Jag har arbetat vidare på det här inlägget, och bytt rubrik på det, så du känner kanske igen inledningen. Det är dock inte samma inlägg, som har bytt rubrik bara, här finns en hel del nytt, som inte fanns med i det förra!
En kväll, när vi var samlade till bön några stycken, fick jag en fråga.
Den ställdes inte av någon av de närvarande människorna, den dök bara upp i mitt huvud.
”Har du tänkt på vad som är skillnaden på väckelsetid och mellantid?”
Jo, det hade jag väl, men utan att någonsin ha lyckats formulera ett klart och kort svar på frågan, det fick jag erkänna.
”Jo, i väckelsetid vet både förkunnare och åhörare att det gäller livet!”
Sen fick jag be och fundera vidare från det. Hur har vi det nu, i mellantiden? Vad händer i övergången mellan väckelsetid och mellantid? I väckelsetiden gällde det livet, då kom människor till tro för att de visste att de var förlorade utan Jesus, men nu? På vilket sätt tänker de, som är med eller kommer med nu?
Och där finns det många svar att välja på. Några söker kanske acceptans, vi söker gemenskap, vi människor, vi vill få känna oss omtyckta. Vi söker bekräftelse, som det brukar heta, söker frid, söker ro för själen, söker ett ”jag är OK, du är OK, vi är OK”. Någon söker en möjlighet att förverkliga sig själv, sina drömmar och ambitioner, någon hänger kanske med i församlingsverksamheten på ren slentrian. Och så vidare.
Så är det i mellantiden. I den handlar det alltför ofta för mycket om oss, vad vi vill, vad vi försöker få och uppnå och åstadkomma, och för litet om Gud, och vad han vill.
En växelverkan mellan församling, värld och förkunnare uppstår också för det mesta i detta mellantidens tomrum, med resultatet att predikanterna i stor utsträckning börjar säga det, som de tror att åhörarna vill höra – eller det, som tidsandan kräver.
Tonvikten förskjuts därigenom från att söka Gud, lära känna honom och hans vägar, till att pyssla om varandra, med målsättningen att alla ska ha det bra och bekymmersfritt. Det uppfattas som självklart att det är alltid väldigt fel och aldrig Guds vilja om nån krisar och har det jobbigt, och att allt, som egentligen skulle kräva omvändelse, ska slätas över och sopas under mattan, för annars kanske någon blir kränkt.
Insikten att detta med Gud, med Jesus, med syndernas förlåtelse, med frälsningen, faktiskt är något som gäller livet, den insikten hamnar oftast i skymundan när det är mellantid!.
Men evangeliet, Jesu budskap om att alternativen vi har att välja mellan är evigt liv eller evig förtappelse, det är inte ett tomt ord, det gäller faktiskt, på riktigt, vårt liv!
Gud förelägger oss vägen till döden och vägen till livet, och säger ”välj livet, så får du leva”!
Väckelsetidernas budskap har alltid varit ett budskap om liv och död.
Mellantidens marknadsanpassade budskap om hur Gud är snäll och trevlig (i stället för god och helig), att han bara vill att alla ska få som de vill, ha det mysigt och ombonat, och räddas från både att behöva omvända sig och andra jobbigheter, och ändå ha himlabiljettten i bakfickan den dag man dör i sin törnåker, det budskapet väcker inte.
Det söver.
Så tänker jag, i alla fall, när jag begrundar Herrens fråga, och det svar han gav: ”Jo, i väckelsetid vet både förkunnare och åhörare att det gäller livet!”
Men, detta kan ju knappast vara Guds vilja! Han vill ju att alla ska komma till tro och bli frälsta!
Då får vi lov att fråga vad det då är meningen ska hända, när människor har kommit till tro? Kan mellantiderna, ”sovtiderna”, både de personliga och de allmänna, undvikas? Hur ser en sund andlig utveckling ut?
I 1 Joh 2:12-14 talar aposteln om barn, ynglingar, och fäder. Tre stadier i den andliga mognaden.
Barnen har fått sina synder förlåtna, och har därigenom lärt känna Fadern.
Ynglingarna är starka, Guds Ord förblir i dem, och de har besegrat den onde.
Fäderna har lärt känna Honom, som är från begynnelsen.
I en väckelse med sund förkunnelse är det första som händer att människor får sina synder förlåtna genom Kristi försoningsverk, och får lära känna Gud som en nådig och kärleksfull Fader.
Sedan kommer han, som vill slakta och stjäla, Joh 10:10, och gör allt för att plocka av dem det goda, som de har fått ta emot. Finns det då andliga föräldrar, ”fäder och mödrar”, som kan hjälpa och stötta och undervisa, då besegras den onde, och barnen går vidare till ynglingastadiet. Genom det de har varit med om, och fått undervisning om, har de lärt sig både att själafienden finns, och hur vi kan stå honom emot genom att förbli i vinträdet Jesus. De har blivt starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ef 6.10
Om vägledningen inte finns, är risken stor för att antingen lagiskhet eller laglöshet invaderar människans tankar och handlingar, med resultat att hon med orden från Matt 13 blir antingen en stengrund elleer en törnåker. Då hamnar man i en ofruktsam personlig mellantid, eller så kan hela församlingen eller samfundet hamna där.
Om den nykristne råkar ut för svårigheter på grund av sin nya tro, och inte vet att detta så att säga hör till spelreglerna, då kan han tappa tron på Guds kärlek, och hamna i Jobs belägenhet. Likneksen i Matt 13 beskriver detta som stengrund. Ingen frukt där heller. Utan äldre kristna att luta sig mot är det svårt att förstå det andliga kraftspel man hamnar in i som nykristen!
Senast talade vi om vad det är att be illa. Varför bär sig då en kristen åt på de olika destruktiva sätt vi såg på då? Svaret finns i 1 Kor 3:1-4. Det beror rätt och slätt på att man fortfarande är ett barn i Kristus och kvar i ett köttsligt väsende.
Nyclelordet är alltså andlig mognad. Utan den kommer varje väckelse att stanna av och övergå i mellantid. Utan den kommer en människas personliga andliga liv inte bara att stagnera, utan också att gå bakåt eller slå in på fel spår. Man har hamnat i den situation, som 1 Kor 3:1-4 beskriver: Fastnat på ett andligt barnstadium, utan att bli varken yngling eller förälder.
Det här är något som Bibeln har mycket att säga om, och som vi ska fortsätta att fundera på här framöver, om Gud vill, han, som vill att hans barn ska växa upp!
Ef 4:14-16, ”Vi ska i kärlek hålla fast vid sanningen, och växa upp till Kristus”
1 Petr 2:2 ”Så att ni växer upp till frälsning”
Ef 2:21 ”växer upp till ett heligt tempel i Herren”
1 Kor 13:11 ”Sedan jag blev man har jag lagt bort det barnsliga”