Jag har fått en fråga om hur man ska förstå detta med att lösa och binda, som Jesus ger lärjungarna makt att göra.
Det har varit, och är, många läror och sätt att handla i omlopp vad det gäller detta, men jag tror att vi gör klokt i att hålla oss till att se hur Jesus och apostlarna tillämpade den så kallade nyckelmakten, och hålla oss till det, annars kan man lätt hamna ut i något, som påminner mer om magi och ockultism än om kristendom!
Så, låt oss se på de aktuella bibelställena, och på hur apostlarna tillämpade dem!
Matt 16:19 ”Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden ska vara löst i himlen.”
Här handlar det om att helvetets portar inte har makt över Kristi församling.
Jesus, Messias, har löst oss från syndens och dödens och djävulens våld, och gjort dödens makt om intet, när han bröt dödens udd, synden. Alltså kan dödsrikets portar inte stänga den kristne inne.
Här riktas de här orden specifikt till Petrus, eftersom han var den, som vid det här tillfället kom med bekännelsen till Jesus som Kristus, men i Matt 18 ger Jesus samma nycklar också till de andra lärjungarna.
Genom evangeliet om syndernas förlåtelse och evigt liv genom tro på Jesus kan vi alltså så att säga låsa upp himlen för människor, vilket Petrus sedan också gör för både judar och hedningar, först för judarna på pingstdagen, Apg 2,och sedan för hedningarna i Kornelius hus, Apg 10, och detta har lärjungar i alla tider sedan har fortsatt att göra.
Den här nyckeln ser vi alltså, att apostlarna använde, och den använder vi också, när vi vittnar om Jesus, fast vi inte kanske alltid tänker på att det är just det vi gör!
Sedan har vi då Matt 18:19 ”Allt vad ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden ska vara löst i himlen.”
Joh 20:23 talar om samma sak: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
Här i Matt 18 handlar sammanhanget om hur man ska förfara med en broder, som syndar, och vägrar att omvända sig trots upprepade uppmaningar.
Tonvikten i Matt 18- texten är alltså lagd vid nyckeln att binda, i det här fallet att binda en människa vid hennes synd.
”Om han inte lyssnar till församlingen ska han för dig vara som en hedning och publikan.”
Detta torde innebära, att han inte längre skulle räknas som en förlåten och rättfärdiggjord medlem av den kristna församlingen, utan helt enkelt som en ofrälst människa. Är man bunden i sin synd är man ju kvar i den, och frälst blir man genom att få sina synder förlåtna. Då är det ju helt följdriktigt, att den, som har blivit bunden i sin synd, inte samtidigt också kan stå kvar i frälsningen!
Nu ska här påpekas, att den här texten inte handlar om människor, som bekänner sin synd, och gärna ville vara av med den, men av olika orsaker ändå faller tillbaka i den gång efter gång. En sådan människa lever kvar i förlåtelse och frälsning!
Det handlar om dem, som trotsigt vägrar att erkänna att han gör något fel, utan i stället i öppet uppror mot vad Gud har förordnat fortsätter med det!
I 1 Kor 5:1-5 tillämpar aposteln nyckeln att binda på en församlingsmedlem, som öppet lever i grov otukt.
Hur överlämnar man en människa åt Satan till köttets fördärv?
Jo, helt enkelt genom att binda honom i den synd, som han inte vill överge frivilligt. Detta ger fördärvsmakterna fria händer att förslava och fördärva – den som gör synd blir ju som bekant syndens slav, och i det här fallet blir slaveriet väldigt påtagligt!
Syndens slaveri tar sig utryck i att de obehag och nackdelar, som synden för med sig, gradvis blir större, medan njutningen och tillfredsställelsen blir mindre. Detta tvingar då syndaren att ständigt ta till större och större doser, värre och värre excesser, för att uppnå samma resultat, som de små doserna synd gav i början. Med åtföljande destruktiva biverkningar….
Att Herren ger en sådna här nyckel till församlingen handlar, vad jag kan förstå, helt enkelt om att syndens obehag ska maximeras, och njutningen minimeras så snart som möjligt. På så sätt kan människan i bästa fall till slut bli villig att släppa taget om en skötesynd, som nu inte för med sig annat än lidande och elände, komma till omvändelse, och ta steget tillbaka in i nåden.
Gud vill att alla ska bli frälsta, och ibland kan han välja att ta till ganska hårda tag för att få en vilsegången människa tillbaka till fadershuset, om inget annat hjälper!
Också nyckeln att binda blev alltså använd av apostlarna, åtminstone på det här sättet!
Men medför då inte detta en risk för grovt missbruk? Kan inte detta bli ett religiöst maktmedel, som används för att manipulera och tvinga människor?
Jodå, naturligtvis! Ingen vill ju bli bunden till sin synd och förpassad in under den ondes herravälde, så blotta hottet om något sådant är ju väl ägnat att skrämma folk till underkastelse!
Frågan är då: har faktiskt Herren lagt en sådan makt i våra händer, att vi godtyckligt kan överlämna varandra i den ondes våld??
Svaret är nej. Det har han inte.
I Joh 20:22 säger ha nämligen något avgörande viktigt: ”Tag emot helig Ande!” Och det säger han strax innan han talar om förlåtelsen och bindandet! Nyckeln att binda fungerar alltså bara om den används i Andens ledning, enligt Guds vilja!
Detta visste Paulus. Låt oss se på 1 Kor 5 igen, vers 4. Där sägs det klart att det är genom Herrens tillskyndelse och med hans makt, alltså enligt Guds vilja, som detta har skett, inte bara som någon mänskligt beslutad form av församlingstukt.
Sen kan vi bannlysa varandra eller exkommunicera varandra hur mycket vi vill – det är ju på det sättet bindenyckeln har tillämpats under kyrkohistorien. Sker det inte efter Guds vilja, då har det ingen effekt i himlen, även om det kan ge upphov till nog så mycket fruktan och ångest här på jorden.
Det är Jesus som har nycklarna till döden och dödsriket. Uppb 1. Att han från gång till annan låter oss använda dem betyder inte att han har överlåtit kontrollen över dem till oss!
Nästa fråga: kan vi hitta texter, som beskriver att apostlarna använde nycklarna att lösa och binda på fler sätt än dessa?
Här kommer då texten från Matt 12:29. ”Hur kan någon gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke? Sedan kan han plundra hans hus.”
Jag har stött på den tanken, att för att församlingen ska ha framgång på en ort gäller det att först binda andefursten över den orten, ”den starke”, och sedan kan man plundra honom. Så det har utövats så kallad auktoritetsbön och ropats och betts och talats krigstungor väldeliga, och det låter ju väldigt andligt!
Det har också undervisats om hur man måste se till att binda onda andar innan man driver ut dem ur människor, annars kan allt möjligt hemskt hända.
Problemet är bara, att det inte finns ett enda exempel i hela nya Testamentet på att varken Jesus eller apostlarna skulle ha gjort på det sättet. De drev ut onda andar ur människor, och det ska vi också göra vid behov, men det finns inga texter som talar om att de skulle ha bundit dem på något speciellt sätt först. De bara kastade ut dem i Jesu namn. Inte heller varken band eller fördrev de andefurstar från geografiska områden!
Då ska inte heller vi göra det.
De gick in på deras områden och predikade evangelium i Andens kraft, och övervann dem genom Jesu blod och vittnesbördet om Honom, och det räckte, och det räcker fortfarande!
Risken med att börja utveckla (inveckla) Skriftens enkla anvisningar på de sätt, som ibland har skett, är att man lätt går över gränsen till rent magiskt tänkande: man börjar utveckla ritualer och handlingsmönster, som är framtagna för att kunna behärska och styra andemakter och andliga skeenden. Vi har nu en gång för alla ett kontrollbehov, vi människor, och vi får se upp så att inte vårt kontrollbehov börjar kontrollera oss själva och hur vi agerar, både ifråga om himmelrikets nyckar och andra saker! Det är skillnad på magi och kristendom, skillnad som på mörker och ljus!
Den onde och hans anhang är redan besegrade.
Det gjorde Jesus. Kol 2:13-15
De är redan bundna, deras makt är begränsad. Luk 10:17-20
Det gjorde Jesus.
Vi har bara att gå i hans segertåg och vara med i arbetet att predika budskapet om hans seger, med de resurser och gåvor var och en har, om det sedan är genom bön, genom ekonomiskt stöd, genom barmhärtighetsgärningar, eller genom proklamation. På det sättet övervinner vi den onde! I det arbetet är den helige Ande med, för det sker i enlighet med Guds vilja. 2 Kor 2:12-17
Jag har fått en fråga angående detta med att binda och lösa: ”Menar du att Martin Luther, som blev bannlyst, förlprade sin frälsning? Han gick ju emot kyrkan på sin tid, vilket kan uppfattas som grov synd, då han inte ångrade sin åsikt gentemot ledarna (uppror mot ledningen). Enligt Bibeln är uppror som häxkonst!”
Nej, Luther förlorade inte sin frälsning när han gick emot missbruken i den katolska kyrkan
Jag tror det är viktigt att påpeka att det var just missbruken han gick emot, inte kyrkan som sådan..
Han hade inga planer på att starta ett nytt samfund, han ville bara reformera den befintliga kyrkan
Sedan höll påven fast vid sin bibelstridiga väg, och det var detta uppror mot Gud, som ledde till splittringen.
Luther gjorde i princip detsamma som Petrus i Apg 5:29, han förklarade att i en situation där det religiösa ledarskapet kräver att man ska lyda dem mer än Gud, där ska man lyda Gud mer än människor!
Vi ska naturligtvis aldrig gå med i ett uppror mot Gud för att vara upproriska människor till lags!
”Om man inte med stöd av Guds Ord kan bevisa att jag har fel, då kan jag inte ta något tillbaka. Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig, amen!” Ungefär så sade han inför den kejserliga domstolen….
Detta är det klara undantag som Bibeln ger från regeln om att man ska lyda överheten.
Den bannlysning som Luther drabbades av var därmed verkningslös i himlen, även om den fick stora konsekvenser för honom här på jorden.
I 1 Sam 15:23, den text där uproriskhet sägs vara trolldomssynd, är situationen den rakt motsatta.
Där hade Saul valt att lyda människor mer än Gud! 15:24
Hans upproriskhet var därmed ett uppror mot Gud, och detta är ”as the sin of witchcraft”, alltså en verkligt grov synd.
Man kan alltså inte likställa Luthers försvar av Guds Ord som den enda rätta grunden för Kristi församling med Sauls uppror mot Guds befallning, det är fråga om två diametralt motsatta situationer.