Om två dagar är det julafton, så det börjar vara hög tid att skriva en julhälsning!
De traditionella julkorten har ju, tyvärr, alltmer fått ge plats åt de elektroniska varianterna. Visst har det skickats en del papperskort härifrån huset den här adventstiden också, men en hel del har också skickats via datorn – och skulle det ha hängt på mig, hade det nog blivit avsevärt färre än nu, när Lena har skött det!
Ska det bli önskad nån god jul till er, som brukar titta in här på sidan, är det väl rätt givet att det blir här jag gör det – jag vet ju inte vem ni är eller var ni finns, så när som på det fåtal, som jag har varit i personlig kontakt med, då.
Jag har i nuförtiden vanlig ordning en lugn avslutning på året, förr, medan jag jobbade, var det minsann andra bullar, men nu får jag njuta av pensionärslivets fördelar: tre veckor ledigt kring jul och nyår!
Inte kan jag nu påstå att jag har haft det så värst jäktigt annars heller, det har inte blivt mer än knappt halvtid med predikandet i år, och det är väl ungefär vad jag orkar med utan att gå på knäna nuförtiden.
(Här kan ju någon lustigkurre lämpligen inflika att det är väl bara nyttigt för en Ordets förkunnare att gå på knä emellanåt….)
Herren har i sin nåd låtit mig hållas frisk, så jag har haft möjlighet att ägna mig åt annat också!
Under rubriken ”annat” innefattas då barnbarn, mycket tid i skog och mark – det finns väl en viss sanning i talesättet att den, som eldar med ved, behöver ingen annan hobby, men visst har jag hunnit med annan rekreation också! Fantastiskt bra hjortronår var det, till exempel, och gäddorna nappade villigt de gånger jag var ute på sjön med kastspöt.
Så, om någon till äventyrs har föreställt sig att undertecknad är en ytterst from människa, som sitter troget i sin studerkammare vinter och sommar, om det sen regnar eller skiner sol ute, och läser och funderar, och ber och skriver, gör dig då av med den tanken!
Det var en gång en broder, som frågade mig hur det känns att vara en gudsman. Jag svarade att han nog måste fråga en gudsman för att få veta det – han avsåg helt klart att en gudsman, det är en alldeles speciellt helgad och god människa, och någon sådan är jag nu definitivt inte.
”Gudsmannen Rönn” är en illusion, en ovälkommen fasad, som jag inte har det ringaste intresse av att upprätthålla, men det blir väl lätt så, att de, som inte sett mig annat än i mötessammanhang, eller inte haft någon annan kontakt med mig än genom utläggningarna jag publicerar här, får en bild av mig, som inte alls balanseras av någon insikt i vem och hurudan jag är i det dagliga livet.
Nyligen satt jag med i en syskonkrets, där de flesta uttryckte bekymmer och sorg över att det mesta av livet redan var förbi, och hur mycket eller litet av tiden har man nu gjort något gott och bestående?
Jag sade då, kanske aningen provokativt, att jag för min del visste exakt hur mycket gott och bestående jag hade fått vara med om: det, som Gud har verkat vilja och gärning till i mitt liv, det är gott! Ingenting annat. Och ingen av oss har, kan ha, en aning om vid vilka tillfällen detta har hänt, så det är ingen större idé att sitta och försöka grunna ut det.
Själv brukar jag börja dagen med att be Gud att han ska just verka vilja och gärning i mig, så att hans goda vilja sker, och sedan är resten upp till Honom.Börjar jag själv försöka tänka ut vad jag ska göra för att det ska bli bra och som Herren vill, då lär det nog inte bli så bra – även om jag själv kan inbilla mig att det blev hur bra som helst….
Jag passerade en slags milstolpe i livet för en vecka sedan, när jag fyllde sjuttio, åtminstone brukar detta väl betraktas som en sådan! Jag valde att fira enbart med familjen, det blir tjugo personer nuförtiden, och vi hade det riktigt trevligt! Eftersom mina intressen var bekanta för de närvarande, fick jag bland annat två böcker att fördjupa mig i. Den ena var Magnus Perssons bok om helkyrklighet, den andra Francis Schaeffers apologetiska trilogi. Den första boken i den hade jag läst tidigare, men inte de andra två, så nu har jag något att bita i. Broder Francis är inte precis lättläst för en, som inte har någon filosofisk skolning!
Med tanke på Ps 90 i Psaltaren har jag konstaterat för mig själv, att nu har jag levt ett normalt liv, och fått börja på ett långt liv. Hur långt, det ligger i Guds hand för oss alla. Jag besökte en gammal broder, som ligger på sjukhus och väntar på hemförlovning, för ett tag sedan, och han uttryckte stor tacksamhet över att ha fått leva ett rikt liv. Jagkan instämma i det. Visst har jag också fått leva ett rikt liv så här långt – allt vad jag har varit med om har på något sätt berikat min tillvaro, även om det inte alltid har känts så genast, så har det ändå blivit så efteråt! Då kan man ju också se fram emot vad som ännu komma skall med en viss tillförsikt!
Och ser man tillräckligt långt framåt mot vad som komma skall, då känner man både glädje och tillförsikt mitt i denna kaotiska värld! ”När ni ser att allt detta börjar ske, då ska ni lyfta upp huvudet, för då närmar sig er förlossning!”
Herren kommer, och då är det inte bara god jul, då är allt gott!