Jag har haft paus över sommaren med inläggen om den andliga striden – jag publicerar delarna vartefter jag har tagit upp dem i bibelstudierna i min hemförsamling, och eftersom den verksamheten vilar över sommaren har det inte kommit något nytt att publicera här heller.
Nu har vi börjat på nytt, och så smånngom ska väl också den här maratonserien bli färdig. ”Färdig” är förstås för mycket sagt – den som tror att han kan säga precis allt som finns att säga om något bibliskt tema lider av storhetsvansinne, men jag har nu i varje fall lyft fram några pusselbitar, som förhoppningsvis kan hjälpa någon att söka vidare och hitta fler, och också förhoppningsvis kan hjälpa någon att stå stadigare i den kamp vi har att utkämpa!
Så´här avslutningsvis är det väl läge att också att säga något om tillbedjans, lovsångens och tacksägelsens plats i den andliga striden!
Om man sparar det viktigaste till sist är det bäst chans att någon minns det, var det någon som sade, och tillbedjan är viktig för oss kristna, också i det här sammanhanget!
Skriften talar om tillbedjan, lovsång, och tacksägelse. Det här är närbesläktade begrepp, för de har alla Gud själv i fokus, får oss att se på Jesus, och det är ju en avgörande viktig sak för den, som vill hållas stående i den andliga kampen!
Tillbedjan hör samman med Guds helighet, lovprisningen upphöjer Guds väldighet och makt, och tacksägelsen riktar in sig på Guds kärlek, godhet och nåd – vi får alltså syn på tre olika sidor av Guds väsen när vi tillber, lovsjunger och tackar!
Vi börjar med att se på tillbedjan.
Det är värt att lägga märke till att när Bibeln berättar om människor, som tillber Gud, är det i grundspråken, och oftast också i de olika översättningarna, nästan alltid fråga om att de intar någon viss kroppsställning, alltså med sitt kroppspråk uttrycker sin tillbedjan.
Man böjer sitt huvud, eller man bugar sig, eller man faller ner på sitt ansikte, alltså lägger sig raklång framstupa inför Gud, eller man tar av sig skorna, eller faller på knä…. alla dessa är olika uttryck för underordnande, för att man böjer sig inför någon som är större än man själv, att man erkänner någon som sin härskare och kung.Man säger inte så mycket – ofta inget alls, för inför Guds helighet är våra ord otillräckliga, men man visar med hela sin varelse att man vet att Gud är helig, och att man är medveten om hur förintande detta är för en människa, om Gud inte håller sin beskyddande hand över en!
Så gör änglarna, Jes 6, och så ska också vi göra, Ps 95:6
Detta är då ett yttre uttryck för en inre attityd, människans hållning inför Gud. Det är inte likgiltigt vad vi gör med våra kroppar! Vi är en helhet, vi människor, och det som vi gör med vår kropp påverkar vår själ och ande, och vice versa! Man tillber inte Gud med händerna i fickorna, nonchalant lutad mot en vägg!
Den eller det, som man på detta sätt böjer sig för, får naturligtvis mer inflytande i ens liv – man ger makt åt den man tillber!
På flera ställen i Bibeln uppmanas vi att ge Gud makten. 1 Krön 16:28, Ps 68:35, 96:7
Att ge Gud makten låter ju litet märkligt, han har ju redan all makt! Men det här är en uppmaning om att ge honom makten i eget liv, att ställa sig under hans vilja och inflytande!
Nu är det så, att den onde och hans lakejer av olika slag också väldigt gärna vill ha vår tillbedjan. Det ser man kanske allra tydligast i frestelseberättelsen i Matt 4, där den onde vill att Jesus, just det, ska falla ner inför honom!
Vid det tillfället svarar Jesus med att citera 5 Mos 6:13 ”Herren, din Gud, ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.”
Av det uttalandet kan vi dra några slutsatser.
Först att ingen eller inget annat än Gud någonsin ska ha någon tillbedjan. Det är något som är totalt reserverat för Herren. Det inte så lätt att säga var en överdriven beundran av en annan människa övergår i tillbedjan, men så snart det uppstår en personkult av något slag kring en person, bör nog en kristen dra öronen åt sig! Oavsett av om det då handlar om politiker, rocksångare, idrottsmän, eller framgångsrika predikanter….
Vi ä skapade till att tillbe Gud. Hela skapelsen kom till till Guds ära. Och eftersom detta är nedlagt i oss, kommer vi alltid att ha ett behov av att tillbe, ett behov som tar sig uttryck i att vi beundrar andra, upphöjer andra, underkastar oss andra, och så vidare. Här får man se upp så att inte ens behov av att tillbe riktar sig åt fel håll!
Sedan att tillbedjan föregår tjänande.
Ska man tjäna Gud i ande och sanning, Joh 4, då ska det ske i tillbedjan, annars kommer fokus lätt att flytta från den Gud jag tjänar till den tjänst jag utför – och då blir tjänsten viktigare än Gud i ens medvetande. Vilket då medför att det blir tjänsten och det som tjänsten kräver, som styr en.
Det man tillber får alltid inflytande i ens liv, formar ens sätt att se på tillvaron!
Man kan utan större överdrift säga, att om vi följde den bibliska tanken att tillbedjan kommer först, att det är tillbedjan, som håller oss i rätt förhållande till Gud, då skulle mycket av det vi gör i församlingarna gå mycket bättre – och en hel del av det, som nu görs, skulle kanske avslutas… eftersom det inte ärar Gud.
Den tredje slutsatsen vi kan dra av det, som Jesus säger, är att det är som allra viktigast att fortsätta att tillbe Gud under de tider, när det är jobbigt och svårt här i jordelivet.
Jesus har gått utan mat i fyrtio dagar här. Han svälter! Hans fysiska behov talar inte bara högt, de ropar för full hals! Och det är Faderns Ande som har skickat ut honom i öknen, försatt honom i den här situationen! Ändå väljer han att fortsätta att tillbe Fadern, bekänner sig till att det är det enda rätta och raka att göra! Vilket medför att han sedan kan börja en tjänst full av ande och kraft. Luk 4:14
I de skarpa lägena brukar vi lätt börja ifrågasätta Guds handlande med oss, och själafienden gör sitt bästa att uppmuntra oss att göra just det!
Och detta, att ifrågasätta Gud, misstänka att han kanske inte bryr sig, att han kanske inte är så god ändå, det brukar sätta ganska effektivt stopp för tillbedjan!
I Apg 16 väljer Paulus och Silas att tillbe Gud i litet liknande situation, de var först stadda i bön, sedan lovade de Gud med sång – med samma resultat: vägen till fortsatt tjänst i Guds kraft låg öppen.
Det fjärde vi kan se är att den onde ingalunda säger att Jesus måste sluta tillbe sin Fader. Det han säger är ett ”tillbe mig också!”
Samma mönster kom fram när kristendomen började sprida sig i romarriket. Ine krävde kejsarna att de kristna skulle sluta vara kristna, de krävde ”bara” att de skulle offra rökelse framför kejsarens bild också: alltså tillbe kejsaren! Sen fick de så gärna fortsätta att tillbe Jesus också….
Det här handlar då om att kompromissa, att ge något annnat makt och inflytande i ens liv också, inte bara Gud, detta för att man har något att vinna på att göra så. På den vägen blir man en människa, som lider av delad håg, man blir en, som försöker tjäna två herrar, eller, som profeten Elia så kärnfullt uttrycker det: man blir en som haltar på båda fötterna.
”Ge Gud makten”. Det är vad vi gör i tillbedjan, och det är därför tillbedjan är så central i den andliga striden. Jesus gav Gud hela makten i sitt liv, när han förkastade den ondes uppmaning att tillbe honom, och det ledde till att han vände tillbaka från öknen i Andens kraft!
När vi ger Gud makten i våra liv, tillber endast honom, då kommer också Guds auktoritet att landa i våra liv. Det är den, som gör att vi kan trampa på ormar och skorpioner, och stå emot ovännens hela härsmakt.
Tyvärr har vi ganska långt förlorat tillbedjan i våra församlingar. Vi har lovsång, och vi har väl en del tacksägelse också, även om den ofta är i knappaste laget, men tillbedjan har gått förlorad. Vi vill inte veta av Guds helighet längre, inte böja oss till kropp och själ, inte oreserverat ge Gud makten.
Redan vårt kroppspråk talar sitt tydliga språk i möten och samlingar, om jag så får säga.
Detta har då lett till att gudsfruktan har förflackats, vilket i sin tur har lett till att fruktans ande, försagdhetens ande har fått ett gott grepp om alltför många av oss. Människofruktan, framtidsfruktan, alla slags rädslor förlamar Guds folk.
Vi är långt från konventikelplakatets tider, när kristna gick i fängelse och förlorade tjänst och egendom hellre än att kompromissa med de makter, som krävde deras tillbedjan på olika sätt. Det var den gudsfruktan, som föds ur tillbedjan, som gav dem den kraften!
Den som böjer sig för Gud kan stå rak inför allt annat, och den som fruktar Gud behöver inte vara rädd för någon annan!
En liten iakttagelse till sist: Ibland blir det tyst i våra samlingar, tyst därför att vi känner att Herren är nära, att vi står inför Guds helighet. Då känner vi instinktivt att nu är det inte läge att säga något eller sjunga något, nu är det läge att vara tysta inför Gud, bara möta honom, låta honom verka i oss och ibland oss. Alltför ofta är det då någon, som bryter tystnaden, stör ögonblicket av tillbedjan, kanske för att man inte klarar av situationen, kanske bara för att vi inte är vana att låta det vara tyst när vi är samlade.
Gör inte det!
Låt det vara tyst, ge rum för tillbedjan av en Gud som är så stor och helig att inga ord räcker till!
I tillbedjan ger vi inte bara, där tar vi också emot – kanske mer än vad vi alls har förstått, och det som vi får där har vi inte råd att vara utan!