En gammal gudsman, som blev tillfrågad om vad han såg, när han blickade tillbaka på sitt långa liv i Herrens tjänst, lär ha svarat: ”Det har gått åt mycket nåd!”
Av det drar jag den slutsatsen att han både hade insett sitt behov av nåd, och också tagit emot den!
Eftersom vi bara kan relatera till Gud på nådens grund, inget annat, kan man säga, att allt, som ska hända i våra församlingar, och i våra enskilda kristna liv, behöver mycket nåd för att bli som det ska.
När vi undrar över varför det händer så litet i församlingarna, brukar vi, som tidigare sagts, ofta komma med svaret från Jakob 4:3, att det är för att vi ber för litet. Här behöver vi dock lägga märke till att det enligt samma text också kan bero på att vi ”ber illa”!
Då behöver vi ju fråga med Luther: ”Vad är det?”
Jag har kommit fram till att det går åt mycket nåd också när vi ska arbeta med bön och förbön – och om den nåden inte tas emot, då kommer vi att be illa – även om vi i och för sig kanske ber om rätt saker! Det kan ju låta som ett något vågat påstående, men låt mig försöka förklara hur jag menar!
Ett bibelställe, som ofta lyfts fram, när det är fråga om bönearbete och förbönstjänst, är Hes 22:30, där Herren säger att han har sökt bland folket efter någon, som skulle kunna ”bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet”, alltså efter förebedjare. Men, säger Herren, jag fann ingen!
Alltså drar vi då lätt den slutsatsen, att det fanns tydligen ingen som bad till Gud där och då, bad för folket och landet, och nu ska vi inte göra samma misstag som de, nu gäller det att be, så blir det bra!
Vilket är en något förhastad slutsats.
Låt oss se på Jes 1:15. Här beskrivs en situation, där folket nog kom inför Gud, och bad mycket, men deras böner nådde inte fram. Gud säger rent ut, att han inte vill lyssna!
Det blev ingen mur byggd, inget försvar för folket, trots den böneinsatsen!
Läser man hela textavsnittet, Jes 1:12-20, får man också veta varför.
Folket levde i uppror mot Gud, och kom inför Gud utan att vilja omvända sig från sina synder.
Ingen nåd togs emot, för utan omvändelse finns det ingen öppning för nåden att verka!
Då togs inte heller bönen emot i himlen.
Det är alltså inte bara att be, bönearbetet behöver också grundläggas på rätt sätt!
Det är alltså detta, som det här inlägget ska handla om: hur man undviker att be illa.
Ser man på det här med bönearbete ur den ondes synvinkel, då är det nästan lika bra för honom, om Guds folk ber utan att ha lagt rätt grund, som om vi inte skulle bry oss om att be överhuvudtaget.
Om vi ber illa, och därför inte får svar, då blir vi ju småningom besvikna och tappar sugen med bönearbetet, och dessutom har vår tillit till Gud fått sig en knäck.
Detta är den svaga punkten i all bönetjänst, den som den onde försöker utnyttja till det yttersta, om han nu inte kan hindra oss från att be överhuvudtaget. Och, vilket väl får sägas vara aningen märkligt, det här är något vi alltför ofta låter bli att undervisa om i församlingarna, när det är fråga om bön. Vem kan tänkas vilja ha det på det sättet?
Om vi går vidare från den slags orättfärdighet, som beskrivs i Jes 1, vad kan det finnas för andra saker, sådant som vi kanske inte sådär omedelbart identifierar som synd och upproriskhet, men som ändå fungerar som sådan, och därmed blockerar våra böner?
I Ps 66:18 säger psalmisten så här: ””Om jag hade förehaft något ont i mitt hjärta, skulle Herren inte ha hört mig” King James översätter så här: ”If I regard iniquity in my heart…”
Herren ser till hjärtat. Det räcker alltså med att man går och pantar på orättfärdiga tankar i sitt inte så stilla sinne, för att hindret ska finnas där!
Det kan alltså finnas sådant, som man behöver bli renad från i Jesu blod, som man behöver vara villig att kasta ut ur sitt hjärta, om man vill få leva i den verklighet, som Jak 5:16 talar om, ”mycket förmår en rättfärdig mans bön”!
Vi har t ex problemet med dold oförsonlighet, människor som bär på agg och irritation, som inte direkt kanske planerar hämndaktioner, men ändå skulle reagera med skadeglädje om det gick illa för den, som de är arga på. Sånt är lika med att gå och panta på orättfärdighet i sitt hjärta, och det resulterar i att man ber illa… så det gäller att släppa in nåden genom att vandra i ljuset och säga som det är inför Gud: nu har jag detta i mitt hjärta, nu behöver här städas och rengöras!
Sedan har vi Matt 5:23-24 ”Om din broder har något emot dig, gå först och försona dig med din broder, och kom sedan med din offergåva till altaret”.
Man kom med sitt offer till altaret för att där möta Gud.
Altaret var mötesplatsen, där bars offren fram, som pekade fram mot Kristi fullkomliga offer, det som skulle öppna vägen för oss in i Guds närhet.
Nu säger Jesus, att det inte duger att komma för att möta Gud, om man har behandlat sina medmänniskor illa, och struntat i att reda upp det efteråt! Den, som har fått mycket förlåtet, förväntas också vara beredd att förlåta!
Att syssla med bönearbete och förbönstjänst, det är att komma inför Gud. Tror vi att Herren Jesus vill lyssna på böner, som bärs fram av någon, som har handlat illa mot någon av hans minsta bröder, och sedan är för stolt för att ödmjuka sig och reda upp saken?
Sen kan vi gå till Ef 4:26. Här beskrivs då hur vi förväntas handla i den motsatta situationen: alltså då någon har handlat illa mot dig, och det är du, som är arg och sårad.
”Låt inte solen gå ner över din vrede, ge inte Djävulen något tillfälle!”
Man kan väl kort och gott säga, att den, som vägrar att förlåta sina fiender, han väljer samtidigt att leva i uppror mot vad Gud har befallt. På det sättet lägger man ingen grund för en fungerande bönetjänst! I stället ger man den onde tillfälle att torpedera den.
Här får man tillämpa Rom 12:17-21, och göra det per omgående, när man hamnar i konfliktsituationer, annars blir man besegrad av det onda! Vi har möjlighet att övervinna det onda med det goda, men det förutsätter att vi släpper in Guds nåd i situationen, tar emot nåd för oss själva och också ber om nåd för vår motpart!
Sen har vi anvisningarna, som Jesus ger i Matt 6:5-8 och 16-18
Den lön, som man får ut, när man bryter mot dem, det är att andra tycker att man är en andlig och fin kristen människa. Någon lön i form att kunna göra sin röst hörd i himlen, som Jes 58 talar om, lär man däremot inte få!
Vi har en svaghet här, vi människor, för vi vill ju så gärna bli omtyckta och godkända, och litet grann upphöjda av vår omgivning.
Så vi frestas att breda på på med yviga formuleringar i våra böner i bönemötet, och kanske flika in nån liten predikan för de andra också, elegant inpassad i bönen, och så vidare.
Nu säger Jesus dock så här :”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära, som kommer från honom som ensam är Gud?” Joh 5:44
Att söka ”ära” av de andra, det är vad vi med modernt språk kallar att söka bekräftelse
Om den, som sysslar med sådant, inte ens kan tro, hur skulle han då kunna be någon trons bön?
Så när man kommer på sig själv med sådant – vilket man kommer att göra, om man är ärlig mot sig själv – då står man igen inför valet: ska jag vandra i ljuset och släppa in Guds nåd, för femtioelfte gången, kanske, vad det gäller just det här, ska jag bekänna inför Gud att nu sökte jag bekräftelse på fel ställe igen, och få förlåtelse för det, eller ska jag köra vidare på att försöka bli ärad av människor? På samma gång väljer jag, förstås, om jag ska be illa eller väl
1 Petr 3:7 ger ännu ett praktiskt exempel på förhindrade böner: när äkta män behandlar sina hustrur respektlöst och illa, blir deras böner förhindrade.
Detta är då en detalj i ett större problemkomplex: allt slags maktmissbruk bryter Guds ordning av auktoritet och underordnade, och när man bryter sin ur den, då befinner man sig i uppror mot Gud – och då finns det ingen grund för bönearbetet längre.
Ingen bönemur blir byggd till försvar för folket, om byggarna också sysslar med att utöva makt och tvång mot sina medmänniskor! Inte förrän de vänder om, och tar steget tillbaka in i nåden, i alla fall.
Sen har vi också den grundläggande frågan om vad bön är bra för? Varför vill Gud att vi ska be?
Försöker vi övertala Gud att göra som vi vill, eller ska vi gå på ”ske Din vilja”-linjen?
Det behöver varje bedjare göra klart för sig själv typ en gång om dagen!
Annars kommer vi att slösa bort vår tid på att försöka övertala Gud att göra som vi vill, eller på att försöka berätta för Gud vad han borde göra, eller på att be honom välsigna planer, som vi har gjort upp utan att hans Ande fick vara med…. vilket allt är att be illa. Då ber vi ju verkligen för att få sådant, som vi själva vill ha, själva kan dra nytta av – ”förslösa i våra lustar”, som det står i Jak 4.
Där har Amplified översatt så här: ”You do ask, but yet fail to receive, because you ask with wrong purpose, and evil, selfish motives….”
Jesus ger ett fantastiskt löfte om vad överenskommen bön kan åstadkomma i Matt 18:19, ett löfte som modereras av både det som sägs i 1 Joh 5:14-15 om att be i enlighet med Guds vilja, och av det kvalitetskrav som ställs på själva överenskommelsen! Ordet, som används i grundtexten, är ”symfoneo”, det ord, som vi har vårt ”symfoni” från – alltså ett tillstånd, där allt harmonierar
Denna slags goda överenskommelse är bara möjlig om bedjarna är villiga att lägga ner alla sin egna viljor och idéer, och i stället gå in för att söka Guds vilja, be om Guds hjälp att det vi ber om ska vara viktigt för alla deltagare, och be böner som är baserade på Guds Ord. Då vill det till att onda och själviska motiv, av vad slag de sedan vara må, har blivit insetta och avsagda av deltagarna, för det är bara när vi står i nåden, som vi kan stå tillsammans på det sätt, som Herren Jesus förutsätter.
Jag vill alltså mena, att grunden för sådan bön, som Gud kan tänkas lyssna välvilligt till, inte består i hur mycket eller hur ivrigt eller hur ofta vi ber, den läggs i vårt dagliga liv, i den trohet mot Gud som visar sig dels i hur vi behandlar våra medmänniskor, dels i vår villighet att låta det gå åt mycket nåd i våra liv!
”Vad annat begär han av dig, du människa, än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”. Mika 6:8