1-2
Hör detta, ni av Jakobs hus, ni som är uppkallade efter Israels namn och flöt fram ur Juda källa, ni som svär vid Herrens namn, och bekänner er till Israels Gud, men inte i sanning och rättfärdighet.
Ty ni kallar er efter den heliga staden, och stöder er på Israels Gud, som heter Herren Sebaot.
”Men inte i sanning och rättfärdighet”. Vad menas?
I Amos 5:21-23 säger Herren så här: ”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider! Om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se.
Ta bort från mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra!
Låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström!”
Det var alltså ingen brist på religiösa festligheter och gudstjänster av olika slag! Det var sång och spel till Herrens ära!
Men Herrens omdöme om det hela var detsamma som det vi kan läsa i Jesajas första kapitel:
”Bär inte längre fram meningslösa matoffer! Röken av dem är avskyvärd för mig!
Jag står inte ut med nymånader och sabbater och utlysta fester – ondska tillsammans med högtidsförsamlingar!
Min själ hatar era nymånader och högtider! De är en börda för mig, jag är trött på att bära den.”
Det hjälper inte fast man är medlem i en församling, fast man går till kyrkan på söndagen, fast man sjunger i lovsångsteamet, fast man predikar och lägger ut texten, för om man struntar i att göra det som är rätt, vinnlägga sig om barmhärtighet, och ödmjuka sig inför Gud, är all ens gudstjänst ändå förorenad!
Nu menar jag inte,att man måste vara syndfri för att kunna tjäna Herren, vad jag menar är att man inte kan leva i orättfärdighet, vägra att göra bättring, och sedan åberopa sig på diverse religiösa företräden, och tro att det räcker inför Gud!
”Kom inte och säg att ni har Abraham som stamfader, Gud kan uppväcka barn åt Abraham av de här stenarna”, sade Johannes Döparen till fariséerna…
Något av det mest sorgliga, som jag har varit med om i mötessammanhang ifråga om detta, var två medlemmar i just ett lovsångsteam, som hade stått och sjungit så vackert tillsammans till Herrens ära i första mötet, och sedan under pausen stod och grälade och knuffade varandra utanför kyrkan, och till slut fräste den ena ”f**k you, bitch” åt den andra… men, förstås, om de redde upp det och bad Gud och varandra om förlåtelse innan andra mötet började, då kunde de prisa Herren med rena läppar igen! Annars blev det bara ”sångers buller och ondska i högtidsförsamlingen” av det.
6-11
Du har hört det, och kan nu se alltsammans. Vill ni inte erkänna det?
Från och med nu låter jag dig höra om nya ting, om fördolda ting, som du inte vetat om. Först nu har de skapats, inte tidigare, inte förrän i dag har du hört om dem, för att du inte ska kunna säga: ”Det visste jag redan!”
Förr fick du inte höra eller veta något om det, för på den tiden var dina öron inte öppnade. Jag visste ju hur trolös du var, att du kallades överträdare från moderlivet. Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull är jag långmodig, så att du inte blir utrotad.
Se, jag har luttrat dig, men silver har jag inte fått. Jag har prövat dig i lidandets ugn.
För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag det, ty hur skulle jag kunna låta mitt namn bli ohelgat? Jag ger inte min ära åt någon annan!
Gud talar till Israels folk i singularis, ”du” och ”dig”. Han ser folket som en enhet, en helhet, inte enbart som en mängd olika individer.
Kanske vi har tonat ner brudmystiken, som kommer fram på så många ställen i Skriften, litet för mycket? Visst, vi talar om församlingen som ”Kristi brud” ibland, men inte så mycket om vad detta innebär, både för oss som enskilda, men också, och framför allt, för oss som kristen församling.
Det är inte du eller jag, som var för sig är Kristi brud, det är vi, alla tillsammans, som tror på Jesus, som utgör den enhet, den andliga storhet, som är Bruden! Det är därför, som den kristna enheten är så viktig!
I Jesus är vi redan ett, vi är alla lemmar i samma kropp, men när vi har så svårt att se och underordna oss det, som Herren har gjort med oss!
Ibland bär vi oss åt som om vi trodde att enhet är något, som vi ska skapa, i stället för att ta emot det som redan är gjort! Detta är köttets försök att åstadkomma något att visa upp, än en gång…
Enheten i tron kan vi bara komma fram till genom att bevara fridens band, och fördra varandra i kärlek, medan vi är på väg mot en allt större förståelse av vad vi är i Kristus.
GT:s profeter hade sett mer av detta än vi, de identifierar sig ständigt med folket, de går i förbön, och säger ”vi har syndat”, inte ”de, de här andra, de har syndat”. De ser sig som en del i folket, i helheten, inte som någon som står på sidan om!
Detta, att vi är skapade i Kristus till att vara hans brud, innebär också att vi är trolovade med honom, med vad det innebär av förpliktelse att vara trogen – inga andra gudar!
Och det innebär att Herren kommer att reagera med svartsjuk kärlek, om vi så där andligt sätt tar oss älskare – en bild, som återkommer på många ställen i Bibeln!
”Jag visste ju hur trolös du är”.
Hela Israels historia är en enda lång rad av upprepade andliga äktenskapsbrott, och inte står det mycket bättre till med den kristna kyrkan. Så är det endast och enbart för sin egen skull, som Gud fortsätter att ge dem – och oss – nya chanser.
Vi förtjänar det inte, inte på något sätt!
17-18
Så säger HERREN, din Återlösare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, som lär dig vad nyttigt är, som leder dig på den väg, som du ska vandra!
O. att du hade lyssnat på mina bud!
Då skulle frid flyta till dig som en ström, och din rätt som havets vågor!
En av mina andliga fäder, en gammal man vid namn Jörgen Böling, skrev en gång en bok med titeln ”Jag vill ge dig råd”. Han delade där med sig ett och annat av sina erfarenheter av att gå med Gud under ett långt liv, men det viktigaste i det han ville säga kom fram redan innan man hade öppnat boken. Det stod på omslaget!
Gud vill ge oss råd. Han vill leda oss på rätta vägar, Han vill låta sitt öga vaka över oss. Han vill att vi ska leva ett liv, där hans frid har ingång. Förutsättningen är att vi är villiga att lyssna, och att följa de råd och anvisningar han ger!
Gud ger löfte om frid här i gamla förbundets skrifter, och Jesus upprepar löftet i sitt avskedstal: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er!”
Inte heller i det nya förbundet är friden dock något, som kommer och blir kvar i oss per automatik.
”Låt oss sträva efter det, som tjänar friden”, sägs det i Rom 14:19
22
Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger HERREN.
Så, någon frid på jorden blir det inte så länge ogudaktigheten härskar. Den kommer när Fridsfursten kommer för att regera!