Både Jesus själv och hans apostlar förutsäger att en tid ska komma, då laglösheten förökas ännu mer än vanligt.
Då ska det till och med bland dem, som är utsedda att leda den kristna församlingen, komma fram ”vargar”, som inte ska skona hjorden, och då ska till slut den onde själv i Antikrists gestalt skaffa sig maktposition mitt i den kristna kyrkan.
Allmän laglöshet kan definieras som ett tillstånd, där de instanser i samhället, som har till uppgift att uppehålla lag och ordning, själva struntar blankt i de överenskomna spelreglerna, och istället agerar som de själva vill, och tycker sig ha mest nytta av. Ett sådant tillstånd kallas med ett annat ord anarki – alltså ett tillstånd där samhället saknar fungerande överhet, och därmed sjunker ner i ett kaos, där var och en gör som han själv tycker passar en bäst.
I slutet av Domarbokens tröstlösa beskrivningar av just ett sådant samhälle, sägs det kort och gott att det då inte fanns någon fungerande överhet i Israel, och att var och en därför hade möjlighet att göra vad han själv ansåg vara rätt.
Längre fram fanns det en fungerande överhet i landet, man hade slutligen kommit fram till att en sådan behövdes, så man valde en kung – men tyvärr fortsatte laglösheten, nu på ett nytt sätt. I stället för att var och en gjorde som han själv tyckte var rätt, var det nu kungarna, som styrde och ställde i enlighet med vad de tyckte var riktigast och bäst, och alltför många av dem gjorde detta med totalt förakt för den lag, som Gud hade gett sitt folk.
Man hade en världslig lag, som baserade sig på det kungliga godtycket, men man var laglös i förhållande till Gud.
Det fanns ett prästerskap, som kunde ha åtminstone försökt utgöra en motvikt till den världsliga makten, men i de flesta fall var de mer intresserade av att berhålla sin egen postion och av sin egen säkerhet, än av att hävda Guds lag gentemot ogudaktigheterna. Den uppgiften föll då på profeterna – som oftast talade för döva öron.
Slutresultatet blev en laglöshet, som bara förökades mer och mer, fram till den punkt, när Guds tålamot tog slut, och Israel gick under som nation, Jerusalem revs, och templet förstördes.
När jag läste morgontidningen idag, kunde jag bara konstatera att den här historien återigen upprepar sig. Där fanns ett helt uppslag, som beskrev de finska biskoparnas senaste tilltag: att i suveränt förakt för både kyrkomötets beslut, sina egna prästlöften, och värst av allt, Guds Ord, välja att göra som de själva anser vara bäst – för att ”utvecklingen i kyrka och samhälle kräver det”
Detta är ett sådant övermod, en sådan fräckhet, ett sådant självupphöjamde, att det nästan tar andan ur en att läsa om det. ”Vi behöver inte bry oss om varken kyrkolag, ämbetslöften, Bibel, eller kyrkans högsta beslutande organ, vi är biskopar, så vi kan göra och bestämma vad vi vill!”
På samma gång uppmuntrar de också de präster, som de är satta att fungera som herdar för, att följa dem i spåren i deras upproriska ogudaktighet, bryta mot Guds ordning, och istället göra som världen och djävulen vill.
I förlängningen förför de också alla de vanliga kristna, som ärligt tror, att det som biskoparna säger ju måste vara rätt och gott, ”för de är ju biskopar”.
”Förförelser måste ju komma”, säger Jesus, ”men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer! För den människan vore det bättre attt få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup…” Tror man att detta är ett tomt ord i Skriften?
Nu har kyrkan alltså en ytterligare accelererad oordning, som baserar sig på biskoparnas uttalade godtycke, inte på vad Gud har förordnat. Det här är inte första gången, som jag känner en stor lättnad över att jag ine längre är med och med kyrkoskatt och medlemskap understöder denna alltmer avfallna kyrka. Inte heller är det första gången jag känner sorg över att det upproriskhetens ogräs, som har såtts in i den, bara får fortsätta att växa fritt, och nu till och med vattnas och skyddas av dem, som skulle ha stått för rensningen.
Och om någon nu vill invända, att Jesus ju sade att båda sorterna skulle få växa tillsammans till skördetiden, ska jag b e att få påpeka, att han faktiskt sade, när han förklarade den liknelsen, att den åker han då talade om var världen, inte församlingen! Så lätt slipper vi inte undan befallningarna om församlingstukt!
För ett tag sedan var det biskopsvisitation här i trakten, och eftersom jag är äldstebroder i den församling jag tillhör, och vi har haft ett gott ekumeniskt samarbete med den lutherska församlingen, var jag en av dem som fick inbjudan till lunch med biskopen. Inom mig sade det klart och tydligt nej. ”Gå inte dit!” Så jag höll mig borta.
Jsg har tänkt på det här då och då, och nu idag igen: så illa är det alltså, att Herren inte vill att jag ska sätta mig ner och ha måltidsgemenskap med den här mannen. Men, det är ju helt i enlighet med vad Jesus och apostlarna sade: om någon vägrar att lyssna till förmaning, vare sig enskilt eller från församlingen, då ska han betraktas som en hedning eller publikan, och om en, som kallas broder, framhärdar i synd och uppror mot Gud, då ska man inte dela måltidsgemenskap med en sådan….
Men, man får ju fortsätta att be för sådana, i alla fall!
Och en ljuspunkt fanns det ändå i nyhetsrapporteringen: Två av biskoparna hade reserverat sig mot ogudaktigheten. Kanske inte allt hopp ändå är ute för Finlands evangelisk-lutherska kyrka?
Ja, det var det här med att utvecklingen i kyrka och samhälle kräver att man tar beslut i strid med Guds Ord. C S Lewis har en notis om det här tänkesättet i ”The Screwtape letters”, där han låter den gamle överdjävul, som skriver studiebreven, säga så här: ”Only today I have found a passage in a Christian writer, where he recommends his own version of Christianity on the ground that ”only such a faith can outlast the death of old cultures and the birth of new civilisations”. You see the little rift? ”Believe this, not because it is true, but for some other reason!” That´s the game!”
Ja, det är väl klart vem det är som spelar det här spelet med oss. Det är inte bara biskoparna, som vill att vi ska ta till oss deras version av kristendomen - av en annan orsak att den är sann. Det är inte bara så att biskoparna uppenbarligen själva har missat ”the little rift”, den lilla blottan i logiken, och i förlängningen också gör så att andra förbiser den. I verkligheten är de sist och slutligen bara ”nyttiga idioter”, som tjänar andras syften….kampen vi har att utkämpa är fortsättningsvis inte mot kött och blod….