Skökan och vilddjuret

Förhållandet mellan politik och religion tål att tänka på, inte minst för oss, som lever i en så kallad västerländsk demokrati.

I en sådan antas det vara politiken/politikerna,  som opartiskt och fritt ger religionerna deras plats och utrymme i samhället.

Den här tanken är helt främmande för ett islamiskt land.

I ett sådant är det religionen, en religion, som bestämmer politiken, och då så är fallet blir den ”demokrati”, som på det hållet på senare tid omtalats, något som inte har några större likheter med det vi är vana att lägga in i demokratibegreppet.

Så är t ex religionsfrihet något främmande för ett land där islam styr politiken.

Ingen annan religion får i ett sådant land missionera bland muslimer, och den muslim som konverterar till t ex kristendomen hotas av dödsstraff!

Det här skakar vi demokratiskt sinnade västerlänningar på huvudet åt, och förfasar oss över – med all rätt, för när vi människor blandar ihop politik poch religion, då brukar spåren vara minst sagt förskräckande. I dagsläget finns det dock skäl att fråga om vi kanske möjligtvis kastar sten i glashus, när vi fördömer de andras system?

I en demokrati av vårt snitt, där politiken fungerar inom demokratins ram, borde däremot religionsfrihet vara en självklarhet, men sådan kan uppnås och uppehållas bara om politikerna inte själva är part i målet, så att de favoriserar någon viss religion på andras bekostnad.

Nu tycks dock läget i västerlandet vara på glid åt ett håll där en viss religion mer och mer börjar styra och påverka politiken.

Inte kristendom, inte islam, och inte någon av de andra rörelser vi traditionellt förknippar med begreppet religion. Nu är det fråga om antireligionen!

Antireligionen är det synsätt som frossar i att dra allt heligt i smutsen, som gör narr av och karikerar olika religioner och deras bekännare, ledare och grundare.

Antireligionen vill upphäva skapelseordningarna, skyffla undan Guds bud och ersätta dem med vad nu majoriteten för tillfället tycker.

För att uppnå detta vill antireligionens företrädare få politiken in i religionen, vilket i våra länder har lyckats bara alltför väl, och tvinga religionsutövarna att överge lojaliteten mot sin tro till förmån för lojaliteten mot dem, som den världsliga makten haver.

För att detta ska lyckas behövs förstås också politiker, som har ”rätt” åsikter, och ser man på: en och annan politiker synes vara nog så influerad av antireligionen!

Men inser man att detta innebär att man i själva börjar fungera på samma sätt som de islamiskt styrda  stater, som man nyss så ivrigt tog avstånd från? Det blir ju så om det är en religion, i detta fall antireligionen, som börjar styra politiska beslut och landets lagstiftningsarbete!

Då det går så, då har vi inte heller, åtminstone inte i det fallet, längre någon fungerande demokrati.

Då har politiken trängt sig in på ett område där den inget har att skaffa!

Var och en bör fritt få välja  vilken tro han vill omfatta, och varje tro fritt få föra fram sin åsikt.

Visst kan jag förstå att det kan vara frestande att tänka, att om vi kan utestänga alla andra religioner från landet, då är chansen störst att alla blir kristna, och om kristendomen är statsreligion, då går Guds Rike fram med stormsteg, men det har visat sig genom historien att i sådana fall blir kristendomen just en religion, ett iakttagande av yttre riter och inte så värst mycket annat, och där blir också religionen ett maktmedel i politikens tjänst.

I den hedniska värld där kristendomen började, där fanns det tjogtals med kulter och religioner, och kristendomen hade ingen av politiken gynnad ställning, tvärtom.

Ändå segrade den.

Sedan blev den statsreligion. Gick i förbund med politiken.

Då förlorade den något väsentligt. Blev just en religion. Förlorade den övervinnande elden från förföljelsernas tid.

Ur den synvinkeln är det tydligen bättre med mothåll från den världsliga makten, än att vara i förbund med den, men just ur den mångomtalade demokratiska synvinkeln borde dock gälla, att religion, av vad slag den vara må, varken ska ha mothåll eller medhåll från statsmakten, den ska ha frihet att finnas och verka, och därmed jämt!

I en sådan situation borde de kristna inte ha något att frukta, eller hur?

Om kristendomen inte klarar sig i fri konkurrens med andra religioner, då kan man redan fråga sig om det längre är fråga om äkta, levande kristendom!

Jag menar nu inte att den form av psykisk och ibland också fysisk terror och mishandel, som har utövats i vissa extrema  sekter, om de sedan kallar sig kristna eller något annat, ska vare sig godtas eller försvaras, varken i Guds eller i religionsfrihetens namn.

Den, som frivilligt ansluter sig till ett trossamfund gör därmed ett religiöst ställningstagande, och kan förväntas godta och följa de normer samfundet ifråga bekänner sig till, men vill man i ett senare skede inte längre göra det, då bör det stå individen fritt att lämna samfundet ifråga, utan att utsättas för någon form av repressalier, likaväl som det bör vara möjligt för samfundet att utesluta medlemmar som förkastar dess tro och normer!

Jesus säger ”om någon vill”, och ger därmed besked om att tro och efterföljelse alltid ska vara en frivillig sak, och lagstiftningen bör också ifråga om sådant vara sådan att religionsfriheten bevaras.

Om rättsväsendet däremot går in för att aktivt stöda sådana, som inifrån vill sabotera ett trossamfunds arbete, då är det återigen antireligionen som sticker upp huvudet, och då är vi på väg mot den islamiska modellen, där religionen styr politiken..

Politik och religion är ingen bra blandning! Uppenbarelsebokens bild av skökan som rider på vilddjuret är så god illustration som någon av detta…det som börjar med att en avfallande kyrka söker draghjälp hos politiken, slutar med att den världsliga makten äter upp den….