Jesaja 49

Det är ingen lätt sak att reda ut syftningarna i början av det här kapitlet, inte för mig, i alla fall. Ibland har man ett intryck av att det är profeten själv, som talar, som i 1- 4. Sedan förefaller det vara Messias, som talar genom profeten, 5-6. I 7-13 är det helt klart Herren, som talar, i 14 är det Israels folk, Sion, och i 15-26 är det Gud igen. Tror jag….

1-4

Hör på mig, ni kustländer! Lyssna ni folk, som bor i fjärran!

Herren kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd, och gömde mig under sin hands skugga.

Han gjorde mig till en vass pil, och dolde mig i sitt koger.

Han sade till mig: ”Du är min tjänare, Israel, genom dig vill jag förhärliga mig.

Men jag tänkte: ”Förgäves har jag ansträngt mig, utan nytta har jag förbrukat min kraft!”

Dock, min rätt är hos HERREN, och min lön är hos min Gud!

 

Här möter vi frågan om detta att vara utvald av Gud. Den har väckt en hel del diskussion – och också rena teologiska gräl – genom tiderna. En tolkning av detta är rätt och slätt att alla har sitt öde bestämt innan de ens är födda, vi är alla utvalda antingen till frälsning eller förtappelse.

Att en del är utvalda till frälsning, eller utvalda till olika uppgifter i Guds tjänst, redan innan de ens är födda, det säger Ordet så klart, att det behöver man inte ens diskutera.

Men innebär då detta, att andra människor av Gud är bestämda till helvetet, redan innan de är födda?

Det brukar ofta framhållas, att vi människor har en fri vilja i frälsningsfrågan, att det är fritt för oss att välja Jesus, eller välja bort honom.

Så fort detta sägs, brukar i regel någon med motsatt teologisk ståndpunkt ilsket förklara, att något sådant som fri vilja i frälsningsfrågan överhuvudtaget inte finns!

I följd av detta har vi fått en knippe olika lärobyggnader, som ska förklara för oss hur det här hänger ihop, hur det komma sig att en del blir frälsta, andra inte, om vår egen vilja nu faktiskt inget har att betyda i sammanhanget.

Där finns både enkel och dubbel predestinationslära, där finns också förnekande av hela tanken på att Gud överhuvudtaget skulle utvälja människor till frälsning, vilket då i sin yttersta konsekvens utmynnar i påståendet att alla nog kommer att bli frälsta till sist, via den logiska kullerbytta, som menar att om Gud inte utväljer någon till frälsning, då utväljer han heller inte någon till förtappelse, och då blir alla frälsta…. det blir rätt snårigt ibland, när vi människor ska försöka tänka ut andliga ting utan Andens hjälp!

Förklaringarna blir lätt ganska både filosofiska och teologiska, och därmed också svåråtkomliga.

Alltså tänkte jag nu försöka mig på att på vanlig svenska, och möjligast kortfattat, berätta vad jag tror Skriften säger om det här med människans vilja!

Jesus säger i sitt samtal med Nikodemus i Joh 3 att det som är fött av kött är kött. Det är varje människas startpunkt här i världen.

Romarbrevet 8 säger att köttets sinne är fiendskap mot Gud, och att köttet varken kan eller vill lyda Gud.

Därmed utesluts möjligheten att människan i sitt utgångsläge skulle kunna vara fri att så där bara välja rätt i frälsningsfrågan!

Ändå förutsätter både Jesus och apostlarna att de människor, som nås av evangeliet, också ska vara i stånd att göra ett val!

”Beräkna kostnaden, bestäm er hur ni ska ha det, följ mig!” säger ju Jesus.

Somliga som fick kallelsen valde för, andra valde emot, de var alltså i stånd att välja!

Berodde då detta på att somliga var förutbestämda till frälsning, och andra till förtappelse?

Den tanken rimmar illa med det som står i 1 Tim 2 om att Gud vill att alla människor ska bli frälsta!

Hur ska man då förstå detta, att människor som var födda av kött, och således inte kunde ha en fri vilja i andliga ting, ändå var i stånd att välja??

Inte annat än jag förstår ligger det till så, att Gud genom evangeliet väcker tro i människan.

Denna nyfödda tro fungerar då i praktiken som en förmåga att säga ja till Herrens kallelse!

Gud ger oss alltså av nåd gåvan att kunna gensvara på Hans kallelse!

Det vi inte hade i oss själva, födda v kött som vi är, alltså en vilja frigjord till att kunna svara ja till Jesus, det får vi som gåva från Gud!

Men, märk väl, Gud tar inte ifrån oss vår medfödda förmåga att säga nej till Honom, när vår vilja genom Hans nåd blir frigiven, så att vi kan svara ja!

Därmed har vi ett verkligt val, och också ett verkligt ansvar inför Gud vad vi gör av Hans kallelse!

Och därmed har det också verklig betydelse om vittnesbördet om Jesus går ut eller inte!

Allt det här är en självklarhet för många kristna.

Läser man Bibeln utan att ha sin förståelse styrd av en massa teologiska hårklyverier är det ju solklart att Gud hela tiden ställer oss inför val, och val gör man med viljan!

Svårt kan det också vara att mot den bibliska bakgrunden förstå hur man alls har kunnat komma på en sådan tanke, att Gud skulle tvångsfrälsa oss utan att alls fråga efter vad vi själva vill, ännu svårare att förstå hur man kan mena, att Gud har utvalt somliga till att frälsas, andra att kastas i helvetet.

De här tankarna går tillbaka till den sk lutherska ortodoxin på 1600-talet.

Luther själv hade uppenbarligen inga problem med att predika omvändelsens nödvändighet, men teologgenerationen efter honom tycks ha bestått av en alltför stor procent hårklyvare, som i sin iver för att inget skulle få ”inkräkta på Kristi ära” sågade av kvisten, som hela evangelisationsarbetet satt på.

Det blir så här när människan ska försöka vara frommare än Gud själv…

Sedan har vi specialfallen, de, som likt Jesaja – eller Jeremia, eller Johannes Döparen, eller Paulus – blev utvalda av Gud för en speciell uppgift i frälsningsplanen. Där får vi böja oss för Guds suveränitet. Han gör det han vill, han utväljer vem han vill, han handlar med oss som han vill. Och slkulle han inte utvälja några på det här sättet, hur skulle det då gå för de många?

At använda specialfallen som grund för en allmän teologi om Guds handlande med alla människor går alltså inte, inte utan att göra våld på klara bibelord!

5-6

Och nu säger HERREN, han, som från moderlivet danade mig till sin tjänare, för att föra Jakob tillbaka till honom, så att Israel samlas hos honom – ty jag är ärad i HERRENS ögon, och min Gud är min starkhet – han säger: Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar, och föra tillbaka de bevarade av Israel!

Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning intill jordens yttersta gräns!

 

Det är förstås Jesus, som är Ljuset, som blir mänskligheten till frälsning – men i Apg 13:47 citerar Paulus det här stället, och säger att detta också är en Herrens befallning till honom och hans följeslagare att sprida ljuset, predika budskapet om Jesus!

Så tror jag att vi får tänka allesammans.

I detta att vara en lem i Kristi kropp här på jorden finns en delaktighet i detta, att Fadern tycker att det är för litet för hans tjänare att bli begränsade till vissa geografiska eller kulturella områden, evangeliet ska ut överallt! Förr var vi mörker, nu är vi ljus i Herren!

8-10

Så säger HERREN: Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag!

Jag ska bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, för att upprätta landet, och utskifta de förödda arvslotterna, och säga till de fångna; ”Dra ut!”, och till dem, som sitter i mörkret: ”Kom fram!”

De ska finna bete utmed vägarna, betesplatser på alla kala höjder.

De ska varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen ska inte skada dem, ty deras förbarmare ska leda dem, och föra dem till vattenkällor.

 

Fridsriket kommer! I Uppb 7:16-17 citeras de här verserna som en bild på hur tillvaron ska gestalta sig för dem, som har kommit ur den stora nöden renade i Lammets blod.

I Apg 3:20 talar Petrus om att tiden, när Jesus kommer tillbaka, ska vara en tid av ”vederkvickelse”, ett gammalsvenskt ord, som närmast betyder ”återupplivande”.

Samma löfte kommer i Rom 8:20-21, nämligen att också skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, när Jesus kommer och Guds barn blir förhärligade.

Vi har blivit frälsta, vi håller på att bli frälsta, vi kommer en dag att slutligt bli frälsta.

14-16

Men Sion säger: ”HERREN har övergivit mig, HERREN har glömt mig!”

Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt?

Och även om hon kunde glömma sitt barn, ska jag inte glömma dig!

Se, på mina händer har jag upptecknat dig!

Dina murar står alltid inför mig. 

Så kan man frestas säga, om man stirrar sig blind på omständigheterna man just nu befinner sig i, och israeliterna hade det rätt jobbigt med krigiska stormakter in på knutarna och en allmänt osäkra framtidsutsikter just då.

Det där som Jesus säger om att vi ska lyfta huvudet, när det är kärvt, det har sin tillämpning också i andra sammanhang än bara de stora katastroferna vid tidsålderns avslutning! Gud lämnar oss inte, han öveger oss inte, men han har aldrig lovat att beskydda oss från alla förtretligheter och motgångar! Samma prövningar, som drabbar människor i allmänhet, drabbar också de kristna. Då gäller det att minnas att vi har ett hopp om en strålande framtid!

Har man spikhål gemom handlederna, då glömmer man inte för vems skull man fick dem…. vi är tecknade på Herrens händer!

22-23

Så säger Herren, HERREN: Se, jag ska lyfta min hand mot folken, resa mitt baner för hednafolken.

Då ska de komma med dina söner i sin famn, och bära dina döttrar på sina axlar!

Kungar ska vara dina barns vårdare, och furstinnor dina ammor.

De ska falla ner inför dig med ansiktet mot jorden, och slicka stoftet vid dina fötter, och du ska inse, att jag är HERREN, och att de, som hoppas på mig, inte kommer på skam! 

Så kommer Israels folks ställning att vara under Messias regering. Just nu håller antisemitismens ande ppå med ett väldigt projekt att samla jordens folk mot Israel, judarna har åter en gång blivit mänsklighetens spottkopp.

”Ge oss rövaren och mördaren Barabbas i stället för judarnas konung” har blivit ”ge oss mördarterroristerna Hamas i stället för Konungens folk.”

En dag ska världen dock tvingas inse, att de, som hoppas på Herren inte kommer på skam!

Vi behöver dock be, och be ivrigt, att Israel inte glömmer bort vem som är deras verkliga hopp, så att de ”trotsar på sina svärd”, alltså förlitar sig på sin krigsmakt, och lutar sig för tungt mot ”Egypten” – i det här fallet USA….

24-25

Kan man ta ifrån den starke hans byte, eller rycka fångarna från den, som har segerns rätt? Ja, så säger Herren: ”Nu ska den starkes fångar tas ifrån honom, bytet ryckas ur tyrannens hand! Jag ska själv strida mot dina motståndare, jag ska själv rädda dina barn.

Läs Sak 14! Här kommer bytet att ryckas ur tyrannens hand, just när han är viss om seger!

 

 

Publicerad i Jesaja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>