I första inlägget på det här temat såg vi på en del av standardsvaren på den frågan, och kunde konstatera att vi ofta undrar över detta, därför att vi inte har fått det vi väntade oss och ville ha.
Vi kunde också konstatera, att vi har väldigt lätt för att falla in ett tänkande, som handlar om vad vi borde göra och åstadkomma, för det ska bli just så som vi väntar och önskar.
Samt att detta i förlängningen leder till det, som vi minst av allt önskar, nämligen att vi faller ur nåden.
Hur är det då med våra förväntningar? Väntar vi och söker vi efter det som vi vill ha, eller efter det, som Gud vet att vi behöver, och skulle vilja ge?
I Efesierbrevets tredje kapitel , verserna 14-17, återger aposteln en bön, som han ber för församlingen, en bön där han bär fram inför Gud det, som är deras största behov.
Först säger han att han böjer sina knän inför Fadern.
Det börjar alltså här, i att vi lär känna och åkallar Gud som vår Fader.
Det låter ju inte precis som någon nyhet, men kanske vi behövert stanna upp inför det ändå!
Jesus kom för att vara vår väg till Fadern, som han säger i början av avskedstalet , som finns i i Johannesevangeliet, kapitlen 14-17.
Bara i en sådan sak som att vi ofta har svårt att se vad avskedstalet, där Jesus komprimerar det viktigaste av allt han undervisat lärjungarna om, egentligen handlar om, kan vi se hur svårt det här med att förstå vår relation till Fadern är för oss!
Frågar man en genomsnittskristen, som har läst det talet några gånger, vad det handlade om, så svarar han antagligen något i stil med att ja, där fanns ju löftet om Hjälparen, och så säger Jesus att han är trädet och vi är grenarna, det stod något om att den helige Ande ska överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom, och att han ska förhärliga Jesus när han kommer, och så bad ju Jesus för oss kristna att vi ska vara ett!
Och där märker man att det, som Jesus ville inpränta hos lärjungarna, har gått läsaren förbi.
Avskedstalet handlar nämligen om Fadern!
Jesus undervisar om Fadern, vem han är och vad han gör, rakt igenom hela talet. Fadern nämns direkt i hela fyrtio verser i avskedstalet, och trettio verser till handlar om Fadern, eller vänder sig direkt till honom! Hela talet innehåller inte mer än 106 verser, så det är inte bara tydligt, utan rent av övertydligt vad som är Jesu huvudtema här!
Ibland har vi kristna en tendens att vända oss till Jesus mer än till Fadern, det är som om vi skulle ha lättare för det, som om Gud Fader skulle kännas litet avlägsen för oss på något sätt.
Naturligtvis är det inget fel i att vända sig till Jesus, men det får inte bli så, att Fadern tappas bort! Den, som har kommit tilll tro på Jesus, har ju gått vägen till Fadern, den väg som Fadern gav oss, och då, när vi är hos Fadern, då är det ju det naturliga att vi vänder oss till honom, söker hans närhet och gemenskap!
Vi tänker oss också, att eftersom Jesus är vägen till Fadern, så är det genom Jesus vi sedan också ska relatera till Fadern, och att det är genom Jesus, som vi får tillgång till den himmelska världens välsignelser.
När vi läser bönen, som Paulus ber för sina medkristna, möter vi dock det rakt motsatta förhållandet!
Här är det Fadern, som ska ge kraft och styrka åt vår inre människa genom sin Ande.
Här är det Fadern, som ska låta Kristus genom tron bo i våra hjärtan.
Här är det Fadern, som låta oss bli rotade och grundade i kärleken.
Här är det Fadern, som ska hjälpa oss att förstå längden och bredden och höjden och djupet, så att vi lär känna Kristi kärlek.
Här är det Fadern, som på detta sätt ska låta oss bli helt uppfyllda av all hans fullhet!
När vi nu tänker på alla våra varför-frågor, och på våra valhänta försök att hitta svar på dem, är det inte just det här svaret, som vi ofta missar?
Och är det inte just detta, som vi behöver mest av allt?
Om vi skulle bli helt uppfyllda av Guds fullhet, vad mer skulle vi då behöva?
Och om vi dessutom blir delaktiga av detta helt och totalt genom ett Faderns handlande, som en gåva och en nåd från Gud, vad mer kan vi då önska och begära?
I vers 20 sägs det att Gud kan göra långt mer än allt vi ber om och tänker.
Vi tänker att allt skulle bli bra, om det bara skulle hända litet mer tecken och under, om det bara vore litet mer nådegåvor i funktion i församlingen, och det ber vi ju då också om.
Varav hjärtat är fullt, därom ber naurligtvis munnen….
Men ser vi på bönen här i Ef 3, så nog är det ju nog verkligen långt mera än bara det, som vi tänker på och ber om, som här erbjuds!
Vi brukar säga, att Jesu avskedstal börjar i Joh 14, men i själva verket börjar han redan i kapitel 13. Där är hans framställning dock inte sammanhängande på samma sätt, som i det följande.
I Joh 13:34-35 ger han lärjungarna ett nytt bud: att de ska älska varandra så som han har älskat dem. Om de gör detta, säger han, ska alla förstå att de är hans lärjungar!
Att vara rotad och grundad i kärleken är alltså en grundförutsättning inte bara för de kristnas gemenskap, utan också för att evangelisationen ska ha framgång! Inte nådegåvor, inte talekonst, inte stora kraftgärningar, utan liv i kärlek.
I det förra inlägget konstaterade jag att när vi blir inriktade mer på funktion än på relation, kommer vi alltid att börja söka material för funktionshöjande prestationer från kunskapens träd – alltså tänka oss att det här med attt leva kristenlivet och sprida evangeliet är något man ska och kan lära sig.
Vi är ju vana vid att det fungerar på det sättet i den här världen! Man lär sig något, och sedan kan man göra det….och det tänkesättet behöver vi släppa taget om, när det kommer till livet i Guds Rike!
Byt ut ordet ”relation” mot ordet ”kärlek”!
Då ser vi omedelbart, att detta, som är den kristna trons kärna, inte kan vare sig läras in eller beteendetränas fram.
I Joh 10:10 säger Jesus att han har kommit för att hans ”får”, alltså hans lärjungar, ska ha liv och överflöd. I Guds Rike är liv och kärlek oskiljbara begrepp.
Det nya livet, Guds liv, kan inte levas på annat sätt än i kärlek!
Lever vi på annat sätt, då är vi kvar i ett köttsligt väsende, inte i ett andligt liv! Så som av 1 Kor 3:1-4 framgår….
Jesus säger alltså att han har kommit för att vi ska få leva i Guds Faderns liv och kärlek, och därmed också ha liv och kärlek att dela med oss av – det är ju för det ändamålet vi får överflödet!
I detta välsignade tillstånd blir vi mer och mer uppfyllda av Guds fullhet, av nåd och sanning, precis som Jesus själv var full av nåd och sanning, när han gick här på jorden!
När en människa har det så ställt, då försvinner varför-frågorna.
Det finns inte längre någon anledning att ställa dem!
Det är den upplevda bristen, tomheten, som driver fram frågorna.
Den tomheten kom i syndafallet. Då blev människan faderlös, och det tomrummet söker efter något att fyllas av, och som vi söker i alla slags terapier och meditationer och österländska andligheter!
Fullheten, Guds fullhet, mötet med Fadern, som tar emot sina vilsegångna barn med öppen famn, är svaret på alla frågor, det enda svar vi behöver, det enda svar som tillfredsställer, för där tar faderlösheten och tomheten slut!
Tänk om Gud skulle låta oss få allt det, som vi tror att vi behöver, utan att vi skulle vara grundade i hans kärlek. Skulle det fylla tomrummet inom oss? Skulle vi inte bara sträva efter mer framgång, mer synlighet, större kyrkor, och så vidare, utan att någonsin egentligen ha och dela det liv i kärlek, som hela verket måste bygga på och genomsyras av för att på riktigt vara Guds Rike här i världen?
C S Lewis låter i sin bok ”Från helvetets brevskola” Tumskruv, den gamle överdjävulen, som skriver studiebreven, beskriva skillnaden mellan Gud och den ondskans andemakter så här: ” Vi önskar att suga i oss, Han önskar att få ge ut. I oss är tomhet, och den längtar efter att fyllas, hos Honom är fullhet, och den flödar över…”
I syndafallet blev vi tomma, vi precis som den onde.
Den tomheten längtar efter att fyllas, och strävar ständigt efter just det.
I frälsningen öppnas vägen till liv och öveflöd, till att inte längre vara tomma, utan fyllda, så att vi flödar över.
Inte fulla av kunskap och metoder, som vi tror ska leda till det vi önskar oss, utan fulla av Kristi kärlek, som fyller oss med den Guds fullhet, som lever i kärlek och flödar över!
Detta är att leva i och av nåd, för nåden är just Guds faderskärleks överflöd till oss människor!
Undra sen på att Motståndaren gör vad han kan för att hålla oss borta från den – inte så att han kan hindra Gud från att älska, utan så, att han kan störa vår mottagarfunktion på olika sätt….