad som händer, när man inte lyckas uppnå det, som man strävar efter och har begär till!
Själafienden kan nämligen utnyttja den situationen till att plantera in destruktiva bundenheter i oss!
När vi låter oss styras av det, som köttet begär, blir vi egentligen aldrig nöjda. Ett begär kan aldrig tillfredsställas någon längre tid – det ska vara mer, och sedan ännu mer. Så blir man bunden i en ständig jakt på något, som ständigt tycks vara strax utom räckhåll.
Detta gör människan självupptagen, upptagen med egna önskemål, egna målsättningar, upptagen med allt det man ännu inte lyckats uppnå, upptagen med sånt som andra har, men inte jag – läs: avundsjuk – och så vidare. Den sortens bundenhet gör den drabbade oförmögen att gå på Herrens väg, den leder ofelbart in på egna vägar.
Och eftersom den, som aldrig är riktigt nöjd, naturligtvis alltid kommer att vara litet missnöjd, är just missnöje en av de mest utbredda bundenheterna bland oss människor – kristna som ickekristna.
Eftersom detta är så vanligt, har vi dessutom börjat uppfatta missnöje som mer eller mindre ett normaltillstånd, något som vi inte reagerar på, så att vi ser det som något icke önskvärt i våra liv! Det uttrycks ju missnöje överallt i vårt samhälle, hela tiden, vi är vana med det! Här har vi en ”kamel”, som alltför ofta passerar självprövningen utan att fastna i sållet!
Det kan alltså vara skäl att då och då göra en missnöjesinventering. Vi människor brukar vara missnöjda med oss själva, med vår partner, med våra barn, med våra föräldrar, med lärare, med elever, med arbetsgivare, med arbetstagare, med polisen – är man en skurk finns det för många, är man hederlig finns det för få – , med riksdag och regering, med Europaunionen, med snöplogningen, och vädret är ju alltid ett tacksamt missnöjesobjekt…. och vilken kristen har nu inte någon gång frestats att vara missnöjd med Gud, som inte svarar på mina böner?
Och oavsett vad man för tillfället är missnöjd med, så har alltid missnöjet samma effekt: det får oss att tänka på, se på, något annat än Jesus. Voilá! säger den onde.
Nu är det väldigt få, om ens någon, som ärligt kan göra en missnöjesinventering utan att hitta en, flera, eller många saker, som man har gått omkring och varit missnöjd med. Vad händer då? Jo, då börjar gamle Adam i oss försvara sitt missnöje genom att säga: ”Men jag har ju rätt att vara missnöjd!”
Varför tycker man sig ha rätt att vara missnöjd, då? Jo, därför att man tyckte sig ha rätt att få det där, som man är missnöjd över att man inte fick, man tyckte sig ha rätt att kräva, att andra skulle göra som man själv ville, och så vidare. Rättighetstänkandet är en stor och giftig rot till ont i oss!
Den attityden kallas vi att överge, bekänna som orättfärdighet, och låta Jesu blod rena oss ifrån, i enlighet med löftet i i 1 Joh 1:9. Jesus säger att vi ska pröva olika företeelser genom att se vad de ger för frukt – om frukten är dålig, då är trädet inte heller bra. Missnöje är en form av orättfärdighet, som ger otacksamhet och besvikelse som frukt. Om frukten är sådan, då behöver trädet huggas ner fortast möjligt!Den, som vill vara fri, ska alltså fortast möjligt be om befrielse från den sortens bojor!
Sanningen är att det enda, som vi människor har rätt till, det är en enkelbiljett till helvetet.
A llt, som vi får, som är bättre än det, det är nåd!
Det perspektivet på tillvaron glöms så lätt bort, fast vi annars är så inne på att kräva vår rätt i olika sammanhang…
Nå, vad händer sen, om människan väljer att hålla fast vid sitt missnöje, sin avund, sin otacksamhet?
Jo, då kommer hon också att leva i ett tillstånd av ständig besvikelse, för det är väääldigt svårt att vara missnöjd utan att samtidigt också vara mer eller mindre besviken, och det går inte att bli av med sin besvikelse utan att ge ifrån sig sitt missnöje.
Vi är oftast inte medvetna om hur destruktivt det är att gå omkring med besvikelse inombords. Vi är så vana med att ha det på det sättet, att om missnöje är något vi tycker är normalt att ha, då är det lika illa med besvikelsen. Det här är de två huvudsakliga inkörsportarna för den onde, när han ska plantera in allsköns elände i oss.
Besvikelse är en rot till bitterhet, självömkan, depression, oförsonlighet, hämndlystnad, självmordstankar, oförmåga att lita på andra, glädjelöshet, rädsla, ångest, och allt möjligt annat, som binder människan. Sådan frukt kommer från den roten!
Till råga på allt öppnar en kronisk besvikelse dörren för den andemakt, som i Bibeln kallas försagdhetens ande, modlöshetens ande, fruktans ande, och träldomens ande. Vad den fulingen åstadkommer i oss torde framgå av namnen….
1 Kon 19 har vi berättelsen om hur Elia, strax efter den lysande segern över avgudaprofeterna på berget Karmel, låter sig skrämmas på flykten av den hedniska drottningen Isebels hotelser, och därmed lämnar fältet fritt för henne att åter börja bygga upp den raserade avgudadyrkan i landet. När han inser vad som har hänt, blir han så besviken på sig själv, att han önskar sig döden. Besvikelsen gjorde att han tappade Gud ur sikte, och blev upptagen med sitt eget misslyckande.
Gud upprättar honom genom att låta honom få se Herrens storhet, få blicken riktad åt rätt håll igen!
Personliga misslyckanden och syndafall är situationer, där den onde brukar passa på! Den, som är upptagen med sin egen bristfällighet och halvhet, och fastnar där istället för att gå med sin börda till Herren och bli fri, han kommer också att vara besviken på sig själv, så alltså lär den onde oss att riktigt vältra oss i vår uselhet….
I Jer 15:16-19 öser profeten ut sitt missnöje med Guds handlande – och kallas till omvändelse från det! I Jer 20:7-9 får vi en inblick i hur han upplevde sin situation. Här har vi alltså ett exempel på en människa, som är besviken på Gud. Herren säger till honom att han ska vända om från sitt folks vägar – det är folket, som ska vända sig till Guds vägar genom hans förkunnelse, det är inte han, som ska vända sig till folkets vägar, deras krav på att Gud ska fungera på önskat sätt, och deras missnöje med Gud, när han inte gör som de vill!
Jesus säger att vi ska prisa oss saliga, när vi får det jobbigt på grund av att vi är hans lärjungar, men vi tenderar att reagera på motsatt sätt. Det är köttet, påhejat av djävulen, som trycker på åt det hållet, för si, köttet har begärelse efter trygghet och bekvämlighet och erkännande, och reagerar med besvikelse och missnöje, om det inte får som det vill!
I Mal 3:13-15 möter vi den situation, där Guds folk inte tycker sig ha något att vinna på att följa Herren. Det var liksom för dålig utdelning på aktierna i företaget AB Gud och söner, så de ville sälja dem, och skaffa sig andelar i föreningen Orätt vinnings vänner i stället.
Gemensamt för alla köttets målsättningar är att de ter sig som en vinning för oss, och om man har en köttslig målsättning som drivkraft, då kommer den att bli det, som man tycker sig ha rätt att förvänta sig att Gud hjälper en att få – eller åtminstone ger sitt godkännande till att man skaffar sig. Detta är då vägen till att vara besviken på själva kristenlivet.
I 1 Tim 6:3-11 talar aposteln om att strävan efter vinning beror på att människan är fördärvad i sitt sinne, och har vänt sig bort från sanningen, att gudsfruktan sannerligen inte är något medel till vinning, sådan som världen strävar efter, och att gudsmänniskan ska hålla sig borta från sådant!
I Luk 15 möter vi missunnsamheten Guds barn emellan. ”Varför har han fått, när jag skulle ha varit så mycket mer förtjänt?”
Den inställningen gör att människan stänger sig själv ute från festen och glädjen.
”I så många år har jag varit kristen, och aldrig missat ett söndagsmöte, men mig har du inte gett en enda nådegåva! Åt den där typen, som knappt har hunnit få cigarretten ur mungipan och ölburken ur handen, kan du sedan minsann ge både tungotal och profetisk gåva!”
Fienden är bra på att lura oss att jämföra oss med andra, jämföra välsignelser, så att säga, och få oss att titta snett på andra, som vi tycker är mer välsignade, och sedan är det fritt fram för honom att fresta oss att försöka uppnå detsamma som de, för vi tycker, just det, att detta är något vi har rätt till. Vad detta sedan ger för frukt i form av fiendskap, tävlan, maktkamp, och så vidare i den kristna församlingen har vi bara alltför rikhaltiga exempel på.
Någon har träffande sagt, att om Gud skulle kalla till sig två änglar, och ge den ene i uppdrag att styra en planet, och den andre i uppdrag att sopa en gata, skulle ingen av dem tänka att han har fått mer eller mindre än den andre – de skulle bara glädja sig över att ha fått ett tillfälle att tjäna och lyda sin Herre! Det är den attityden vi behöver ha!
I 2 Tim 1 har den unge Timoteus tappat sugen på grund av det motstånd han hade mött inom församlingen i Efesus. Blir man besviken på sina medkristna, när de lönar gott med ont, och vänder en ryggen fast man försökt hjälpa dem efter förmåga med den nådegåva man har fått, då ligger det nära till hands att man blir besviken på dem, och drar sig tillbaka.
Många lovande tjänster i Guds församling har gått i stå på grund av att gåvans bärare har fastnat i besvikelse och frestats att ge upp! Besvikelse brer nämligen ut ett tjockt lager av aska över nådegåvans glöd, och det behöver sopas bort innan gåvan kan flanma upp igen!
Varje dämpad gåva är till stor glädje för ondskans anhang, det är ju genom Andens kraft som evangeliet utbreds, inte genom missnöjda och besvikna människors hemmasonstjänstgöring.
Det finns mer än en orsak till att Gud lär oss att förlåta våra förföljare och be för våra fiender! Det bevarar oss fria, samtidigt som det lämnar motståndarna i Guds hand!
Vi är här för att bära frukt, sådan frukt som har bestående värde, det har Jesus bestämt om oss. För att detta ska ske, behöver vi låta oss rensas från sådant, som bär frukt av mindre gott slag!