Fredag förmiddag förra veckan var vi hos dottern för att leka med barnbarnen. Vintern gjorde ju en, förhoppningsvis, sista påhälsning dan före, så där var blötsnö på uteterrassen, och när gamle gubben Ingmar med raska steg gick över den, då halkade han, och landade platt på rygg, och slog i huvudet.
Av denna luftfärd minns jag ingenting, och inte heller av något som hände under de närmaste fyra timmarna efteråt.
Jag blev skjutsad till akuten, när de andra märkte att det inte stod rätt till med mig. Läkaren frågade om jag mindes min senaste födelsedag, och jag svarade ”det var väl inget särskilt med den”. Inget minne av att jag hade fyllt sjutti då. Han frågade vilket år det är, och jag svarade ”2018″….
Jag blev skickad till CT-röntgen för att kolla att inget värre hade hänt inne i hjärnkontoret. Jag satt och pratade med gamla bekanta, som råkade sitta i samma väntrum.
Och av allt detta minns jag ingenting. Nada. Hela eftermiddagen är totalt blank i mitt huvud. Allt jag nu har berättat har jag fått berättat för mig av min hustru. Hon kunde lika gärna ha sagt att jag stod på Vasa torg den där eftermiddagen och sjöng marseljäsen – jag hade inte kunnat säga emot. För jag minns inget!
Mitt första minne efter den hjärnskakande luftfärden är att hustrun och yngste sonen kommer in och står vid min säng, när jag efter alla undersökningar ligger i övervakningsrummet på akuten…
Småningom blev jag transporterad till avdelning, sjukvårdsexpertisen ville ha mig kvar under observation ett tag.
Under natten kom en hurtig ung dam varannan timme och frågade mig om jag visste var jag var, och kollade att båda sidorna av kroppen fortfarande fungerade normalt. Däremellan låg jag och försökte pussla ihop vad som hade hänt, men det var svårt, när jag saknade alla pusselbitar. Jag mindes inget av fredagseftermiddagen – och det gör jag inte än heller, nu på måndag morgon…
Men jag kom i varje fall fram till att eftersom jag fortfarande kunde räkna upp Finlands alla presidenter, kunde det inte vara alltför illa med mig! När det småningom, efter lång natts färd mot dag, blev lördag morgon, kunde jag äntligen ringa hem till min hustru och få en redogörelse för vad som egentligen hänt. Vilket verkligen var en lättnad!
Lördag eftermiddag skrevs jag ut, så nu är det min arma hustru som har uppgiften att hålla koll på mig, och slå larm om jag börjar bete mig ännu mer avvikande än vanligt.
Körförbud en månad fick jag också, enligt uppgift kan man ibland så där tillfälligt tappa greppet om sådant, som man har kunnat i hela sitt liv, ännu någon vecka efter att man fått en ordentlig smäll i skallen, och det vore ju olyckligt om det inträffade något sådant ute i trafiken! Men min välvilliga hustru har lovat agera privatchaufför åt mig, så det ska nog gå bra det också!
Som väl är råkar min almanacka vara ganska tom nu fyra veckor framåt, så jag får hålla mig hemma så mycket jag vill!
Summan av detta blir då alltså att Herren är god – även om jag blev hjärnskakad tycks jag inte ha blivit desto värre hjärnskadad, närminnet verkar fungera normalt igen, ingen huvudvärk, och ingen svindel. Det kunde ha gått mycket, mycket värre!