”Varför finns det så litet frimodighet bland de kristna nuförtiden?”
Det här är också en fråga, som ställs då och då, när frågan om varför det händer så litet kommer upp, ofta med ett lätt anklagande tonfall. Att frimodigheten många gånger saknas kan inte förnekas, inte heller att det nog kan tänkas finnas en koppling mellan att kristna ofta ligger lågt med sin tro, och att det inte händer så mycket som vi skulle önska, varken på väckelsefronten eller i övrigt i församlingsverksamheten. Men kan man anklaga fram den, få folk att bli mer frimodiga genom att få dem att känna sig skyldiga för att de inte är tillräckligt framåt? Tillåt mig tvivla!
För tjugo år sedan profeterade David Wilkerson i Stockholm, och sade att den nordiska kristenhetens stora problem är apati, och att denna apati tar sig uttryck i att vi är nöjda som det är, nöjda med att ha vår församlingsverksamhet, nöjda med oss själva, när vi är så vidsynta och toleranta, och så vidare.
Sedan sade han att botemedlet mot denna nöjda apati heter NÖD, men att detta är något vi inte vill veta av…..och summan av budskapet blev tyvärr ett ”ryck upp er, slöfockar”, och jag tror inte att det var riktigt så Herren hade menat det!
Vi kan börja med att definiera vad apati är för något?
Ordboken ger betydelsen ”håglöshet”. Ordet apati är från grekiskan, och betyder ordagrant översatt ”ingen sinnesrörelse”. Man orkar helt enkelt inte bry sig!
När man är apatisk är man alltså liknöjd och känslolös, och i följd av det försvinner också all handlingskraft ifråga om sådant, som man inte längre orkar bry sig om.
Wikerson menade alltså att botemedlet mot detta tillstånd är att man börjar känna nöd över det, som är fel., och visst, den, som upplever nöd över något, är ju inte längre likgiltig inför det – men här fattas nog en länk i resonemanget, annars blir det som att säga till den lame att han ska gå, utan att samtidigt ha något helande att ge honom!
Vi behöver ju också ett svar på frågan varifrån nöden, engagemanget, ska komma?
Hur ska de kristna kunna återerövra sin frimodighet?
Här är det väl skäl att först av allt definiera vad det egentligen är som åsyftas med ”frimodighet” i en biblisk kontext – om vi inte har rätt innebörd i själva begreppet, kommer vi ju per automatik också att hamna vilse när vi ska tillämpa det!
Oret är ganska sparsamt förekommande i Nya Testamentet – typ femton gånger totalt, varav sex i Apostlagärningarna och fyra i Hebreerbrevet.
Jag finner det intressant att se hur mina engelska översättningar har valt att översätta de ord, som svenskan återger med ”frimodighet” – och här finner man i Apostlagärningarna ”boldness”, ”cheerfully”(!), ”courage”, och ”dared”, samt på alla fyra ställena i Hebreerbrevet ”confidence”.
Och att omskriva frimodighet till djärvhet, mod, med glädje, eller att våga saker, det går ju rätt väl ihop med vår tanke om vad frimodighet är för något.
Men det sista ordet, ”confidence”?
Första betydelsen av det är att man har fullt förtroende för någons trovärdighet och pålitlighet!
I detta fall då för Herrens trovärdighet och pålitlighet.
Det, som Hebreerbrevet uppmanar till, är alltså i 3:6 att hålla sig kvar i ”Guds hus”, under Kristi herravälde, genom att ”hold fast the confidence”, alltså lita helt på Guds verk i Kristus!
I 4:15-16 och 10:19 påminns vi om att vi får komma inför Guds ansikte med full tilltro, ”confidence”, till att Jesus har medlidande med våra svagheter, och att vi får lita på, ”since we have confidence”, att vi i kraft av Jesu blod har tillträde till det allra heligaste, platsen i Guds omedelbara närhet.
I 10:35 kommer så uppmaningen om att vi inte ska kasta bort vår tilltro till Gud., sluta lita på honom. ”Cast not away therefore your confidence…”
Det är nämligen förtroendet för Gud, tilliten till honom, som ligger till grund för djärvheten och modet, som Apostlagärningarna talar om, som ger kraften att leva kristenlivet med glädje och våga sig på nya saker! Finns detta inte, då kommer vi att vara hänvisade till vad vi kan tänkas ha av djärvhet och beredskap att våga oss på nya saker i vår naturliga läggning – och visst, det finns ju folk som glatt och frivilligt ger sig till att bestiga Mount Everest, men det är inte allom givet!
Det är intressant att se hur tonfallet från Apostlagärningarna förändras fram till dess Hebreerbrevet skrivs. I församlingens första tid fanns tilliten till Gud, och den tog sig uttryck i en djärv och offensiv kristendom. Det ligger bara några få årtionden mellan Apostlagärningarnas tid och den tid, som Hebreerbrevet riktar sig till, men på den tiden hade tydligen en stor förändring börjat äga rum. I 5:11-14 får vi en kort beskrivning av vad som hade hänt: de hade tappat bort de första grunderna av Guds Ord, de hade blivit tröga att lyssna till evangeliet! Därmed hade också tilliten till den Gud, som bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, börjat luckras upp – och då gick den första tidens glada frimodighet förlorad.
Jag tror väl att jag inte är långt från sanningen, om jag säger att vår situation idag påminner bra mycket mer om Hebreerbrevet än om Apostlagärningarna!
Så nu möter vi två nya frågor:
För det första, hur får man då detta fulla förtroende för Guds trovärdighet och pålitlighet?
För det andra, hur kan detta förtroende kanaliseras till nöd för och engagemang i det, som ligger Guds hjärta nära?
I Efesierbrevets tredje kapitel talas om att vara ”rotade och grundade i kärleken”. Ef 3:14-19
Det finns alltså, bildligt talat, något slags ”rötter”, som vi behöver ha för att kunna så att säga ta upp, suga i oss, Guds faderskärlek.
I 1 Tim 1:5 sägs det att kärleken kommer in i oss genom ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro. Där har vi alltså ett exempel på vad kärlekens rötter kan vara för något. Där sägs också att all sund kristen förmaning ska syfta just till att stärka dessa tre ”rötter”, så att kärleken får fritt flöde! Och där sägs bitande i vers 6, att detta mål har somliga tappat ur sikte, och därmed förfallit till tomt prat! Ergo: om inte undervisningen och förmaningen i församlingen bidrar till att styrka och vägleda människor till att växa och mogna på dessa tre områden, då är den bara tomt prat. Det är så en gammal förkunnare hukar sig….
Ett rent hjärta får man när man tar emot Jesus som Frälsare och blir född på nytt. Joh 1:12-13, Ef 4:24. Den nya skapelsen i Kristus är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet! I Ps 51 kopplas det rena hjärtat och frimodigheten till varandra. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande!” Det ena ger det andra, utan det ena kan man inte heller ha det andra. Att leva i syndernas förlåtelse, leva i frälsningen, det är att leva i ständig närkontakt med Guds nåd och kärlek!
Ett gott samvete får man när Jesu blod renar det från döda gärningar, alltså våra försök att åstadkomma en egen rättfärdighet inför Gud, försöka bli godkända av både Gud och människor på grund av vår egen duktighet. Hebr 9:14
Att komma till tro på att man inte längre behöver prestera något för att vara älskad och välkommen, det är att möta den fullkomliga kärlek, som driver ut rädslan! 1 Joh 4:18-19
En uppriktig tro har man när man inte längre försöker låtsas vara något annat och bättre än man är inför sina medmänniskor. Joh 5:44 Så länge man strävar efter godkännande på grundval av egna prestationer är man per definition en farisé, och Jesus säger att då kan man inte tro: ha en uppriktig tro.Så länge man gömmer sig bakom en mask, är man förhindrad från att leva i Guds kärlek. Den som släpper masken och vandrar i ljuset, han blir genomlyst av nåd och sanning, och summan av nåd och sanning, det är Guds kärlek.
Kärlekens rötter handlar alltså om Jesus, att vända sig till honom, förbli vänd till honom genom att leva i syndernas förlåtelse, och låta honom vara nog för en, så att hans vänskap räcker för en, och man inte också försöker hålla sig väl med världen. Då förblir man i honom, och då förblir man också i hans kärlek.
Guds kärlek visar sig och bevisas av att han gav oss sin Son för att rädda oss, Rom 5:8, den visar sig i att han förbarmar sig över oss och förlåter oss alla våra synder så länge vi frågar efter hans nåd, Ps 103:8-14, och den visar sig i hans erbjudande om vänskap! Joh 15:14-16
När den kärleken blir verklig för oss, när vi kommer till tro på den, då driver den ut räddhågan ur oss, då blir vi fria! 1 Joh 4:18 Detta är innebörden i det som Jesus säger i Joh 8:32, att vi ska förstå sanningen, och den ska göra oss fria.
Vi också titta litet till på vad ordet ”frimodig” egentligen betyder. Det handlar i grunden om att ha ett fritt mod, alltså ett fritt sinne. ”Mod” och sinne” betydde ursprungligen samma sak i svenskan – vi har ju kvar ord som högmod, missmod, övermod, och så vidare, som alla beskriver olika sinnelag och sinnesstämningar!
Så, när vi kommer till tro på Guds faderskärlek, blir rotade i den, när sanningen om Gud som vår Far gör oss fria, då får vi på samma gång ett befriat sinne, fritt från mindervärde, missmod, skuldkänslor, rädsla för straff i olika former, och så vidare – allt det, som hindrar oss från att vara frimodiga och oförfärade..
Och, den som lever i vissheten om att vara älskad, kommer inte att vara apatisk och liknöjd längre!
Aposteln beskriver det här så väl i 2 Kor 5, när han säger att Kristi kärlek driver och tvingar honom…
Tillbaka till Efesierbrevet, nu till 1:17-19
Vad är det aposteln ber om här? Vad finns bakom begreppen hopp, arv och kraft?
Jag tänker mig att hoppet, det är hoppet om härligheten, att det, som Rom 8:18-21 talar om, kommer att ske. Det hoppet är grundat i Jesu död och uppståndelse. De pånyttfödda, de renhjärtade, blir rotade i detta genom att Anden gör det levande för oss, och då kan vi bevara vårt rena hjärta, istället för att bli nedtyngda av missmod över denna tidens lidanden.
Arvet, det handlar här i tiden kanske först och främst om den frid, som Jesus lämnade efter sig åt oss, alltså att vi har frid med Gud, som Rom 5:2-5 försäkrar. Den friden ger oss ett gott samvete, en vila i att Gud aldrig kommer att fördöma oss, att vi aldrig kommer att bli utkastade. Det behöver vi få Andens uppenbarelse över, så att vi kommer till tro på det, och inte bara vet det!
Kraften, det är den helige Ande utgjuten i våra hjärtan, Guds kärlek som drivkraft att leva det kristna livet. 2 Kor 5:14. Här behöver vi få uppenbarat för oss att det är just i denna Guds kärleks kraft detta sker, inte i vår egen! Annars kommer inte vår tro att vara uppriktig så värst länge….
Det finns en väg till en rätt frimodighet, ett befriat sinne, som förhärligar Kristus, och inte sig själv!
………………………………………
Jag har annars en förhoppning om att ni, som läser det jag skriver, också tar er tid till att läsa bibelhänvisningarna! Det är i dem, som det verkliga värdet finns, inte i mina försök att förklara dem!