Det blir långt mellan inläggen den här årstiden – jag trivs så bra utomhus nu! Och mycket roligt och givande finns det att syssla med därute nu, när allt som ska börja växa ska förberedas och sås och planteras! Men idag är det Kristi himmelsfärdsdag, och jag tar paus från utesysslorna, så nu blir det några tankar om det här med andlig krigföring igen!

Aposteln Johannes, han som brukar kallas kärlekens apostel, avslutar sitt första brev med en inträngande uppmaning: ”Kära barn, var på er vakt mot avgudarna!”

Det är ju inte bara vi, som strider mot andemakterna, de ligger också i krig med oss, och de är minsann både listiga och flitiga!

Gamle Adam vill ha avgudar, och vi ska aldrig underskatta syndens makt att bedra oss i fråga om detta! Vi varnas för detta i Hebr 3:12-13, där det är tal om risken för att avfalla från den levande Guden. Varför skulle någon överhuvudtaget komma på idén att göra det, om det inte var så, att det finns något inom oss, som hellre vill ha avgudar än följa och lyda Herren?

Sen har vi frågan varför köttet då vill hålla sig till avgudar? Svaret är att avgudarna förefaller att tillhandahålla sådant, som köttet har begär till – och vi människor låter så lätt lura oss att tro att de också faktiskt ska göra det. Så var det på Bibelns tid, och så är det fortfarande, och det är en given sak, att den, som håller sig med en eller flera avgudar, inte har mycket att hämta i den andliga striden!

Vad är det då vi talar om här? Till att börja med kan vi konstatera, att de andemakter, som stod bakom GT:s avgudar, finns kvar, även om de inte längre tillbes under just de namnen. De får faktiskt massor med tillbedjan i dagens värld!

 Vi kan börja med Baal. Det gamla Israel föll ständigt på nytt tillbaka i tillbedjan av den här avguden, sak samma hur många gånger rättsinniga kungar lät riva ner hans tempel, så byggdes de alltid upp igen! Jesus kallar honom ”Mammon”, och säger att det inte går att tillbe både Gud och Mammon, det blir antingen eller. Matt 6:24.

I ett samhälle, som är så inställt på pengar och prylar som vårt, är den här avguden stadigt etablerad.

Han planterar in en inställning i oss, där vi aldrig kan stanna upp och vara nöjda med det vi har, det ska ständigt vara högre löner, och mer och nyare och bättre grejer, om man så ska arbeta ihjäl sig för dem. Avgudar förslavar….

Han får oss att tro att det här att ha och äga är viktigt, viktigare än något annat, och tror man det, då blir detta ju i praktiken viktigare än att följa och tjäna Herren. Jfr Mark 10:17-27

Det ekonomiska systemet i vårt samhälle bygger på en omöjlig tanke om obegränsad tillväxt på ett begränsat område, och gör att vi förstör skapelsen totalt, i stället för att bruka och bevara den. Den tanken är i sin tur ett resultat av våra orimliga krav på ständigt höjd levnadsstandard. Det ska vara mer av allt!

Det här systemet är sannolikt en skapelse av andemakten bakom Baal/Mammon.

I ett materialistiskt samhälle får ju Baal alltid tillbedjan!

Hur kan vi då stå emot detta? Ja,  Gud behöver inte våra pengar, men vi behöver ge av dem till dem, som har det sämre ställt än vi själva. Vår nästa behöver vår hjälp, och vi behöver få lära oss ge, för det är vägen till att bli, och förbli, fri från Mammonsdyrkan!

När Gud genom Hesekiel talar om Sodoms synd är det inte, som vi vanligtvis tror, homosexualiteten som är överst på listan! Det var deras ovillighet att ge något, att dela med sig av sitt överflöd, som öppnade dörren för det andra onda! Hes 16:49-50

Ge så ska ni få – och i det löftet inbegrips också kraft att stå emot Mammon och hans onda inflytande!

Det är liksom win win det här med att ge och dela med sig, för andra får hjälp, och själv får jag något som är långt mer värt än pengarna jag gav bort….men om jag ger med tanken att jag ska få tillbaka  mer pengar än jag gav, då är detta ett tydligt tecken på att Mammon har alldeles för mycket att säga till om i mitt liv!

Sen har vi Astarte. Det här är en sex- och fruktbarhetsgudinna, som tillbads med otukt, prostitution och orgier. Hon hette Ishtar i Babylonien, och Afrodite i Grekland, och härskade alltså över stora områden redan för tretusen år sedan. Mer har det blivit…

Andemakten som står bakom den här avguden är inriktad på moraliskt förfall och översexualisering av den kultur där den fått in foten. Den, eller hon, siktar på total moralupplösning, en upplösning som har som mål att förstöra familjen och göra människorna till slavar under sina begär. Ett samhälle, som hamnar i den moraliska utförsbacke som den här andemakten lockar till med njutning som lockbete, kommer också att översvämmas av allt fler och allt fräckare perversioner på det sexuella området. Jfr Rom 1:21-28

De kristna, och de kristna församlingarna, är på inget sätt osårbara för den här påverkan, lika litet som vi är immuna mot Mammons påverkan. Vi riskerar att vänja oss, bli avtrubbade, sluta reagera. Går det så, då kommer vi också att börja glida in under avgudarnas inflytande – och med vårt liv och våra handlingar börja ge dem en del av den tillbedjan, som Herren Jesus ensam skulle ha!

Inom parentes sagt tror jag, att homosexualitet och andra former av urspårad sexualitet är mer ett symptom på ett sjukt och avgudadyrkande samhälle, än på att det bara skulle vara de drabbade individerna det är något fel på. Det drabbar enskilda, men det kommer från den snedvridna kulturen och andemakterna som härskar i den. Ur den synvinkeln är vi alla sodomiter!

Den kristna församlingen och dess ledare får här akta sig för att gå i den fällan, att man tar avstånd från en del saker, som Gud entydigt förbjuder, samtidigt som man ser mellan fingrarna med annat, som Skriften lika entydigt förklarar vara synd och mot Guds vilja!

Att med stort patos predika mot utlevd homosexualitet, samtidigt som man ser mellan fingrarna med den allmänt förekommande sexuella lösaktigheten, samboendet, äktenskapsbrotten, och det ibland alltför lättvindiga skiljandet och omgiftandet, och inte ens är alltför noga med vad man själv tittar på för smuts och smörja i sina skärmar, det lär inte vinna många ronder i matchen mot Astarte-demonen!

Dubbelmoral är fariseism är surdeg i form av vitmålad avgudadyrkan är förlorad rond i den andliga striden!

Vi står emot det här listiga angreppet på två fronter.

Vi ska hålla fast vid det som står skrivet: att den gudagivna sexualiteten är bra, men den är bra på samma sätt som en brasa: får den vara i äktenskapets öppna spis värmer den och gör gott, ute på golvet ställer den till med eldsvåda och förstörelse, på samma sätt som synd alltid gör.

Börjar vi på det sexuella området försvara och till och med utöva sådant, som Guds Ord entydigt förbjuder, då har vi börjat tjäna en hednisk gudinna istället för Gud.

Det gäller också att ha kvar en stor famn för alla som vill omvända sig, det är det andra!

Förlåtelse och rening hos en Far, som tar emot förlorade söner och döttrar med öppna armar, det är vad vi ska erbjuda, inte bara en trång moralism, som dömer människor i stället för att leda dem till Jesus! Obarmhärtighet vinner inga andliga segrar!

En intressant detalj i detta med avgudadyrkan är det, som påpekas i Romarbrevets första kapitel, alltså att utförsbacken ofta tycks börja med människodyrkan – att man börjar upphöja människor på ett felaktigt sätt. Faraonerna i det gamla Egypten utgavs för att vara gudomliga, den romerske kejsaren krävde tillbedjan av de kristna. Idoldyrkan i väst och personkulten runt Lenin, Stalin och Mao i öst kom ungefär samtidigt i mitten av 1900-talet. Tillfällighet? Knappast.

Engelskans ”idol” betyder för övrigt ”avgud”, rätt och slätt, har du tänkt på det?

Det man ser på rockkonserter har också ofta drag av ren tillbedjan av de uppträdanade artisterna….och när framgångsrika idrottsmän återvänder hem med guldmedalj om halsen, utspelas liknande scener. Jag minns när Björn Borg hade sin storhetstid var det någon som myntade uttrycket ”vår Borg är oss en väldig gud”. Han skulle ha sagt ”avgud” i stället, då hade det träffat mitt i prick! Därmed inget ont sagt om Björn Borg, han begärde inte tillbedjan, även om han fick något, som var misstänkt likt det.

 Det finns en farlig tendens i kristenheten idag av att på liknande sätt upphöja sådana andliga ledare, som uppfattas som speciellt benådade och utrustade av Gud, upphöja dem på ett sätt som gränsar till ren idoldyrkan.

Den helige Ande leder oss att respektera och underordna oss dem, som är ledda av honom i sitt arbete. Leds vi att upphöja dem och underkasta oss dem, då är det nog en annan ande i verksamhet.

Det här fanns redan i den första församlingen, det framgår klart av Första Korintierbrevet. Där höll man sig till olika andliga ledare på ett sätt, som får aposteln att förtvivlat utbrista ett ”inte korsfästes väl Paulus för er?” Längre fram i brevet förklarar han att varken han eller Apollos betyder något, de är bara tjänare. Gud är den, som ger växten, alltså är det Gud, som ska ha uppmärksamheten och äran!

Jesus förutsåg att det här problemet skulle uppstå, alltså ger han i Matt 23 en klar befallning: ”Låt ingen kalla er rabbi, kalla inte någon på jorden fader, låt ingen kalla er lärare!” Matt 23:9-12

Vi kan inte precis säga att vi har tagit de orden ad notam alla gånger….och när vi inte gör det, då försvagas vi andligt, för upphöjandet av andliga ledare leder till stridigheter och splittring, och det leder till att vi börjar förvänta oss saker av dem, som skulle förvänta oss av Gud! Köttets begär efter trygghet tillgodoses av en stark ledargestalt, och köttets behov av kontroll får sitt i växelverkan mellan den som äras och de som ärar…

En form av avgudadyrkan, som vi inte riktigt har lyckats identifiera som just avguderi, är något som allra tydligast kommer fram i det, som vi med ett samlingsnamn kallar konspirationsteorier.

Här är det den speciella kunskap, som teorin sägs ge dem som tror på den, som fungerar som avgud.

Detta med att vända sig från beroende av Gud till att ha egen kunskap var ju den allra första formen av avgudadyrkan, det var det, som ledde till syndafallet! 1 Mos 3:1-6

Den sortens avguderi, tron på den frälsande kunskapen, genomsyrar i och för sig hela samhället, men just ifråga om konspirationsteorierna blir det nästan övertydligt vad det handlar om.

De, som omfattar dem, blir ofta helt uppslukade av dem.

De kan inte tänka på något annat, de predikar sin övertygelse med en rent religiös hänförelse, de vägrar att lyssna till något, som motsäger deras teori, de är i en del fall beredda att bryta med både familj och vänner hellre än att ge upp något av sin trosgrund.

Ur den väldiga floran av olika konspiratioonsteorier kan vi till exempel nämna de vilda ryktena om den judiska världskonspirationen, om Illuminati, och den nya världsordningen, om vaccinationsprogrammen, som sägs förmedla implantat, som ska förslava oss alla, om Area 51, där man påstår att USA i hemlighet lagrar störtade flygande tefat, om 11/9 terrorattacken mot World Trade Center, som sägs vara iscensatt av CIA, om chemtrails, alltså att flygplanens kondensstrimmor i själva verket är kemikalier, som sprids ut för at påverka vädret, och så vidare.

Vad får en människa att tro så blint på sådant, att man är beredd att offra i princip allt för det?

Jo, människan behöver något att tro på, men den fallna människan, den köttsliga naturen, vill inte tro på Gud. Rom 8:7

Då erbjuder lögnen sig i stället, i alla möjliga former – och lögnen är det, som alla avgudar grundar sig på! Rom 1:25

Vad är då lögn?  Svar: den är kunskap – en med sanningen icke överensstämmande sådan.

En falsk kunskap, som reser sig upp mot kunskapen om Gud, är lögn.

En kunskap, som ger sig ut för att kunna ersätta Gud, göra oss oberoende av honom, är lögn.

En kunskap, som förser oss med något annat än Gud att tro på och hålla oss till, det är lögn.

Det är han, som steg upp till himlen, och som ska komma tillbaka därifrån för att döma oss alla, levande och döda, som vi ska ge hela vår tillbedjan!

Avgudadyrkan är alltså i grund och botten frukter från kunskapens träd, och att vända sig till det är något, som i längden alltid tar mer än det ger! Ifråga om det vi nu funderar på, alltså den andliga striden, kan vi konstatera avgudadyrkan alltid har gjort att Guds folk inte har kunnat stå emot sina fiender. På den punkten har inget förändrats.