När jag höll det här bibelstudiet, det nionde på temat varför det händer så litet, kommenterade en av de närvarande så här: ”Tänk om vi kunde få fundera på varför det händer så mycket istället!”
Ja, sådana tider har det också varit, otaliga gånger på otaliga platser genom kyrkohistorien.
Men. Halveringstiden på väckelser och förnyelser har tenderat att vara kort, alltför kort.
Sedan har läget årergått till ett ”varför händer det så litet?”
Vilket jag också har haft som samlingsrubrik nu, men lika gärna kunde jag ha valt t ex ”varför stannar oljan av”, eller ”konsten att ta livet av en väckelse” – de saker, som vi nu har tagit upp, passar lika bra under de rubrikerna!
För ett par månader sedan kom vi in på hur den bild av hur vi är tänkta att nå andlig mognad, som Bibeln målar upp, tyder på att där finns en bestämd ordning – först blir vi välsignade, i följd av välsignelsen är våra liv tänkta att bli fruktbärande, och för att vi ska kunna bevara och skydda det goda Gud ger, ger Gud också auktoritet till sin församling: vi ska kunna övervinna det onda i stället för att bli övervunna av det.
Om denna Guds ordning hindras och saboteras, då kommer detta naturligtvis att ha negativ inverkan på ”fruktsamheten”, och detta kommer vi att uppleva som att det inte ”händer” så värst mycket i våra sammanhang, i varje fall inte sådant, som Herren beskriver i sitt Ord att ska kunna förväntas hända i hans församling.
Det här berörde vi i del 6, 7 och 8.
För att den välsignelse, som allt bygger på, välsignelsen av att vara föremål för Faderns kärlek, mottagare av Kristi nåd, och delaktiga i den helige Andes gåva, ska kunna bevaras och fördjupas i våra liv, behöver den utrymme.
Det utrymmet skapas när vi, eller kanske vi kan säga våra egon, förminskas, och Jesus blir större i våra liv. Det gick vi in på i del 7.
I del 8, för en månad sedan, tog vi upp något om hur vi kan bli lurade att själva aktivt motverka det goda, som vi i och för sig önskar och ber om att ska ske ibland oss.
Vår benägenhet att på olika sätt förakta och se ner på varandra fick då tjäna som exempel.
I kväll vill jag återkomma till något, som jag har tjatat om här under åren till den grad, att det börjar gränsa till rena monomanin, något som tillsammans med högmod och förakt har visat sig vara en av köttets och djävulens bästa metoder för att få oss att tappa Guds kärlek och nåd ur sikte, och därmed sabotera all god frukt i den kristna församlingen
Jag avser missnöje, och missnöjets frukt, alltså besvikelse
Människan tenderar att vara självupptagen, upptagen med egna önskemål, egna målsättningar, upptagen med allt det man ännu inte lyckats uppnå, upptagen med sånt som andra har, men inte jag – läs: avundsjuk – och så vidare. Det här tycks bottna i att vi anser oss självklart ha rätt till allt möjligt, annars skulle vi ju inte reagera som vi gör, när vi inte får det!
Eftersom detta är så vanligt, har vi dessutom börjat uppfatta missnöje som mer eller mindre ett normaltillstånd, något som vi inte reagerar på, så att vi skulle se det som något icke önskvärt i våra liv! Och oavsett vad man för tillfället är missnöjd med, så har alltid missnöjet samma effekt: det får oss att tänka på, se på, något annat än Jesus.
Jag och mina icke tillgodosedda önskemål och krav blir större, och då blir han mindre för mig….
Nu är det väldigt få, om ens någon, som ärligt kan göra en missnöjesinventering utan att hitta en, flera, eller många saker, som man har gått omkring och varit missnöjd med.
Då kunde man vänta att människan i det skedet instinkivt skulle borsta av sig det här eländet på samma sätt som man borstar av sig en krypande fästing, men nej. I stället börjar gamle Adam i oss försvara sitt missnöje genom att säga: ”Men jag har ju rätt att vara missnöjd!”
Varför tycker man sig ha rätt att vara missnöjd, då? Jo, därför att man tyckte sig ha rätt att få det där, som man är missnöjd över att man inte fick, eller man tyckte sig ha rätt att kräva, att andra skulle göra som man själv ville, och så vidare.
Den attityden kallas vi att överge, bekänna som orättfärdighet, och låta Jesu blod rena oss ifrån, i enlighet med uppmaningen och löftet i i 1 Joh 1.
Jesus säger att vi ska pröva olika företeelser genom att se vad de ger för frukt – om frukten är dålig, då är trädet inte heller bra. Matt 7:16-20
Missnöje är en form av orättfärdighet, som inte bara ger besvikelse, utan också otacksamhet som frukt. Om frukten är sådan, då behöver missnöjesträdet, som slagit rot i ens sinne, huggas ner fortast möjligt!
Senast pekade vi på högmod och förakt som en orsak till att välsignelseflödet från himlen hindras. Här kan vi nu identifiera fler rötter till det onda.
Botemedlet mot rättighetstänkandet är att acceptera det faktum, att det enda, som vi människor har rätt till inför Gud, det är en enkelbiljett till helvetet.
A llt, som vi får, som är bättre än det, det är nåd! Det perspektivet på tillvaron glöms så lätt bort, om man låter lura sig till att börja jämföra sig själv och sina gåvor och tillgångar med vad andra har.
Nå, vad händer sen, om människan väljer att hålla fast vid sitt missnöje, sin avund, sin otacksamhet?
Jo, då kommer hon också att leva i ett tillstånd av ständig besvikelse, för det är väääldigt svårt att vara missnöjd utan att samtidigt också vara mer eller mindre besviken, och det går inte att bli av med sin besvikelse utan att ge ifrån sig sitt missnöje.
Vi är oftast inte medvetna om hur destruktivt det är att gå omkring med besvikelse inombords. Vi är så vana med att ha det på det sättet, att precis som det känns på något sätt normalt att vara missnöjd, så blir vi också vana med besvikelsen.
Jag drar mig här till minnes en serie ur ”Medelålders plus”, där mannen sitter och är glad över att de ändå har så mycket att vara tacksamma över, varpå frun snäser av honom med ett ”Det är mesigt att vara tacksam, det är mera power i missnöje!” Varpå de börjar skriva insändare och brev och klaga på allt möjligt….
Jag minns att jag tyckte det här var en utmärkt karikatyr av det allmänna tänkesättet i dagens samhällle….och tyvärr många gånger också av attityderna bland oss kristna.
Besvikelse är en rot till bitterhet, självömkan, depression, oförsonlighet, hämndlystnad, självmordstankar, oförmåga att lita på andra, glädjelöshet, rädsla, ångest, och allt möjligt annat, som binder människan i självupptagenhet. Sådan frukt kommer från den roten!
Till råga på allt öppnar en kronisk besvikelse dörren för den andemakt, som i Bibeln kallas försagdhetens ande, modlöshetens ande, fruktans ande, och träldomens ande. Vad den fulingen åstadkommer i oss torde framgå av namnen….
Är det då fel att ha förväntningar?
Vi brukar ju uppmana varandra att vänta stora ting från Herren. Jag har till och med påstått någon gång att det står så i Bibeln – men sedan inte kunnat hitta någon sådan vers….
Vi uppmanas däremot nog att hoppas på Herren, och hoppet innebär förvisso en positiv förväntan, men det är inte detsamma som att ha förväntningar, som baserar sig på vad jag vill och tycker jag har rätt till! Den som hoppas på Herren hoppas på hans nåd, och nåd och rättigheter är två vitt skilda saker! Förväntan med ett krav i botten leder till missnöje och besvikelse om man inte får som man vill, men den som hoppas på Guds nåd behöver inte bli besviken! Barnaskapet hos Gud, syndernas förlåtelse, namnet som är skrivet i himlen, och en plats i Faderns hus, när man kommit sig igenom tåredalen, de sakerna finns alltid där för den, som följer Jesus!
Till sist ska vi väl också säga något om den situation, där människan är besviken på sig själv.
Ibland är vi så pass ärliga, att vi inte försöker exportera anledningen till våra misslyckanden och syndafall till andra, utan faktiskt tar ansvaret för dem själva. Vilket naturligtvis är en god sak!
Vad som inte är lika bra är att vi ofta väljer att inte kasta vår börda av besvikelse och missnöje på Herren, att inte bara säga inför Gud att ”nu lät jag lura mig av synden som bor i mig igen, så nu behöver jag mer nåd, mer kärlek, mer rening i Jesu blod, och tack och lov för att nåden blir större när synden blir värre!”
.Ibland är vi besvikna på osss själva för att vi inte har lyckats med det privata fromhetsprojektet, besvikna över att vi inte har lyckats vara de människor, som vi egentligen ville vara. Man litet grann straffar sig själv för att helgonglorian hålls på plats så korta stunder….och det känns ju som att man är ödmjuk och kristlig, och ångrar sina synder som en god kristen väl ska?
Men börjar det hända mer då? Blir man mer andligt mogen, bär man frukt för Guds Rike?
Inte blev Petrus någon fruktbärande apostel av att gå ut och gråta bittert över sig själv, när han hade förnekat Jesus! Det var Jesu nåd och förlåtelse och förnyade kallelse till honom, som sedan gav god frukt! Joh 21:15-19
Självkännedomen, som han fick genom sitt fall, hjälpte honom att kasta loss från högmodets självcentrering, och att få lära känna Kristi kärlek hjälpte honom att kasta loss från besvikelsens och missmodets. Sedan kunde det börja hända saker, för då fanns där en ödmjuk, tacksam, frimodig människa, som hade blivit mer upptagen med Jesus än med sig själv, för Herren att verka genom!
När Petrus blev mindre fanns det rum för Jesus att bli större. Det här är en andlig lag, som ingen av oss står över!