Jag har lagt märke till att den kyrkliga överhögheten – läs: en del domkapitel – har börjat försöka få kontroll över bångstyriga inomkyrkliga väckelseröreler med hjälp av ett gammalt pålitligt påtryckningsmedel. Man har nämligen börjat utfärda förbud mot att fira egna nattvardsmässor, något man hitills har kunnat göra i SLEF:s och SLEY:s regi här och var i landet. Nu har då plötsligt stämpeln ”icke sanktionerad” börjat komma fram på en del ställen!
Det här har varit tillfällen, där sådana kristna, som inte känt sig väl till mods med att fira nattvard i sådana sammanhang, där Guds Ord öppet och flagrant åsidosätts, har kunnat komma samman och komma till nattvardsbordet. Nu vill man alltså få bort denna för de kyrkliga beslutsfattarnas uppenbart misshagliga verksamhet, och i förlängningen få dissidenterna att ta skeden i vacker hand och rätta sig i det allmänreligiösa ledet.
Nu kan man ju fråga sig varifrån biskopar och domkapitel menar sig ha fått rätten att bestämma var och när och hur Herrens måltid ska firas? Inte är det från Bibeln, i alla fall!
Vi har här ett klockrent exempel på hur det moderna Stora Rådet utan att darra på manschetten åsidosätter Guds Ord till förmån för sina egna stadgar. En verksamhet, som Jesus dömer ut totalt…..och som ingen kristen människa alltså behöver underkasta sig.
I brevet till församlingen i Pergamus, Uppb 2, sägs det at Jesus hatar något, som kallas ”nikolaiternas lära” .
Det grekiska ordet nikolait är sammansatt av ordet för att besegra och behärska, och ordet för folk.
Nikolaiterna var alltså tydligen sådana, som ville behärska andra, utöva makt i församlingen.
För att uppnå detta drev man en lära som uttrycks t ex i det Ignatius av Antiokia skrev ca tjugo år efter att sändebrevet till Pergamus skrevs. Denne Ignatius var en av församlingsföreståndarna i församlingen i Antiokia, och han uttrycker sig så här: ” Ni ska underkasta er församlingsföreståndaren som om han vore Kristus själv, och att anse de äldste likvärdiga med apostlarna.” (!)
Detta är ett uttryck för nikolaiternas lära, den som Jesus säger att han hatar, för den har kommit till för att de kristna ska få andra herrar, andra, som utövar makt över dem, andra, som kräver deras lojalitet och underkastelse, än Herren själv!
Men, den slog småningom igenom på bred front i den kristna kyrkan, och vartefter den slog igenom ledde den till följande utveckling:
I stället för den ursprungliga förebilden, alltså självständiga församlingar med ett delat ledarskap, fick man småningom församlingar med allt mer passiverade medlemmar under präst- och biskopsvälde med en påve på toppen.
På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer, en av de äldste, presbytererna, fick/tog sig mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, den redan citerade Ignatius, mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då var det inte ännu fråga om att en man skulle ha makt över många församlingar. Det kom som nästa steg.
På andra håll gick de, som ville ha makt i församlingen, mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korint omkring år 100 och försökte lugna ner situationen.
Och redan här i urkyrkan användes nattvarden som maktinstrument! De, som inte underkastade sig ledarskapets påbud, ansågs ha begått en så grov försyndelse, att det var OK att utesluta dem från nattvarden, vilket då i praktiken innebar att de blev uteslutna från den kristna gemenskapen. Detta i förening med den lämpligt införda lärosats, som sade att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan, gav i praktiken församlingsledarna rätt att bestämma vem som skulle bli frälst, och vem som skulle skickas till helvetet.
Tänk vilket fantastiskt redskap att få folk att hålla tyst, och göra som de blev åtsagda!
Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att episkoperna försöker övervaka och styra profeterna.
Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.
Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det ,som hade hållit tillbaka på den här punkten, var borta.
Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat i kraft av den nåd och de gåvor Anden gav, ledde biskoparna nu genom mänsklig maktutövning, och genom en felaktig upphöjelse av dem, som enligt Jesu befallning bara skulle ha varit Guds mänskliga redskap, bröder bland andra bröder.
Eftersom detta nya ledarskap, det som ibland har kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen, kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.
Men sanningen är, att det i nya förbundet bara finns en medlare mellan Gud och människan, och det är Jesus Kristus. Alla andra, som försöker ta sig den platsen, är tjuvar och rövare.
Det finns bara en, som bjuder in till nattvardsmåltid, och det är Jesus Kristus. Alla andra, som försöker bestämma vem som ska få fira nattvard, försöker ta både värdens och brudgummens plats.
Det finns bara en, som är församlingens huvud, och det är Jesu Kristus. De, som försöker ta sig en maktposition i församlingen, och tvinga lärjungarna att följa sig, är upprorsmän och usurpatorer.
Följ inte onda föredömen, följ goda! Så sägs det i tredje Johannesbrevet. Ett råd värt att minnas och följa i dessa tider…..
Det, som nu håller på att hända, när greppet om nattvardsfirandet skärps – eller, får man hoppas, bara försöker bli skärpt, för jag vill ju tro att väckelserörelsernas folk inte kommer att underkasta sig dessa okristliga påbud – är alltså bara ännu ett dacapo på den gamla vanliga visan. Nikolaiternas lära kommer att finnas kvar så länge det finns människor, som vill tala maktspråk, vilket betyder att den kommer att finnas tills Herren kommer tillbaka.
Vi får göra som människorna i Pergamus: hata den läran, som också Jesus hatar! Dock inte hata människorna, som försöker härska genom den. De behöver våra förböner, om de ska komma till någon omvändelse.