I gamla tider delade man i de mänskliga temperamenten i fyra avdelningar, sangviniker, koleriker, melankoliker och flegmatiker. De flesta av oss är väl inte sådär totalt utpräglade företrädare för varken det ena eller det andra temperamentet, själv tycker jag att jag, beroende på humör och omständigheter, kan passa in i både det ena och det andra facket. Dock tror jag mig kunna sanningsenligt konstatera att jag väl inte precis är att betrakta som någon sangviniker – jag har litet för mycket av allmän försiktighet för det!
Jag hör t ex inte till dem, som vintern kommer och överraskar kring den tjugonde oktober varje år. Vinterdäcken ska vara granskade och vid behov förnyade inom september i det här huset – själva bytet sköter jag sen på en halvtimme, när behovet verkar närma sig.
Inte hör jag heller till dem, som betraktar elräkningen som en oförutsedd utgift, så jag har tydligen inga utpräglade bohemiska anlag . Nån hyra att betala har vi inte, annars brukar det ju vara den klassiska definitionen på en bohem: en person för vilken hyran är en oförutsedd utgift.
Efter fullgjord amorteringsplikt är vi nuförtiden i den lyckliga ställningen att vi äger vårt lilla gamla hus, därav hyresfriheten….. Jag fick en gång annars höra följande omdöme om vår anspråkslösa boning: ”Det huset är för stort för att vara ödmjukt, men det är för litet att bo i!” Man undrar ju när det är lagom? 
Vi vill också att det ska finnas en slant på kontot, min hustru och jag, så att en på riktigt oförutsedd utgift inte betyder omedelbart katastrofläge i ekonomin. Kan jag bara undvika det, så vill jag inte leva helt ur hand i mun – så nej, nån sangviniker är jag inte! Definitionen på det temperamentet är ju visst ”livligt, växlande och sorglöst”
Jag är alltså en sån, som gärna vill vara beredd på litet av varje, som kan hända! Och det är jag långtifrån ensam om. De flesta av oss har ju t ex försäkringar, om något skulle hända med våra ägodelar – eller med oss själva. Eller, som en av mina vänner sade, vi tar ju försäkringar för att inget ska hända!
Han trodde på Murphys lag, alltså den som säger att allt, som kan gå på tok, också kommer att gå på tok, och allt, som inte kan gå fel kommer också att gå fel, och dessutom vid värsta möjliga tidpunkt… så, om man säger upp sin brandförsäkring, då kommer enligt det synsättet huset att brinna nästa dag!
Fullt så extrem är inte jag, men ändå, nog vill man ju vara beredd ens i någon utsträckning!
Märkligt nog tycks dock denna människans önskan att vara beredd ofta bara gälla den här tillvaron och det här livet.
Vi vet ju alla, att vi kommer att dö en dag! Det borde således inte komma som någon överraskning! Ändå tycks det vara med den saken som med bilisternas vinterdäck på hösten – något, som alla i och för sig vet komer att hända, kommer ändå som en överraskning för många!
Detta visar sig i att man inte gör sig beredd – kanske man är beredd att dö, om man varit länge sjuk och har hunnit vänja sig vid tanken, men man är ändå många gånger inte beredd för det som kommer sen, då när man ska möta sin Gud!
”Bered dig att möta din Gud!” Så säger redan en av de gamla profeterna i Bibeln.
Den som vill följa det rådet, den uppmaningen, får rätt och slätt lov att flytta det mötet in i det här livet. Vi har inget att välja på vad det gäller det faktum, att vi en gång ska möta vår Gud. Det är människan, varje människa, förelagt att en gång dö, och sedan dömas.
I fråga om när vi ska möta vår Gud har vi däremot valfrihet! Detta avgörande möte kan vi flytta från evigheten in i tiden, in i den tid vi lever här på jorden! När jag säger ”det avgörande mötet” avser jag den härliga möjlighet som Gud har gett oss, möjligheten att reda upp våra mellanhavande med honom, få förlåtelse, bli benådade, och därmed också sedan kunna se fram emot en frikännande dom, när vi har levt våra liv till slut på det här stället, och går in i den eviga tillvaron.
Vi bereder oss för mötet med Domaren genom att välja att möta och börja följa Frälsaren först. Svårare än så är det inte.
En man sade en gång till sin kristne vän: ”Jag tror inte att det finns någon Gud eller någon dom!”
”OK”, svarade den andre, ”du tror det inte, men kan du vara 100% säker? Vetenskapen, som du hänvisar till, kan varken bevisa att det finns någon Gud, eller att det inte finns, den saken ligger utanför vetenskapens område. Så, du kan inte veta, det är precis som du just själv sade: du tror, precis som jag, även om vi tror motsatta saker. Är du i vetenskapens namn beredd att ge mig en procents chans att det finns en Gud?”
”Nå, det måste jag ju göra, efter som jag inte har några absoluta bevis för Guds icke-existens!”
”Nåväl”, sade den kristne. ”Du vet ju också att det finns en chans, och den är mycket mindre än en procent, att ditt hus kommer att brinna. Ändå har du tecknat brandförsäkring, fast risken är så liten! Och det gäller bara ditt hus! Det jag talar om gäller dig själv, var du ska tillbringa din evighet! Om du erkänner, att det finns 1% chans att det finns en Gud, vore det då inte skäl för dig att försäkra dig också för den eventualiteten?”
Ibland förefaller det mig, som om människor låter känslor och löst grundat tyckande avgöra frågor, där en liten bit förnuft och logik skulle ge klart svar. Finns det en möjlighet att det finns en Gud, och att jag därmed kan komma att stå ansvarig för mitt liv och mina gärningar inför Någon, som jag ofrånkomligen kommer att möta förr eller senare, då är det väl ändå rena idiotin (ursäkta uttrycket) att inte bry sig om att göra sig beredd på den möjligheten!
Var inte en grundligt genomtänkt, väl förberedd och välgrundad flegmatiker när det gäller det jordiska, och sedan en total låt gå-sangviniker vad det gäller evigheten!