Det händer då och då att jag vaknar med en sångtext i huvudet, så också i dag.
Det var en finsk sång idag, ”Mä pyydän pientä tuokiota vain”, ”Jag ber bara om en liten stund”.
Raderna jag vaknade med går så här i fri översättning (den finska poesin går ohjälpligt förlorad när man översätter): ”Fast jag jäktar blir ändå så många viktiga saker halvfärdiga, de andra rusar också, suckar, har för bråttom. Jag vandrar genom världen, och ser hur allt förändras, men ensam vågar jag inte stanna upp. Var finns de andra, de andra människorna? Jag söker efter dem medan jag vandrar, men jag hittar bara maskiner….”
Igår läste jag Nils Bolanders bok ”Nya ögon”. Där citerades den tyske poeten och filosofen Friederich Hölderlin – han var verksam för tvåhundra år sedan, och hör inte till de mer omtalade – som skildrade sitt sökande i sin egen samtid ungefär så här: ”Jag fann stora lärda, som trodde sig veta allt, men inga människor. Jag fann köpmän, som sörjde för att handeln flödade från hav till hav, mern inga människor. Jag fann författare, konstnärer, och skulptörer. men inga människor. Jag fann härskare och undersåtar, överordnade och tjänare, men inga människor….
Midsommaren brukar räknas som Johannes Döparens högtid. Det blev av någon anledning han, som fick stå för det bibliska inslaget, när sommarsolståndsfesten skulle kristnas då för länge sedan.
Man kan läsa texterna, som berättar om honom och hans verksamhet, från många synvinklar.
Idag vill jag föreslå att Johannes också var en, som sökte efter människorna, att i detta att vara en Herrens vägröjare just sökandet efter människorna var det centrala. Det var nödvändigt att söka efter människorna av den enkla anledningen att de gömde sig!
Den första väckelsepredikan hölls av Gud själv. Den var kort och kraftig: ”Adam, var är du?” Människan måste komma fram, innan något mer kunde hända. Det är i de fotspåren Johannes verkar.
I allt det han säger kan man skönja hur han kallar på människan bakom maskerna, provocerar fram människan bakom titlarna och yrkesbenämningarna, uppmanar alla att bli människor, behandla varandra som människor , vara mänskliga.
Om de sedan kom till honom som fariseer eller skriftlärda, som syndare eller publikaner, som soldater eller hantverkare, som höga eller låga, kallelsen, utmaningen var densamma, det Johannes sökte efter i dem var detsamma. Han sökte efter människorna bakom fikonlöven, människan i den kanske vackert blommande busken av titlar och företräden och ämbeten – eller efter människan nedtryckt under en rishög av misslyckanden och skam och skuld.
Han visste, Johannes, att till Gud kommer man naken, eller inte alls. Därför klädde han av alla, avslöjade dem, satte fingret på de ömma punkterna. Gud vill ha dig och mig, och han vill att vi kommer avklädda allt. Annars kan han inte klä oss på nytt i det, som gick förlorat på katastrofens dag, då när härligheten från Gud gick förlorad för människan.
Jesus söker oss, han söker efter människor, han också, precis som Kari Tuomisaari, som skrev texten jag vaknade med i morse, precis som den plågade och sjuke Hölderlin, precis som Johannes Döparen – precis som vi alla ju gör, när vi längtar efter en äkta människa till människa-gemenskap.
Maskinsamhället försöker hela tiden skapa oss till sin avbild, ja. Men Gud, han vill upprätta sin avbild i oss, locka och leda oss att göra som han gjorde: bli människor!