Vi bevistade högmässan i Maxmo kyrka idag, min fru och jag. Den råkade inträffa tillräckligt tidigt på dagen för att vi sen skulle hinna vidare till ett barnbarns födelsedagskalas. Sådana är också viktiga! 
Predikotexten fanns i Joh 16, där Jesus säger att Anden, när han kommer, ska överbevisa världen om synd, rättfärdighet, och dom. Jag har ibland undrat över det här. Inte förefaller världen vara så värst överbevisad, att döma av hur många, som vänder ryggen åt Jesus och frälsningsmöjligheten!
Men, Shakespeare har en förklaring till det här. Den låter så här: ”A man convinced against his will is of the same opinion still”….Och så är det ju oftast! Inte hjälper det att framställa överbevisande fakta åt någon, som menar att hans åsikt väger tyngre än alla fakta i världen!
Där har vi då en av de större orsakerna till att människan väljer att fortsätta på sin väg mot fördärvet, även om hon i och för sig har tillgång till info om att det bär just åt h-e, om riktningen inte ändrar!
Men sedan ställs vi inför en betydligt, för oss kristna, mer närgången fråga! Låter vi oss överbevisas, när Anden talar till oss om de här tre sakerna?
I Malakis tredje kapitel återges gudsfolkets bokslut över sina försök att få Gud att göra som de vill: ”Det är meningslöst att tjäna Gud! Vad vinner vi på att hålla hans bud och gå sörjande inför Herren Sebaot? Nu prisar vi de högmodiga lyckliga! De som handlar ogudaktigt blir ju uppmuntrade, de sätter Gud på prov och slipper ändå undan!”
Vinsttänkande och vinstbegär tycks vara något mer eller mindre medfött hos människan. I alla sammanhang, och tyvärr då också i det som rör gudsförhållandet!
Den religiösa människan uppfattar sig ofta ha något slags avtal med Gud.
Man tänker sig, att om jag sköter mitt, om jag offrar tid, pengar, arbete eller vad jag nu ger som offer, om jag besöker kultplatsen, om jag deltar i ceremonierna, om jag visar vördnad för religionsproffsen, då har jag skött min del av avtalet, och då är det Guds plikt och skyldighet att sköta sin del av avtalet, och välsigna mig, och låta det gå bra för mig!
Om man sedan inte får den behandling, som man tyckte sig ha förtjänat, reagerar man lätt antingen som folket, som Malaki berättar om då på 400-talet f Kr. , eller så reagerar man som hemmasonen i Lukas 15, med besvikelse, ilska, bitterhet, och antingen vredens uppror mot, eller rädslans underkastelse under den Gud, som inte vill följa de religiösa spelregler, som vi människor försöker ställa upp.
Detta är uttryck för något av det mest onda, som finns i oss människor, nämligen vår önskan att på något sätt kunna komma på hur man manipulerar Gud till att göra som vi vill. Den ondskan visar sig i att vi blir missnöjda, när han inte gör det, och vem har nu aldrig klagat över Guds handlande – eller brist på handlande?!
Hela tanken på att vi skulle kunna ha något slags deal med Gud, att Han skulle kunna vara skyldiga oss något, är en följd av religionens/religionernas oförmåga att förstå hurudan människans ställning inför Gud är. Vi har helt enkelt inte lyssnat, när Anden har talat till oss om synd, rättfärdighet och dom!
Gud är inte skyldig oss någonting. Det är vi som står skyldiga inför honom. Människans utgångspunkt är att vi alla står som syndare inför en rättfärdig och helig Gud, och kan därmed inte undgå att bli dömda. Det är vad Anden har att säga om och till var och en människa.
En av de nyttigare insikter livet har haft med sig för min del, det är att Gud ändå inte ger mig vad jag förtjänar, och tack och lov för det! Jag har fått del i det jag själv inte kunde åstadkomma, jag har fått nåd, fått bli delaktig i Kristi rättfärdighet, för jag tror på Honom!
Jag har varit kristen i femtiotvå år, och mer än halva den tiden har jag predikat evangelium på heltid.
Varje dag under dessa år har jag också förtjänat en enkeltur med expresshiss till den understa grytan i helvetet.
Syndens lön är nämligen döden och förtappelsen, och inte en enda dag under alla dessa år har jag levat syndfri!
Allt, som Gud ger mig, som är bättre än evig förtappelse, är alltså nåd! Det är ju bättre än jag har förtjänat!
I den här situationen, där du, jag, och alla människor befinner sig, hjälper inga botgöringar, inga offergåvor, inga goda gärningar.
Den religiöse tänker sig gärna att bra och dåligt tar ut varandra, så att om man gör två dåliga saker och tre bra, då kommer man på plus i himlens böcker, men detta är en total missuppfattning.
När vi gör det som är rätt, då gör vi bara vad vi inför Gud är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för!
När vi syndar, då kommer det däremot minustecken!
Guds lag fungerar nämligen på samma sätt som Finlands lag.
Om du väntar på grönt ljus i tio korsningar på raken, och sedan kör mot rött i den elfte, då kan du ju sedan försöka förklara för farbror polisen, att de där tio gångerna, som du gjorde rätt, väl måste väga upp den där enda gången du gjorde fel!
Det vet vi alla, att det inte fungerar så. När vi stannar för rött, då gör vi bara det vi är skyldiga att göra. Det får vi inga pluspoäng för, inget som skulle jämna ut sig med de gånger vi bryter mot reglerna. Kör man mot rött blir det böter!
Så går det också när man bryter Guds lag. Det är bara det, att här har vi ingen valuta som duger att betala böterna med.
Här finns det inget, som vi kan göra för att få Gud på gott humör, så att Han river böterna, ännu mindre så att Han skulle ändra spelreglerna, och börja göra som vi vill.
Därför är religionen evangeliets fiende. Den får oss alltid att tro, att det är Guds nåd plus något annat, som ska frälsa oss. (Eller i värsta fall att någon nåd egentligen inte behövs, bara man uppfyller det som religionen stadgar, har man sitt på det torra.)
Och så fort det här andra plussas på, så är nästa steg att börja tänka i vinsttermer. ”Nu har jag skött mig bra, nu måste väl Gud…
Nej. Han måste ingenting. Ändå gav Han oss Jesus, och nåden, ändå gör Han den ogudaktige rättfärdig genom tro, om bara den ogudaktige vill ödmjuka sig till att tro!