Det här är en fråga, som jag möter då och då.
Varför har människor så få andliga upplevelser i församlingarna, varför uppenbarar sig inte Gud tydligare, varför sker det så få tecken och under, varför har vi inte väckelse, varför, varför, varför?
Jag har också hört och läst en hel del försök till svar.
Ett av standardsvaren är att vi inget har, därför att vi inte ber, då hänvisande till Jakobs fjärde kapitel. Det här svaret blir alltså lätt ett ”Skyll er själva, om det inte blir något andligt genombrott, ni har ju inte brytt er om att göra vad som krävs!”
(Man kanske inte lika ofta lägger märke till att det i vers 3 står: ”Ni vill ha, men får inget”, och i vers 4: ”Ni ber, men får inget”. Lägger man ihop de två sakerna, får man resultatet att det kanske inte är så konstruktivt att enbart be utifrån vad man vill ha…..)
Ett annat vanligt svar är att vi inte är tillräckligt öppna för den helige Ande, att det ju står skrivet i Apg 5:32 att Gud ger Anden åt dem, som är lydiga mot honom, och att vi alltså borde öppna för Anden genom att vara mer lydiga. Underförstått: ”gör bättre från er i era kristna liv, så kanske det kan bli något!”
Ibland hänvisas det till Akans synd i Josua 7. ”Det är för att det finns dold synd i församlingarna, som Gud vägrar välsigna oss med andeutgjutelse och stora ting!” Resultatet blir då att det riktas anklagelser både hit och dit – än är vi för lagiska, än för släpphänta, än för tillåtande, än för obarmhärtiga, och bara ”de andra” skulle omvända sig, skulle det nog bli härliga tider!
Avgudadyrkan är också en av de vanliga förklaringarna. ”Det är naturligtvis för att vi kristna tjänar två herrar, dyrkar Mammon lika mycket som Gud, som allt har gått i stå! Jesus varnar ju uttryckligen för det i Matt 6! Skulle vi vara mer helhjärtade, och göra oss mindre bekymmer, då skulle Gud nog också kunna välsigna oss med mer överflöd i det andliga livet!”
Det finns förstås sanning i allt detta, det har ju biblisk grund, men jag tror ändå inte att vi har gått tillräckligt djupt, om vi nöjer oss med enbart dessa svar! Dessutom är jag illa rädd att de många gånger leder oss bara längre in i återvändsgränden, alltså tanken att det är vi, som borde åstadkomma någonting !
Vi - läs: den köttsliga naturen – har bara alltför lätt att börja se praktiserad kristendom som en funktion. Om det då inte ”fungerar” blir förstås frågan vad det är, som vi ska göra för att få det att fungera bättre?
Men kristen tro är inte en funktion. Den är relation!
Funktion utan relation kommer alltid att resultera i prestation för att hålla igång funktionen.
Och det, som vi uppfattar som de rätta prestationerna, det plockar vi då från kunskapens träd – som man lätt kan märka, när vi kristna leker leken fråga och svar, alltså söker svar på våra varför, varför, varför….
Frukten blir därefter.
Låt oss först nu av allt erkänna, att våra ”varför” ofta är ett uttryck för missnöje, en besvikelse över hur Gud handlar – eller inte handlar. Alla våra ”varför” blir ockå till ett missnöje med både oss själva och varandra, en besvikelse över att vi inte har lyckats bättre med ”det kristna projektet”.
Och missnöje och besvikelse innehåller alltid en anklagelse av något slag, en anklagelse mot den eller dem, som man är besviken på!
Anklagelser är i sin tur det, som Ef 6 beskriver som Djävulens brinnande pilar.
Så lyckas själafienden vända själva vår önskan efter att Guds Rike ska gå fram, både i församlingarna och i våra egna liv, till ett vapen mot oss, något som får oss att bli mer upptagna med upplevelsen av egen brist och misslyckande, än med Guds godhet och kärlek och nåd!
Om de ovanbeskrivna svaren resulterar i krav, krav som vi ställer på oss själva och varandra, krav om att vi ska rycka upp oss och bli bättre för att förtjäna mer välsignelse från Gud, då har vi rätt och slätt fallit ur nåden. Det är vad prestation för att åstadkomma önskad funktion leder till.Gal 5:4
Hela Galaterbrevet handlar för övrigt om detta, hur det går till när kristna människor faller ur nåden!
Och har man fallit ur nåden, kommit på sidan om den strömmen, då hjälper inga egna ansträngningar! De är ju bara mer av det samma, som från början kom en att hamna fel!
Jesus visste förstås om att det här är en svag punkt för oss, så han gav oss klara anvisningar om hur vi ska försvara oss mot det här angreppet.
I Luk 10 berättas om hur Jesus sänder ut sjuttio lärjungar, och ger dem en andlig utrustning av just det slag, som vi nu klagar över att vi saknar. De kunde både bota sjuka och driva ut onda andar, medan de var ute på den resan!
Och glada är de, när de kommer tillbaka, det kan vi läsa i vers 17.
Just så glada, som vi tänker oss att vi skulle bli, om det bara bleve saliga möten med tecken och under och påtaglig gudsnärvaro!
Men Jesus säger direkt i vers 20 att de behöver en bättre grund, en bättre orsak att glädja sig!
”Gläd er över att era namn är skrivna i himlen!”
De var på väg att falla ur nåden så snart de började fokusera på hur de själva hade lyckats, hur bra det hade gått för dem. Jesus styr dem tillbaka till Guds nåd, detta att de hade fått bli frälsta, hade fått bli Guds barn, hade fått sina synder förlåtna. Där fanns en källa till glädje och tacksamhet, som inte kunde tas ifrån dem, som inte var beroende av hur det för tillfället gick för dem här i världen!
En människa, som är glad över nåden, är inte så mottaglig för missnöje och besvikelse.
Detta är trons sköld, som vänder bort de brinnande pilarna.
Hade lärjungarna tagit den undervisningen till sig, då hade de inte behövt bli så missmodiga och ledsna, som de sedan blev, när det, som hade gått så lekande lätt i Luk 9:1-6, sedan helt plötsligt inte fungerade längre i Matt 17:14-20….
Vi är inte alltid medvetna om hur lätt vi har för att tappa bort nåden ur tanke och medvetande.
I Gal 2:18 säger aposteln att om han igen bygger upp det, som han har rivit ner, då kommer han att stå där som en överträdare.
Vad var det då han hade rivit ner? Det berättar han i Fil 3. Han hade rivit ner och kastat bort sin egen rättfärdighet, sitt arbete på att vara en fin och präktig människa med gott anseende, en gudsman, som förtjänade sin plats i Guds Rike. Detta hade han gjort för att vinna Kristus – vilket är detsamma som att vinna nåden, leva i nåden, förbli i nåden.
Men synden, som bor i oss, den köttsliga naturen, vill fortfarande se rättfärdig ut, också sedan vi har kommit till tro, så den gör vad den kan för att lura oss att åter börja bygga upp något eget, något att litet grann berömma oss av.
Till och med Petrus och Barnabas gick tillfälligtvis i just den fällan, Gal 2:11-13, så ingen ska inbilla sig att han är osårbar på den här punkten!
Och så snart vi har tagit några steg på den vägen, börjat tänka om oss själva att vi nu inte är så totalt genomfördärvade ändå, börjar nästa tanke smyga sig på: nog skulle vi väl ändå på något sätt förtjäna att bli litet mer välsignade än så här?
Detta är hemmasonsmentalitet, Luk 15, och den får allt att gå i baklås.
Den ser inte längre vilken otrolig kärlek och nåd Fadern redan har bevisat oss, den känner ingen större tacksamhet över frälsningen, den ser bara det, som den inte har, och är missnöjd över det.
Istället kan det bli så, att vi börjar ställa krav på Gud!
”Du har ju lovat det och detta, nu får du vara så god och göra det också!”
”Sådana stora ting som vi har hört att du gör ute på missionsfälten förväntar vi oss att du ska göra här också!”
Kansdke inte sagt rent ut, men om det är vad vi känner och tänker inom oss, då härs det lika bra i himlen som våra ord.
Jesus har hört det här förr, när han kom hem till Nasaret,, var det den här inställningen han möttes av. Lägger man ihop Luk 4 och Mark 6 får man veta att de ställde just sådana här krav på Jesus – och detta resulterade i att han inte kunde göra någon kraftgärning där. Total blockering, alltså! Hemmasonsmentalitet, som sagt….
Ingen är en större syndare än du.
Ingen är en större syndare än jag.
Inte på just mitt eget speciella sätt, i alla fall!
Skulle vi se oss själva sådana vi verkligen är i oss själva, då skulle vi prisa Gud dag och natt så länge vi lever över att det kunde finnas frälsning för en så totalt fördärvad varelse som jag!
Vi skulle se på Kristus som korsfäst, och inse att det var ju jag, som skulle ha hängt fastspikad där, vridit mig av smärta och vrålat ut min pina tills stämbanden brast, om Gud hade gett mig vad jag förtjänade, istället för att låta det drabba Jesus.
Vi skulle se på Kristi uppståndelse, och se oss själva av nåd på väg mot att bli förhärligade med Kristus, i stället för att få oss vänstra utgången ur tillvaron anvisad, den som leder till den eviga eld, som är tillredd för djävulen och hans anhang. Matt 25:33
Vi skulle se på Livets Bok, med våra namn skrivna med Jesu blod – och vi skulle be Gud om förlåtelse på våra bara knän för den otacksamhet, som avslöjas i så mycket av vårt missnöje över hans handlande, vårt gnäll över att vi inte har blivit mer välsignade än vi redan är.
Kort sagt, vi skulle värdesätta nåden på ett helt annat sätt än vi gör nu!
Jag vill alltså mena, att vi kanske inte alltid frågar efter det, som vi mest av allt behöver, när vi kommer med våra varför-frågor…. som vi ska se i nästa inlägg, när vi börjar läsa Efesierbrevet!