1-3
Vakna upp, vakna upp, kläd dig i din styrka, du Sion, kläd dig i din högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad, ty ingen oomskuren eller oren ska härefter komma in i dig!
Skaka stoftet av dig, stå upp, och inta din plats, Jerusalem!
Lös banden från din hals, du fångna dotter Sion!
Ty så säger HERREN: Ni har blivit sålda för intet, därför ska ni också utan pengar bli återlösta!
I Uppenbarelseboken, 21:27 talas det i liknande ordalag om det nya Jerusalem, det som ska komma efter Jesu återkomst och slutliga seger över ondskan.
Man kommer också att tänka på texten i Jes 2:1-4, när man läser det här!
Men man lägger också märke till uppmaningarna!
Platsen är given, men det är de själva som ska inta den.
Friheten är given, men det är de själva, som ska skaka banden av sig.
Så var det för Israel, när de kom till Kanaans gräns, så kommer det att vara vid slutet – och så är det också för oss, som följer Herren nu under nådatiden!
Herren sade till Petrus att han fick komma till honom på vattnet, men det var Petrus själv, som skulle kliva ur båten….
Påpekas bör ändå, att det nog är meningen att vi ska hjälpa varandra med att få bort det som binder oss, man behöver inte klara allt på egen hand! När Jesus väckt upp Lasarus från de döda, blev det lärjungarnas uppgift att hjälpa honom loss ur begravningsbindlarna!
4-6
Så säger Herren, HERREN: ”Mitt folk drog i forna dagar ner till Egypten, och vistades där som främlingar, och Assur har förtryckt dem utan orsak. Vad har jag nu här, säger Herren, då man har fört bort mitt folk utan skäl? Dess tyranner skränar, säger Herren, och mitt namn blir ständigt hånat, varje dag!
Därför ska mitt folk lära känna mitt namn, därför skall det på den dagen förstå att jag är den, som säger: Här är jag!”
Guds Rike är inte tänkt att vara folktomt, varken då eller nu! Vi kan lita på att Herren kommer att föra tillbaka hela det folk, som är hans, till det land, som han har bestämt för dem, både andligt och geografiskt !Inte heller kan någon räkna med att i längden kunna skräna övermodigt mot Guds folk, och göra narr av Gud själv, utan att det får konsekvenser. Både Egypten och Assyrien, och senare också Babylon, gick under, trots att de var stora och mäktiga riken.
Man kan också se på hur det senare har gått för de stormakter, som på olika sätt har förföljt, motarbetat och diskriminerat judarna. Spanska imperiet, brittiska imperiet, Hitlers tredje rike, tsarryssland…
7
Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning, och säger till Sion: Din Gud är konung!”
Något att lägga på minnet och hjärtat: vi är kallade att vara glädjebudbärare, att på olika sätt, i ord och gärning och attityder föra fram ett gott budskap, till glädje för våra medmänniskor! Ibland blir vi så upptagna med allt elände vi känner att vi bara måste ta avstånd firån och vara emot, att vi glömmer Vem det var vi skulle vara för, och berätta om…..
8-10
Hör, dina väktare ropar med hög röst, de jublar alla, ty de ska med egna ögon få se HERREN vända tillbaka till Sion!
Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty HERREN tröstar sitt folk, han återlöser Jerusalem!
HERREN uppenbarar sin heliga arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar ska se vår Guds frälsning!
Och här är det stora glädjebudskapet! Jesus kommer, och alla ska få se honom, Jesus kommer tillbaka, och vi ska alltid få vara hos honom, Kungen kommer tillbaka, och allt ska bli återupprättat i skapelsen!
11
Drag bort! Drag bort! Gå ut därifrån!
Rör inte vid något orent!
Gå ut från henne, rena er, ni som bär HERRENS kärl!
Ni ska inte gå ut med hast, och inte vandra bort som flyktingar, ty Herren går framför er, och Israels Gud avslutar ert tåg.
Kontrasten till uttåget i 2 Mos 11 är tydlig – där hade de bråttom, och gav sig iväg med hast, för egyptierna jagade ut dem ur landet. Här beskrivs en situation, där de, som drar ut och bort gör det på eget initiativ och i egen takt.
Orsaken till att de går är att Gud själv kallar dem att göra det, och orsaken till att Gud kallar dem ut är att de annars skulle bli orenade av omgivningen. Initiativet var alltså inte så helt och hållet eget, de väljer att gå som svar på Guds kallelse.
Vi kan ju inte flytta ut ur den här världen, som vi lever i, vi ska vara i den, säger Jesus- men, vi ska inte vara av den! Det är den andliga orenheten, avgudadyrkan, gudsföraktet, den laodecianska ljumheten, som kan förorena den troende, så att han lockas till ett halvt avfall, börjar kompromissa så att han följer efter hopen i det som är ont inför Gud – eller åtminstone ger det sitt tysta godkännande, och är med och understöder det på olika sätt, även om han inte själv utövar de värsta avarterna.
Blir det tillräckligt orent i ens andliga miljö, då kanske det är skäl att fråga sig om man kan vara kvar utan att vare sig understöda den eller smittas av den. Man fär också tänka på grodan i grytan-mekanismen. Har jag vant mig en liten bit i taget, så att jag idag acceperar både ett och annat, som jag för trettio år sedan, eller femtio, skulle ha tagit avstånd ifrån direkt, om det hade kommit allt på en gång?
Återigen finns det en text i Uppenbarelseboken som talar samma språk, Uppb 18:4
i Jes 48:20 uppmanades folket också att dra ut från Babel, och Jer 51:6-8 är på samma linje som Uppb 18.
Men här läser vi ju inte bara en uppmaning, här finns också ett löfte! Gud går med, han går både i täten och i slutet av tåget, han lyser och leder och beskyddar! Gud finns utanför lägret, för dem, som inte längre känner sig hemma där! Hebr 13:13
13-15
Se, min tjänare ska handla vist.
Han ska bli hög och upphöjd, ja, mycket hög!
Liksom många häpnade över dig, så ska hans framträdande förvrängas mer än andra mäns, och hans gestalt mer än andra människors.
Han ska bestänka många folk.
Inför honom kommer kungar att förstummas, ty de får se sådant, som aldrig har berättats för dem, och lära känna vad de aldrig har hört!
I de här tre verserna finns så att säga predikotexten, i Jesaja 53 kommer sedan utläggningen av den.
52:13 – 53:12 är den fjärde och sista av Jesajatexterna om Herrens tjänare, Messias.
De andra tre finns i 42:1-9, 49:1-7, och 50:4-11.
Den första av dem börjar med att Gud ger tillkänna att han gläder sig över sin utvalde tjänare och har behag till honom, i den andra sägs det att tjänaren ska sättas till ett ljus för hednafolken, för att han ska bli Guds frälsning intill jordens yttersta gräns, och i den tredje framställs tjänaren som den, som ska få lida förföljelse och spott och spe på grund av att han vägrar vika från den väg hans Gud har anvisat honom.
Nu har vi då kommit fram till den fjärde, den text där sättet, på vilket tjänarens uppgift i Guds stora frälsningsplan ska förverkligas, blir uppenbarad.
Först tillkännages det, som kommer att hända till slut, efter att tjänarens uppgift är utförd; som det beskrivs i Fil 2 ska alla knän böjas för honom när han har fått det namn, som är över alla andra namn.
Sedan kommer förutsägelsen i v 14, att på samma sätt, som folket ”häpnade ” över Jesaja, ska de också komma att bemöta Messias, Herrens Tjänare.
Jesaja blev missförstådd, hånad, och fick dessutom till råga på allt befallning av Gud att gå naken och barfota i Jerusalem i tre års tid, för att på detta sätt åskådliggöra för folket hur de alla skulle komma att föras nakna bort i fångenskap, Jes 20:2-4.
Man kan tänka sig hur folket reagerade på det skådespelet….
Likadant gick det mycket riktigt för Jesus. Han blev föremål för hån och ryktesspridning, och inte ens hans egna lärjungar förstod vad han sade. Till slut fick han släpa korset till Golgata och hänga naken på det – och i detta fanns, precis som i det Jesaja gjorde när han gick naken på Jerusalems gator, också ett visualiserat budskap till folket om hur det småningom skulle komma att gå också för dem!
”Om man gör så här med det friska trädet, vad ska då inte hända med det torra?” Så frågar Jesus i Luk 23:31, när kvinnorna klagar och gråter när han förs ut till Golgata.
En dag kommer vi alla att bli avklädda allt, som inte är Guds verk och Guds gåva i våra liv….och då får den, som inte har behagat ta emot Kristi rättfärdighet, att få erfara vad det är att var naken inför alla till både kropp och själ, och inte ha någonstans att gömma sig längre.
I vers 15 kommer så löftet om att tjänarens arbete inte ska vara förgäves. Han kommer att ha framgång, hans verk ska räcka till rening för många folk, och de stora på jorden ska förstummas inför honom.