Mose skriver i nittionde psalmen att en människas liv blir sjuttio år, eller åttio, om det blir långt. Enligt det så befinner jag mig alltså på väg mellan ett normallångt liv och ett långt – nå, medellivslängden är ju högre än så nuförtiden och häromkring, men ändå. Medvetenheten om den egna förgängligheten blir oneklligen tydligare ju äldre man blir!
Jag stötte nyligen i en diktbok av Nils Bolander på frågan om vad slags eftermäle man sedan vill ha, när man har lämnat detta jordelivet? Vad vill du, vad vill jag att människorna ska minnas av oss, säga om oss, den korta tid som någon nu minns oss, minns att vi har funnits?
Han börjar med att citera några rader ur en dödsruna: ”….och han efterlämnar minnet av en man, som genom sitt urbana väsen inte hade några fiender, men idel vänner….”
Sedan citerar han Jesus: ”Ve er, när alla människor talar väl om er!”
Så kommer hans egen önskan om vad hans dödsruna en gång ska säga, och tanke om vad som fordras för det:
Skulle det stå på min gravsten till sist: han förargade ingen, hjälp mig, förargelsens Herre Krist, då jag fick hagel i vingen!
Dunka i ryggen och strax hålla med alla i diskussionen, visligen tiga med eget besked, det räknas till goda tonen.
Bocka och krusa åt alla håll. Bakelse, saft och vatten! Då har jag glömt min Herres paroll, då må jag tacka för natten!
Skulle det textas på blågula band: ”Han var god vän med alla!” Då har jag svikit det liv, som är brand. eldtjänst när trummorna kalla!
Fingret i luften, känna sig för, varifrån fläktarna smeka, och be om ursäkt för att man stör – det är att kristendom leka!
Har jag väl bländats av bågen i skyn, löftenas flammande skära, måste jag vara min himmelska syn trogen, vart än det må bära!
Aldrig ge vika och gå på ackord med den, som vill överlista. Då ska det stå i granit på min vård: ”Han stod på vakt i det sista!”
Kan inte annat än instämma!