1-2
Den rättfärdige går under, men ingen bryr sig om det.
Fromma människor rycks bort, utan att någon inser, att den rättfärdige tas bort för att slippa ondskan!
Han går in i friden.
De, som vandrar sin väg rakt fram, kommer till vila på sina läger!
Ibland brukar vi mer eller mindre uttalat undra vad Gud egentligen håller på med, när kristna, verksamma människor i vårt tycke dör eller blir dödade i förtid. De skulle ju ha behövts här!
Här i texten kommer profeten nära det, som aposteln sjuhundra år senare säger i Fil 1, att det vore bättre för honom att dö martyrdöden och få komma hem till Herren, alltså gå in i friden, än att vara kvar här på jorden.
Jag kommer också att tänka på det, som Jesus utbrast vid ett tillfälle: ””Du fördärvade släkte, som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er?” Matt 17:17
För honom, renheten förkroppsligad, var det alltså en pina och ett lidande att vistas här, dagligen omgiven av ondska och andlig smuts av alla de slag. Kontrasten mot det korta andrummet på förklaringsberget, som han hade fått uppleva någon timme tidigare, måste ju ha varit rent ofattbar…
Det är alltså en Guds barmhärtighetsgärning, när en av hans tjänare kallas hem till fadershuset, och inte längre måste kämpa sig fram genom det stinkande träsk, som den här världen är ur himlens synvinkel!
Därför får vi, som är kvar här, också uppmaningen att inte sörja likt dem, som inte har något hopp, när något trossyskon har fått gå före oss på vägen hem! 1Tess 4:13-18
3-5
Men ni, träd fram här, ni söner till teckentyderskor, ni barn till äktenskapsbrytare och horor!
Vem gör ni er lustiga över?
Mot vem spärrar ni upp munnen och räcker ut tungan?
Är ni inte överträdelsens barn, lögnens avkomma, ni som under varje grönt träd brinner av lust till avgudarna, ni som slaktar era barn i dalarna och i bergsklyftornas djup!
Människor har i alla tider gjort narr av Guds profeter – och av Guds folk i allmänhet. När man anser sig ha råd att göra narr av andra, brukar det betyda att man själv anser sig vara bättre eller klokare än dem, som man hånar. Här ges nu klart besked: Ni är inte på något sätt i överläge här, tvärtom! Ni är som era fäder, ja, värre än de var!
Det är ett besked, som vi alla har anledning att stanna upp inför, om vi skulle få lust att göra oss lustiga över andra och se ner på dem. När Gud ger sitt omdöme, tror vi att vi då kommer att få bättre betyg än dem, som vi visar förakt mot?
Glöm inte fariséen och publikanen i templet!
6-9
I de här verserna finns en beskrivning av den avgudadyrkan, som bedrevs i Israel, och av den totala brist på förtröstan på Israels Gud, som kommer fram när Guds folk skickar sändebud till de hedniska rikena för att få hjälp och förbund. Det här talar om, än en gång, hur Gud ser på avgudadyrkan: det är äktenskapsbrott, andlig otukt, det är som när en en hustru överger sin man och skaffar sig älskare i mängd.
Det Israel gjorde var att de tog in element från andra religioner i sin egen religionsutövning.
När de kristna kyrkorna av idag t ex tar in element från österländska religioner i församlingsverksamheten, är det samma sak det handlar om, och eftersom Gud är densamme, kan vi utgå från att han ser lika allvarligt på sådant nu, som han gjorde då.
Något för alla församlingsaktiva importörer av yoga och andra former av hednisk avgudadyrkan att tänak på!
I 2 Kor 6:14 varnar aposteln oss för att ”gå i ok” med dem, som inte tror, alltså att söka samarbete och hjälp ute i världen snarare än från Gud. Bilden är av två dragdjur, som har samma sele, ok, lagt över sig, för att de tillsammans ska dra samma lass åt samma håll.
Det har mycket riktigt visat sig, att det inte precis är Guds Rikes arbete, som blir utfört, när världens barn är med och bestämmer riktningen….
10
Även om du blev trött av din långa färd, sade du inte: ”Det är lönlöst!” Så länge du kunde röra din hand, mattades du inte.
English Standard Version översätter så här: ”You were wearied with the lenght of your way, but you did not say: ”It is hopeless!” You found new life for your strength, and so you were not faint.
New International har en liknande ordalydelse.
Åkeson går på samma linje: ”Av vägens längd blev du trött, dock sade du icke: ”Det är färgäves!” Din hand fann ny kraft, därför blev du inte svag.
King James bidrar med ännu en vinkel: ”Thou art wearied in the greatness of thy way, yet saidst thou not: ”There is no hope”. Thou hast found the life of thy hand, therefore thou wast not grieved.
Här får vi alltså en aning om vad det är, som gör att människor fortsätter på dessa olycksvägar, och inte ger upp i första taget. De tycks hjälpa människan att gräva fram det sista av de egna kraftresurserna, att hitta den egna handens liv och kraft! Det är det, som gör eländet så förrädiskt tilltalande. Man tycker sig ha hittat något, som faktiskt hjälper mot oro och ångest, stress och inre splittring!
Och ja, det kan hjälpa till en tid. Det kan hjälpa rätt länge!
Men det hjälper inte någon att komma till rätta med tillvarons grundproblem. Syndens lön är fortfarande döden, oavsett vilket tillfälligt inre lugn man har lyckats frambesvärja med sina meditationsövningar.
Och vad hjälper det en människa, fast hon vinner allt inre lugn i världen, om hon förlorar sin själ på kuppen?
11-13
För vem var du rädd och fruktade, eftersom du bedrog mig?
Du har inte kommit ihåg mig, eller brytt dig om mig.
Är det inte så: Eftersom jag har varit tyst, och det sedan lång tid, fruktar du mig inte?
Men jag ska visa dig hur det är med din rättfärdighet och med dina verk, de ska inte hjälpa dig!
När du ropar, må ditt avgudafölje rädda dig!
En vind ska ta dem alla med sig, en fläkt ska föra dem bort.
Men den. som tar sin tillflykt till mig, ska få landet till arvedel, och få besitta mitt heliga berg!
Ja. För vem är du rädd, vad är det människorna fruktar?
I Hebr 2:14-15 sägs det att Jesus blev människa för att han genom sin död skulle göra den maktlös, som hade döden i sitt våld, det vill säga Djävulen, och befria alla dem, som av fruktan för döden hade levt i slaveri i hela sitt liv.
Gud varnade de första människorna, och sade att de skulle ”döden dö”, om de vände sig bort från honom och gjorde uppror mot hans befallning. De i hebreiskan kunniga har berättat för mig att i grundtexten står ordet för att dö två gånger efter varandra, alltså ”ni ska dö dö”.
Kanske en god svensk översättning vore något i stil med ”Ni ska döende dö”?
Det var i varje fall det som hände: de dog inte på fläcken, men döden började i verka i dem, både i kropp och själ. De blev främmande för varandra, skilda från varandra, fick behov av att dölja sig för varandra, och så vidare.
Småningom, närmare tusen år senare, dog de också den fysiska döden.
Så har det varit alltsedan den dagen.
Vi föds döende, vi människor, och vi gör allt för att skjuta den tanken, den insikten, ifrån oss.
Egentligen har all rädska, all ångest, på ett eller annat sätt sin rot i dödsfruktan, inte bara rädsla för den fysiska döden, utan också för främlingsskapet, att inte bli förstådd, att bli ställd utanför gemenskapen. Allt som på något sätt får oss att känna oss inkluderade, eller som får oss att känna oss mer levande, ens för stunden, har alltså en närmast oemotståndlig lockelse för oss!
Detta var vad avgudadyrkan och möjligheten av att få fysisk trygghet genom förbund med än Assyrien, än Egypten, tycktes erbjuda israeliterna, och det är vad dagens motsvarigheter tycks erbjuda dagens människor.
Jesus talar klarspråk om det här med våra rädslor: ”Var inte rädda för dem, som dödar kroppen, men inte kan döda själen. Frukta istället honom, som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna!” Matt 10:28
Människan är rädd för döden, Gud erbjuder evigt liv. Människan vänder sig från Gud, och söker sådant, som kan döva rädslan för döden, på annat håll. Men kan ”avgudaföljet” hjälpa oss den dag vi ska lämna detta livet? ”Inga vänner följer dig, rikedomen räknas ej”, sjöng Pelle Karlsson….Inte att undra på att Skriften säger att köttets sinne är död – det som köttet begär leder ju till döden!
14-16
Man ska säga: ”Bana väg, bana och bered väg! Tag bort stötestenarna från mitt folks väg!”
Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid, och heter ”den Helige”:
”Jag bor i det höga och heliga, men också hos den, som är förkrossad, och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan!
Jag ska inte gå tillrätta för evigt inte ständigt vredgas, ty då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar, som jag själv har skapat.”
Vi brukar säga att Ps 50:15 är Guds telefonnummer.
Här har vi nu Guds adress!
”Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte, hur skulle då detta tempel, som jag har byggt, kunna rymma dig”, sade Salomo när templet invigdes.
Har du någon gång funderat på hur det då kan vara möjligt att treenig Gud ska kunna bo i en människa, som Jesus utlovar ska ske, när han undervisar lärjungarna i Joh 14?
Här i Jes 57 får vi en aning.
För att detta ska lyckas, måste människan först krossas, bli förkrossad.
Förkrossad, det blir man när man fått lov att släppa taget om alla sina försvar, alla sina ursäkter, alla sina bortförklaringar, och bara erkänna rakt av, att jag är inte bättre än så här. Nu finns det ingen annan tillflykt för mig än Guds barmhärtighet!
17-19
För hans girighetssynd var jag vred. Jag slog honom, och dolde mig i min vrede, men han vände sig bort, och gick den väg han själv ville.
Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom, och ge honom och hans sörjande tröst! Jag vill skapa lovsång på deras läppar, fullkomlig frid både för den som är fjärran och den som är nära, säger Herren. Jag ska bota honom!
Gud vill frälsning. Han vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Den som tar sin tillflykt till hans barmhärtighet i Kristus kommer aldrig att bli utkastad! Han vill bota, leda, och trösta. Men vill människan det? Eller vill vi ha allt detta utan att behöva vända oss till Gud?
Det är ju det, som är mänsklighetens tragedi, detta att vi absolut inte vill veta vad vår frid tillhör….och kommentaren till detta finns ju i de två sista verserna i kapitlet!
20-21
Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav, vars vågor rör upp dy och orenlighet.
Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud.
King James har för övrigt en annan ordföljd i sista meningen: ”There is no peace, saith my God to the wicked”. Här blir det alltså ett Guds direkta tilltal till de ogudaktiga. ”Vänta er ingen frid så länge ni envisas med att vända mig ryggen!”