”Vad är sanning?”

Jag ska börja året med att spåna litet grann kring Pilatus gamla fråga. Han ställde ju just den här frågan, när Jesus sade att han hade kommit för att vittna om sanningen.

Han var tydligen filosofiskt lagd, han Pilatus, för det här är en fråga som har sysselsatt filosoferna i alla tider. Man har grubblat över hur vi människor ska kunna vara säkra på att det, som vi tror oss veta, faktiskt är sant och riktigt, och man har, naturligtvis, också försökt tänka ut metoder att komma fram till en sådan säkerhet.

Angående sanningen lär Luther ha sagt så här: ”Om jag med hög röst och tydlig redogörelse bekänner mig till varje del av Guds sanning, bortsett från just den lilla del av den, som världen och Satan för tillfället angriper, då bekänner jag i verkligheten inte Kristus, hur frimodigt jag än bekänner mig till Kristus. Där striden rasar som värst, där visar sig soldatens lojalitet, och att stå stadigt på andra delar av slagfältet är enbart flykt och vanära, om man ryggar tillbaka där det verkligen gäller!”

Här ger broder Martin tydligt uttryck för sin medvetenhet om ett skeende, som bara har accelerat under de femhundra år, som gått sedan han levde och verkade, alltså ondskans grundläggande taktik mot oss kristna – och mot hela vår kultur, för den delen.  Jag avser då det ständigt pågående angreppet mot sanningen.

På Luthers tid tänkte man i termer av sanning och lögn.

Om en sak var sann, då kunde inte något, som klart motsade det, också vara sant, Uppfattningen om vad som var sant, vissheten om att det fanns något sådant som objektiv sanning, hämtade man från det, som citatet ovan hänvisar till, alltså Guds uppenbarade sanning.

Men så kom den så kallade upplysningstiden, då Guds sanning kastades överbord, och man började söka efter en annan grund för själva sanningsbegreppet – med ”man” avser jag då upplysningstidens filosofer. Den, som vill skrapa litet mer på den ytan, kan med fördel läsa Francis Schaeffers ”Den Gud som finns”.

Nu kanske du tänker att filosofer, det är såna där överintellektuella typer, som sitter instängda nånstans och bygger tankeslott, som ingen vanlig människa varken begriper eller behöver bry sig om. Jag kan hålla med om det första, men inte om det andra!  Vi behöver bry oss om dem, för deras tankar har format också vanliga människors tankevärld, jag tror inte någon av oss går helt fri från dem!

Det låter ju tämligren självklart, det här att att  A och B inte är samma sak, och om A är sant, då är B det inte.

Men hur vet du att det är just A som är sanning, och B är lögn? Var finns måttstocken? För en bibeltroende kristne är det här så självklart, att själva frågan verkar idiotisk, men hur är det för dem, som inte delar vår tro? Varifrån hämtar de sin sanningsuppfattning? Svar: från just de där filosoferna, som du kanske tänker att man kan strunta i. Och om inte massmedier, politiker, och så vidare , har någon annan utgångspunkt än de ovannämnda tankeslotten, hur går det då med Guds sannings plats i samhället? Och om till och med de kristna, och de kristna ledarna, börjar sväva på målet ifråga om vad som är sanning, och vad som därmed inte kan vara sanning, har vi då inte gett vika på just den lilla punkt, som världen och Djävulen angriper?

Och om det går så, befinner vi oss då inte just i den situationen, att vi nog står fasta på andra delar av slagfältet, men inte just där striden står?

Vi står fasta ifråga om den sociala delen av evangeliet, vi hjälper nödställda, gör diakonala insatser, vi håller igång en kyrklig verksamhet, anordnar möten och konserter och samlingar av alla de slag, allt gott och väl. Men så kommer de där situationerna, där Guds sanning kolliderar med världens uppfattningar, och det blir obekvämt och jobbigt att säga att det där kan inte vara sant, för det stämmer inte med Sanningen. Hur gör vi då?

Hur har vi då hannat här? När förändrades själva sanningsbegreppet från att vara något objektivt till att vara något subjektivt? Ja, grunden lades förstås, när Guds Ord blev förkastat som sanningsgrund. Men det var kanske Hegel, som mer än någon annan, förändrade sättet att se på sanningen, vad som är sanning, och hur vi ska fastställa  gränserna för vad som kan kallas sanning.

Han kom nämligen på den mindre goda idén, att själva utgångspunkten att både A och B inte samtidigt kunde vara sanna, inte nödvändigtvis behövde stämma. Han sade, översatt till vanlig svenska, att tänk om lösningen är att vi gör en kompromiss, där både A och B ingår! Ni vet. det där välkända slagordet om att vi har en tes, sen har vi en antites, och så gör vi en syntes, och det är det, som är sanningen.

”Väggen är vit”, säger den ene,” nej, den är svart”, säger den andre, ”men vi kompromissar, och säger att den är grå, och sen är vi överens om att det är det, som är sant!” Det är bara det, att det är ju inte sant, väggen är antingen vit eller svart i alla fall…..

Det här är vad som händer, när kristenheten tar in element från tidsandan, och tänker att det är ju bara på den här punkten, som vi frångår uppenbarelsen i Bibeln. Vi ändrar i själva verket inte på sanningen, den står fast. Vi går bara bort från den, och börjar bygga på en gråtonad lögn i stället.

Syntes-tänkandet genomsyrar hela vårt samhälle. Som ett exempel ur högen: den förra Trump-regimens ”alternativa fakta” hade varit en otänkbarhet före Hegel. Då var det ännu en klar skillnad mellan fakta och fiktion. Nu för tiden kan man ljuga friskt, och komma undan med det.

Jag läste för något år sedan om en man, som hade fått besök av en god vän, som hade varit synnerligen upprörd, för han hade läst om något bedrövligt missförhållande nånstans på nätet.  Nå, det hela var bara ett totalt ogrundat rykte, som redan hade blivit vederlagt och motbevisat flera gånger om, så han hade upplyst sin vän om att det där aldrig hade hänt, det var bara en lögnhistoria, som folk delat vidare på Facebook. Vännen tittade på honom och funderade några sekunder, och sen sade han: ”Men det är ju i alla fall för bedrövligt!”

Det var inte sant, men i hans huvud var det fortfarande sant, för han hade inte längre något sunt begrepp om vad som är sanning! Och i det läget, när allt känns som ett gungfly, och min sanning är lika sann som din sanning, där upphör ju människor av att vara intresserade av vad som egentligen är sannning, objektiv sanning, för de tror ju inte längre att något sådant finns!  I stället försöker alla bara föra fram och driva genom sin egen, subjektiva ”sanning”.

Undra sen på att samhället bara blir mer splittrat hela tiden.  Utan en gemensam uppfattning om vad som är sanning och vad som är lögn, kan det knappast gå på något annat sätt. Vi får se noga upp, vi som följer Jesus, så att inte den här filosofin infiltrerar oss ännu värre än den redan har gjort

Jesus bad för oss: ”Helga dem i sanningen, ditt Ord är sanning”. Det var sista gången han vittnade om sanningen, Guds Ords sanning,  under sitt jordeliv -  ett slags testamente, kan man väl säga. Man kan ana att det blir smått om helgelse, där sanningen sätts på undantag…..

 

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>