Vi ska fortsätta litet till på temat att förminskas, bli mindre i oss själva, för att, med apostelns ord, Kristus ska ta gestalt i oss. Gal 4:19
Grundprincipen är enkel: när vi säger ja till oss själva, till våra önskningar och våra begär, och samtidigt säger nej till Herren, då blir vi större och han mindre i våra liv, när vi säger nej till oss själva och ja till honom och det han vill, då blir han större och vi mindre.
Vi ska ta några praktiska exempel på hur vi kan gå fel i detta utan att ens märka vad vi gör.
Det är sånt här som Skriften kallar Djävulens listiga angrepp!
I 1 Kor 11:22 ställer aposteln en fråga utifrån situationen i församlingen: ”Föraktar ni Guds församling?” Detta därför att en del av medlemmarna hade visat förakt mot andra genom sitt sätt att behandla dem. Sedan, i slutet på kapitlet, talar han också om vad det får för konsekvens, när en församling, som ett resultat av att det finns förakt inom den, härbärgerar partisöndring, stridigheter, och obarmhärtighet.
Ves 30: ”Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade”
Uppenbarligen avses då att ganska många hade dött i förtid. Allt detta på grund av att livsflödet från Gud hade förhindrats genom alla de större och mindre sprickorna i församlingen, som föraktet hade tillåtits skapa!.
Förakt är alltså en huvudorsak till att det ”händer så litet”, och därför har vi all anledning att se litet närmare på detta!
Gud ställer tre viktiga vem-frågor till oss, frågor som är besvarade i samma sammanhang som de ställs. Den första finns i Sakarja 4:10. ”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?”
Av sammanhanget framgår klart att det i varje fall inte är Gud, och av den bakgrund vi får i Neh 4 framgår med samma klarhet att det är Guds fiender, som sysslar med att förakta Guds folk, och det arbete de utför.
Det är alltså den onde, som ytterst står som föraktets avsändare.
I Rom 8:33-34 ställs frågorna vem det är som vill anklaga, och vem det är som vill fördöma Guds utvalda?
Återigen ger sammanhanget klart vid handen att det inte är Gud.
Sen finns det bara en kvar att välja på….
Av detta kan man då dra den slutsatsen, att när kristna människor blir föraktade, anklagade, och fördömda, då är det fienden som ligger bakom – och då måste man också ta nästa steg, och se sanningen i vitögat: när kristna människor sysslar med att förakta, fördöma och anklaga andra människor, både kristna och ickekristna, då går man i själva verket Djävulens ärenden!
Detta därför att man inte har förstått att säga nej till sig själv, när den onda lusten att förakta, anklaga, och döma sticker upp ormhuvudet. Synden, som bor i oss, vill så gärna syssla med sådant!
Vi behöver se närmare på det här med förakt, därför att det har visat sig vara ett så effektivt vapen mot Guds folk.
Vad är då förakt för något? Det kan beskrivas som den känsla man upplever inför något som man anser vara lägre än man själv, värdelöst, dåligt, ovärdigt, nedsmutsat, något man ser ner på, och inte vill förknippas med.
Det är alltså fråga om att man själv anser sig bättre än den eller det man föraktar.
Och då kan man omedelbart dra den slutsatsen, att förakt är grundat i högmod. Den, som föraktar en annan, upphöjer samtidigt sig själv, sitt sammanhang, eller sina åsikter.
Det förefaller mig, som om högmod och förakt är de två synder, som kan betecknas som rent andliga, för det var på grund av högmod, som den strålande andevarelse, som beskrivs i Hes 28:12-17 föll från sin höga ställning, och blev Djävulen, och den högmodige kommer alltid också att vara en föraktare av andra.
Därför talar vi om andlig krigföring, när vi talar om det högmod och förakt, som infiltrerar kristna sammanhang!
”Vem är det, som vill förakta?” Så lyder den besvarade frågan i Sak 4.
Nästa fråga blir då: Varför vill den onde att vi ska antingen vara de, som föraktar eller de, som blir föraktade? Vad är vinsten i detta för den onde?
Vi ska se på psalm 123. Där står det, i 1917 års översättning så här: ” Var oss nådig, Herre, var oss nådig, ty vi är rikligen mättade med förakt. Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt!”
En människa, som utsätts för förakt, och inte vet att försvara sig mot detta andliga angepp – för det här är just ett sådant – kommer småningom att internalisera eländet och börja förakta sig själv, vilket då visar sig i att man nedvärderar sig själv, ser sig som värdelös och misslyckad och inget att räkna med.
Sedan kommer då det sista dråpslaget från fienden: människan får lära sig att detta är ”ödmjukhet”, och därmed något bra! Med den tanken med sig är man i värsta fall låst i sitt självförakt och mindervärde resten av livet, med allt det onda, som det sedan har med sig.
I det läget är det inte öppet för att det ska ”hända” så värst mycket.… för man har förminskats på fel sätt! Jesus blev ju inte större!
Du blir inte dålig av att andra behandlar dig dåligt, du är inte föraktlig därför att andra visar dig förakt! Att andra föraktar dig säger inget om dig, men det säger desto mer om dem!
Gud är den som förlåter, han är den som rättfärdiggör, Jesu blod renar fån all synd! Inget kan skilja oss från Kristi kärlek!
Och om Gud är för oss, varför skulle vi då bry oss om att lyssna på dem, som uppenbart agerar i strid med Gud själv, när de sprider sitt förakt och sina fördömelsedomar?
Här får man lära sig att säga nej till sig själv, när man frestas lyssna på den ondes lögner!
Annars kommer Guds omdöme om dig att förminskas i ditt sinne, medan världens och Djävulens blir större.
Det finns ett bra exempel på hur det här fungerar i 4 Mos 13 och 14, berättelsen om hur Mose skickar iväg tolv spejare för att gå och skaffa underrättelser om Kanaans land. Tolv män, som enligt början av kapitlet var furstar i folket, framstående män, ledare, män med självförtroende!
I Kanaan möts de av förakt, vilket leder till att tio av dem börjar förakta sig själva. 13:34
Jag tänker mig att de kunde ha handskats med fientlighet och hotelser, men ringaktningen kunde de inte värja sig mot.
Dessa började därför se uppdraget att erövra landet som omöjligt. Självförakt leder alltså till ett slags bakvänd självupptagenhet, som gör att man inte kommer att tänka på Guds möjligheter – och då kan man inte vänta sig att det ska hända så värst mycket positivt heller …..
Två av dem möter föraktet med övertygelsen om att Gud är större än dem, som föraktade dem på grund av att de var fysiskt mindre och svagare.
Det här är då GT:s version av ”om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?”
Dessa två, som sade nej till föraktet och ja till Gud, var de enda, som sedan fick vara med om erövringen…. 4 Mos 14:30
Det är då ena sidan av eländet.
Den andra är den situation, när jag frestas att vara den, som sprider förakt mot andra.
Vi har fått lära oss att vrede är något dåligt, att vi ska akta oss för att bli arga, och om det händer, då ska vi åtminstone inte låta solen gå ner över vår vrede.
Men hur är det med föraktet? Har vi haft en lika tydlig undervisning om det? Eller har det fått slinka in genom bakdörren, medan vi har vaktat huvudingången mot ilskan?
I Ordspr 14:21 får vi veta att det är synd att förakta sin nästa. Där har föraktet obarmhärtighet som motsatspar – helt logiskt, för det är sällan man är barmhärtig mot den man föraktar, föraktet är i sig obarmhärtigt! Det här framgår också klart av Jakobs brevs andra kapitel, v 2-13. Där beskrivs en situation där man hedrar de rika och framstående, och föraktar de fattiga och obemärkta, och varningen i v 13 är otvetydig: den, som på grund av sitt förakt mot andra har agerat obarmhärtigt, kommer också att dömas utan barmhärtighet!
I Matt 5:22 talar Jesus om för oss att det är mycket värre att visa förakt mot sin nästa, än att bara bli arg på honom! Den, som bara är arg på en annan, ska dömas i lägsta instans, så att säga, men det blir värre för den, som föraktfullt kallar andra för idioter och oduglingar! För förakt är det fråga om, när man säger till sin nästa att han är en idiot! En sån attityd kan till slut göra så att man hamnar i det brinnande Gehenna!
Och nog har vi människor lätt för att både tänka och säga att vi upplever oss vara omgivna av idioter….vi har ju till och med en bok att tillgå på det temat! ”Omgiven av idioter”….
Det här är en frestelse, en brinnande pil, ett angrepp som är designat att få oss att synda – utan att ens begripa att det är det vi gör!
Vi ska säga nej till den, nej till oss själva, nej till den där onda gamla naturen inom oss, som så gärna vill falla för den! Annars blir det ett hinder både för vår efterföljelse och för församlingarnas möjligheter att fullfölja missionsbefallningen!.
Sociala medier sprider mycket av det här giftet. Kristna människor idiotförklarar varandra på löpande band, visar varandra förakt och ser ner på varandra, skäller på varandra, anklagar och dömer. Och medan vi håller på som värst, tror vi till råga på allt att vi går Guds ärenden!
Men om jag tvärtemot Guds varning och befallning sprider förakt mot andra, vem är det då som har låtit lura sig mer – de, som jag tycker mig ha råd att se ner på och tycka att de inget begriper, eller jag själv? Tänk om jag har blivit ett hinder för det goda, som jag vill ska hända!
Om jag uttrycker eller annars visar förakt mot andra, då säger det inget om dem, som jag föraktar, men det säger desto mer om mig själv!
Här har åtminstone jag många gånger haft något att omvända mig från.
Det är så lätt hänt att man står i templet i fariséns skor, och tackar Gud för att man inte är som de där andra, just det, idioterna.
Det är som det ska vara då, och endast då, Jesus blir större och jag mindre.
Föraktet har motsatt effekt, oavsett om det är jag som är måltavla för de brinnande pilarna, eller om jag har låtit lura mig att ta anställning i Djävulens skyttebrigad… I det förra fallet låter jag mig förminskas av föraktarna ,och Jesus blir också mindre för mig, i det senare är det jag, som blir större, och Jesus som blir mindre för mig.
Säg nej till föraktet, om du vill följa Jesus!