Det finns en aspekt på tillbedjan, som vi inte alltid identifierar som just tillbedjan – detta för att insikten om att detta, att ödmjuka sig inför Gud, att böja sig inför Gud, att ge Gud makten, är en central del av vår tillbedjan är något, som har hamnat litet i skymundan på senare tid.
Jag avser då det, som kallas att fasta.
Kristen fasta innebär att man avstår från något för en viss tid, för att därigenom frigöra tid och uppmärksamhet, som man istället kan ge åt Herren. Man ska dock akta sig för att samtidigt försöka skaffa sig andliga poäng inför sina medmänniskor! Då har man fått ut sin lön, och fastan kommer inte att resultera i någon välsignelse. Matt 6:16-18
Tillbedjan består här i att man ärar Gud som den viktigaste av alla, den man avstår från allt annat för, för att få tillbringa tid med.
Förr förknippades fasta med att avstå från antingen någon viss sorts mat eller all mat för en viss tid, eller också att till en tid avstå från sexuellt umgänge ”för att få tid för bönen”, som aposteln skriver i 1 Kor 7, men nuförtiden ska vi nog utvidga fastebegreppet litet till!
Vårt samhälle, vår kultur flödar nämligen över av något, som upptar väldigt mycket av vår tid och uppmärksamhet, nämligen underhållning och förströelser av alla de slag. För många ter sig tanken på att lägga ifrån sig telefonen och fasta från sociala medier och Netflix betydligt jobbigare än tanken på att vara utan mat några dagar!
Här har vi alltså något, som lämpar sig utomordentligt väl att fasta från – och förutsatt att man då verkligen vänder sin håg till Herren istället för att bara sitta och räkna minuterna tills man ska få greppa ”kronofagen” igen, kan detta bli en ny start för en!
Underhållningsdjungeln har nämligen en stark andligt sövande effekt på oss människor! När man tar del av alla de olika slags förströelser som erbjuds, tar man samtidigt del av mycket ont – inte så att man gör det själv, men så, att man ser på när andra gör fel! Och när man dag ut och dag in matar sitt sinne med bilder och text och ljud av hur det begås äktenskapsbrott, ljugs och bedras, bedrivs våldsamheter och mord, av hur människor utnyttjas och utnyttjar, och så vidare, då har detta en sövande, avtrubbande effekt på en – småningom reagerar man inte med samma avsky och avståndstagande inför ondskan i alla dess former, som man gjorde förr.
Och från det är då steget inte långt till att man börjar tänja på gränserna för egen del också.
När man sedan väljer at ta time out från eländet, kan dimmorna i ens huvud börja skingras, så att man vaknar upp över hur genomsyrat av den ondes smygpropaganda alltsammans verkligen är – och det behöver vi verkligen få vara med om , om vi ska stå oss i den andliga striden!
Att fasta innebär också att man ödmjukar sig inför Herren, bekänner sitt behov av hans nåd och hjälp för att kunna vara med i hans verk, vilket Jesus undervisar om i Mark 9:29, när lärjungarna misslyckats med att driva ut en ond ande. Här är fastan väldigt tydligt knuten tilll den andliga striden! I den står ingen i egen kraft!
(I en del gamla grekiska handskrifter är ”och fasta” utelämnat, i andra finns det med. Jag är övertygad om att det ska vara med!)
Samma ödmjuka inställning visar också Esra, Esra 8:21-23, när han hade en farofylld resa framför sig, och kunde ha begärt ett kompani soldater eller två till hjälp. I stället vänder han sig till den Gud, som han redan bekänt sig till inför kungen, och fastar och ber om Guds beskydd! Detta är att ära Gud, och därmed ett slags tillbedjan.
Man kan inte samtidigt ”sätta sig kött till arm”, ordna med mänsklig backup av olika slag, och lita på den sortens hjälp, och sedan också säga att ”jomenvisst är det bara Gud jag litar till!” Jes 30:1-15 gäller fortfarande….
Fastan kan också vara ett uttryck för sorg över allt, som strider mot Guds vilja både i värld och församling – man böjer sig då för Guds Ord, och bekänner Guds väg vara den enda rätta. Här hjälper fastan oss att dela Guds egen sorg och vrede över synd och ondska – och på samma gång är den också ämnad att hjälpa oss att bli mer medvetna om hur mycket vi själva har fått förlåtet, och därigenom bli litet mer barmhärtiga mot våra medmänniskor.
I Esra 9:1-6, 10:6 ser vi hur gudsmannen Esra identifierar sig med det avfallna folket, i stället för att ställa sig själv på sidan om och i from avsky peka finger åt syndarna. Det var det där med att få dimmorna i eget huvud skingrade – den sortens religiöst betingade fasta, som Jesu samtida fariséer ägnade sig åt vann inga segrar i andevärlden! All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad, och det gäller varenda människa, oavsett hur from och andlig hon sedan än må vara. Alltså är jag inte i mig själv ett dugg bättre än de, som jag kanske ivrigt fastar och ber för är! Jag kanske inte sysslar med fullt lika iögonfallande synder som de, men lika beroende av Guds nåd och Kristi rättfärdighet är jag ändå som de! Den som håller hela lagen i övrigt, men bryter mot ett bud, är som bekant skyldig till allt…
Att gå in under detta är naturligtvis helt i strid med allt som den onde försöker åstadkomma! Att ge Gud rätt, också ifråga om sig själv, bekänna att Herren ensam är rättfärdig, och må varje människa stå som lögnare, det är att tillbe!
I Hes 22:26-31 beskrivs hur Gud i en situation, där ondska och avfall hade brett ut sig bland Guds folk, söker efter förebedjare, någon som skulle vara villig att stå inför Gud och avlänka hans vrede – men han fann ingen.
Jag tror att själva grundförutsättningen för att vara en sådan förebedjare är att man kommer som Esra kom – som en av folket, en som säger ”vi har syndat, vi har varit ogudaktiga”. Gud lyssnar till de ödmjuka, men högmodiga står han emot! Det gäller att stå på rätt plats i den andliga striden!
Slutligen kan fastan vara rätt och slätt en gudstjänst, där man inte strävar efter något annat än att uttrycka sin kärlek till och sin längtan efter Jesus! Och detta är tillbedjan, en slösande tillbedjan! Så gjorde profeterna och lärarna i Antiokia, Apg 13:1-3, och så gjorde Maria i Simon den spetälskes hus, när hon smorde Jesus med den dyrbara oljan – och det är kanske vackraste uttryck för den tillbedjan, som uttrycks i att avstå från något för egen del för att i stället slösa på Jesus, som vi hittar i Bibeln! Mark 14:3-9
Här leder fastan in i ett sätt att leva, som är helt motsatt det som världen och köttet vill. Att avstå från egen vinning är att frivilligt välja en svaghet, och det är just i svaghet, som Guds kraft fullkomnas!
Att på det här sättet slösa på Jesus är att ge sin kärlek och hängivenhet utan baktankar på vad man sedan ska få tillbaka, och detta ger ett starkt beskydd mot alla ondskans frestelser!
2 Kor 12:7-10, Fil 3:1-11