1-3
Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig
till att predika glädjens budskap för de ödmjuka!
Han har sänt mig att förbinda dem, som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna,
till att predika ett nådens år från HERREN, och en hämndens dag från vår Gud,
för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande,
och de ska kallas rättfärdighetens terebinter, planterade av HERREN till hans förhärligande!
Här kommer då messiasprofetiorna från Jes 9, 11, 35, och 42:1-7 en gång till, i litet andra ordalag, men innehållet är i stora drag detsamma. Lägger man dem tillsammans blir helheten en strålande bild av en tillvaro, där Guds Rike blir förverkligat som ett rike av upprättelse och helande, ett rike där alla syndafallets följdverkningar är utplånade, där inte längre den mörka sida av tillvaron, som vi nu lever under, alltså att hela världen är i den ondes våld, längre finns, utan bara den ljusa sidan finns kvar och växer, alltså att hela jorden är full av Guds härlighet, och förvandlas av den.
När Jesus ger sin programförklaring i Luk 4, är det just den här texten han läser!
Han stannade då efter orden om ett nådens år, han läste inte vidare om hämndens dag.
Uppenbarligen ville han understryka att den tid, som han då var här på jorden, var en tid när budskapet om nåd och förlåtelse förkunnades, när alla gudsrikets krafter var verksamma, och människor fick en försmak av vad orden i Jesaja i praktiken innebär.
Hämndens dag var något, som skulle komma först efter att hans första uppdrag här på jorden, att åstadkomma försoning för mänskligheten, var fullbordat. Nästa gång kommer han för att döma levande och döda! Fram till dess har vi fått en nådens tid, ett ”nådens år”, en möjlighet att omvända oss och tro evangelium.
4-6
De ska bygga upp gamla ruiner, upprätta tidigare ödelagda platser.
De ska åter bygga upp de ödelagda städerna, platser, som har legat öde släkte efter släkte.
Främlingar ska stå redo att föra era hjordar i bet, utlänningar ska åt er bruka era åkrar och vingårdar, och ni ska kallas ”Herrens präster”, man ska säga om er ”Vår Guds tjänare”.
Ni ska få njuta av hednafolkens skatter, och berömma er av deras härlighet!
De, som ska bygga upp och återställa är uppenbarligen just de fångna, bundna, blinda, och sörjande, som har fått ta emot helande och upprättelse – de som har trott på och tagit emot Guds Messias.
När Jesus sänder ut sina lärjungar för att ge vidare för intet av det, som de själva har fått, ge vidare genom att predika Guds Rike, är det en första uppfyllelse av det här ordet.
Den uppenbarelse, som Mose och profeterna hade tagit emot, var långt förvanskad och förstörd på Jesu tid, men nu började den sanna kunskapen om Gud återupprättas! Guds präster och Guds tjänare – de här utttrycken talar om att det är de, som lever nära Gud, de som har fått tillträde till honom, som kan vara med i arbetet att återupprätta allt det förstörda.
I Hebreerbrevet framhålls just detta, att vi, som tror på Jesus, genom honom har tillträde till Guds närhet, till det allra heligaste, till nådens tron, och i 1 Petr kallas de kristna ”ett heligt prästerskap” och ”ett konungsligt prästerskap”.
Jesus säger att vi människor egentligen bara har två alternativ: antingen församlar vi tillsammans med honom, eller så förskingrar vi – då i samarbete med hans motståndare, förstås. Matt 12:30
Att församla tillsammans med Jesus är detsamma som att i gärning och sanning vara med i hans överlåtelse till att Faderns vilja ska ske, som den är uttalad t ex här i Jes 61!
Här i texten får vi också en glimt av en framtid, när gudsfolket har fått sin rätta plats bland nationerna – huvud och inte svans!
7-8
För er skam ska ni få dubbelt igen, och de som förödmjukade ska nu jubla över sin del. Därför ska de få en dubbel lott i sitt land, evig glädje ska de få!
Ty jag, HERREN, älskar det rätta, och hatar orättfärdigt rov. Jag ska ge dem deras lön i trofasthet, och sluta ett evigt förbund med dem.
Ja, minsann har judafolket fått lida skam och förödmjukelse, och minsann har det tagits orättfärdigt rov, när de har blivit förföljda och plundrade! Gud har sett allt, han vet allt, han minns allt. Om han säger att de ska bli dubbelt så ärade i framtiden, som de sammmanlagt, under årtusenden, har blivit föraktade, då är det just så det kommer att gå!
Gud älskar det rätta. Det rätta är att ta Gud på allvar, och lyssna till och lyda hans Ord och befallningar. Att göra något annat, det är att syssla med sådant som Gud hatar.
Om nu Gud har sagt att han ska välsigna dem som välsignar Abraham, och förbanna dem, som förbannar honom, och människorna, trots att den informationen har funnits tillgänglig i tretusen år, ändå väljer att förbanna Abrahams ättlingar, hur kan man då vänta sig annat än att allt det, som man försöker hålla samman, ändå ska förskingras mer och mer?
9-10
Deras släkte ska bli känt bland hednafolken, deras avkomma bland folkslagen.
Alla som ser dem ska förstå att de är släktet, som HERREN har välsignat!
Jag gläder mig storligen i HERREN, min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad, och svept in mig i rättfärdighetens mantel, lik en brudgum med högtidsbindeln på sitt huvud, lik en brud, som pryder sig med sina smycken.
Ty liksom jorden låter sina växter spira fram, och en trädgård låter sin sådd växa upp, så ska Herren, HERREN låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk!
Här kommer så en version av det frälsta Israels lovsång, kanske den vackraste och mest talande av dem.
I Jes 12 fanns en annan, i 2 Mos 15 en tredje…. men här, i Jes 61, får vi möta brudgummen och bruden, en brud som gläder sig över sin brudgum, och en brudgum, som smyckar sin brud!
Och detta är något, som vi talar alltför litet om, åtminstone i min mening!
I Bibelns sista kapitel, Uppb 22:17, läser vi så här: ”Och Anden och bruden säger ”kom”, och den, som hör det, må säga ”kom”, och den, som törstar, må komma! Ja, den, som vill, må ta emot livets vatten för intet!”
Inbjudan till Guds Rike, inbjudan till frälsning, till att komma till Jesus och dricka av det vatten, som han ger, ska alltså komma från Anden och bruden tillsammans.
Vi kan då förmoda, att om inte församlingen längre uppfattar sig som Kristi brud, med vad det innebär av innerlighet och närhet, av kärleksförhållande till brudgummen, av ovillkorlig kallelse till trohet mot honom, som älskar oss med en kärlek, som inte har för avsikt att dela oss med någon annan, då kommer den kallelse, som vi skulle gå ut med till världen, att försvagas på ett avgörande sätt!
Glädjen över Jesus, rättfärdigheten och lovsången, den tilldragande härlighet, som Gud ville låta bli synlig i församlingen, den kan bara växa fram där bruden och brudgummen möts!
När vi undrar och frågar varför vi inte lever i Apostlagärningarnas tjugonionde kapitel idag, vad det är för skillnad mellan oss och urförsamlingen, kanske det är detta, som är svaret…