Idag, 5.1 2025, är temat i de lutherska gudstjänsterna ”I Guds hus”, därav rubriken på dagens skriveri - som till långa delar är en repris på ett gammalt inlägg, så gammalt att jag själv hade glömt att jag någon gång har skrivit det, så jag antar att ni andra kanske också har glömt det! 
Aposteln skriver så här till sin unge medhjälpare Timoteus:”Om jag dröjer ska du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval”. 1 Tim 3:15
I en av dagens texter står det så här: ”Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp, som vi berömmer oss av!” Hebr 3:6
I brevet till Timoteus ger aposteln en mängd praktiska anvisningar för hur en kristen, och kanske framför allt en kristen ledare ska leva och handla, och han understryker att det, som görs i en kristen gemenskap, det görs i Guds hus – och därmed också inför Guds ansikte. Och han varnar inträngande för risken att hamna vilse på vandringen – ”lida skeppsbrott i tron”, som han uttrycker det.
Hebreerbrevets författare riktar sig till alla kristna, inte specifikt till ledarskapet. Här talar den helige Ande om vad som är grunden för att leva och verka i Guds hus: den grunden består i att vi också är Guds hus! Och för att vara och förbli det behövs då två saker, dels att vi håller fast vid vår frimodighet, och dels att vi håller fast vid vårt hopp.
De här två sakerna går som röda trådar genom hela brevet.
I Hebreerbrevets elfte kapitel kommer så en lång och exempelspäckad beskrivning av vad det är, som gör att en människa kan hålla fast vid frimodigheten och hoppet – det kapitlet brukar kallas ”trons kapitel”, och har rubriken ”Trons människor” i min bibel. Tron, människor som lever i en sund tro, är alltså det material, som Guds hus byggs av.
I början av åttiotalet, just då, när trosförkunnelsen landade i Norden, gick jag och min hustru på en allkristen bibelskola i Mölndal, där en av lärarna var utpräglad trosteolog. Som väl var fanns där också andra lärare, som gav balans åt undervisningen , annars hade det hela nog tippat över totalt.
Ändå fick jag lov att att lägga ner en hel del tid på att försöka skilja agnarna från vetet efter avslutad skola. Det här med stor tro och liten tro, falsk tro och sann tro, övertro och undertro, framgångsteologi och bakgångsteologi – och tomgångsteologin inte att förglömma – är en djungel man lätt kan förvirras av och gå vilse i!
Bibeln var till stor hjälp, när man sökte väg genom nämnda djungel. Där finns till exempel en sådan pärla som berättelsen i Luk 7 om Jesu möte med den romerske centurionen! Den ger en så tydlig och praktisk bild av vad en sund tro är för något!
Det är inte många, som får så högt betyg av Jesus, som den romerske officeren får här !
Jag kan tänka mig att det inte var enbart glada miner bland Jesu judiska följeslagare, när de får höra att hedningens tro utklassar dem alla….
För det var ju det han var, romaren: En utböling, en ”hednisk hund”, och till råga på allt en miltär representant för ockupationsmakten!
Visserligen hade han visat sig välvilligt inställd till det judiska folket, han hade till och med donerat pengar till synagogbygget i den stad där han var stationerad, och det innebar att de judiska ledarna kunde tänka sig att ge honom ett visst erkännande, men det här var förmodligen ändå en litet för stor bit att svälja!
”I Israel har jag ingenstans funnit en så stor tro som hos den här romaren!”
Så, vad var det som var så speciellt med soldatens tro? Vad var det som gjorde just honom till en sunt troende man?
Nu ska jag sticka ut hakan litet grann, och föreslå att det speciella var att hans tro var just en soldats tro.
Det var hans yrke som hade lärt honom att tänka och fungera i de banor, som gjorde det lättare för honom att tro, än det var för många andra!
En yrkesmilitär ingår i en organisation, där man får sin auktoritet från det faktum att man själv står under lydnad.
Vår romare kunde ge en order åt någon av sina soldater, och veta att den skulle bli utförd, på samma sätt som hans överordnade kunde beordra honom att göra något, och han skulle komma att utföra ordern. Ingen av dem behövde ängsligt komma tassande för att se om nu ordern faktiskt blev utförd!
Så länge han själv lydde de order som han fick, stod han nämligen i en befälskedja som fick sin auktoritet från kejsaren i Rom, och den auktoriteten fanns också bakom de order, som han själv sedan gav.
De här två sakerna, auktoritet och lydnad, att den som själv står under lydnad kan förvänta sig att också bli åtlydd, de fanns inbäddade i hans ryggmärg, de var en del av hans militära träning.
Och den träningen, den insikten, fanns med den dag när han möter Jesus. Han ser, anar, att Jesus i sin tjänst fungerar på samma sätt som han själv i sin. Han vet, att Jesus inte behöver komma och se efter att hans order blir åtlydda, lika litet som han själv behöver göra det!
Han vet, att eftersom Jesus står under lydnad, gör det Fadern visar honom, så har han också auktoriteten att befalla!
Och det säger han ut, klart och tydligt: ”Säg bara ett ord. så blir min tjänare frisk! Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till en av dem ”gå”, så går han, och säger jag till en annan ”kom”, så kommer han!”
Det var en trosbekännelse som hette duga!
Det var den trosbekännelsen som utlöste Jesu erkännsamma svar, ett svar som fritt omskrivet kunde låta så här:
”Ingen i Israel har förstått hur det här med tro och lydnad fungerar, men du har gjort det!”
Vi brukar i allmänhet självklart anse, att Romarbrevets huvudbudskap är att vi blir rättfärdiga genom tro. Men har vi då uppfattat vad det är, som aposteln avser att få fram, både när han skriver, och när han förkunnar, predikar, evangeliserar?
Vi ska lägga märke till att Romarbrevet börjar med att aposteln säger, att hans uppdrag är att upprätta trons lydnad bland hednafolken, 1:5, och att Romarbrevet slutar med att aposteln upprepar, att evangeliet förkunnas för att upprätta trons lydnad bland hednafolken! 16:25-26
Det förefaller då en aning märkligt att just Romarbrevet så ofta i praktiken mer eller mindre har tagits som ursäkt för att kasta loss från lydnaden för Gud?
Men, samme apostel säger i brevet till Titus, att det finns många som inte vill veta av någon auktoritet – inte är intresserade av något liv i lydnad för någon annan. Den situationen har inte precis förbättrats med åren.
Vägen till den kvalitet av tro, som Herren berömmer i texten om centurionen, har dock inte förändrats. Alla de trons människor, som nämns i Hebr 11, har det gemensamt, att de ställde sina liv under Guds vilja, också när det innebar att de fick lov att säga nej till sig själva. Det får man lov att göra, om man ska hålla fast vid sin frimodighet, och bevara sitt hopp, och fortsätta att vara en del av Guds hus!
Till sist får bara konstateras, att vill vi vi inte leva i trons lydnad, då kan vi inte heller förvänta oss att ha någon sådan auktoritet, som Guds hus här i tiden är tänkt att ha. Om vi inte vill underordna oss Gud, inte vill att Kristus ska vara vårt huvud, då tar vi ju oss själva platsen som huvud, och den människa eller kyrka, som vill vara huvud i förhållande till Gud, kommer alltid att vara svans i förhållande till världen och Djävulen!