Då och då kommer jag ihåg mannen, som efter ett möte kom fram till mig, och med en halvt anklagande, halvt desperat ton frågade: ”Ni präster och pastorer, varannan söndag predikar ni att vi blir frästa av tro, utan gärningar, och varannan söndag lägger ni ut texten om allt, som vi ändå tydligen ska göra! Nu vill jag ha besked! Ska jag göra något, eller ska jag inte göra något, och om jag ska göra något, vad ska jag då göra??”
För ett tag sedan fick jag en mild reprimand av den, som kallat mig att undervisa på en plats. Orsaken var att han tyckte det hade varit litet för mycket krav och litet för litet nåd i det jag sade. Andra tog kontakt och var mycket nöjda.
Efter det samtalet fick jag ju lov att pröva det hela inför Herren – jag inbillar mig på intet sätt att jag är felfri, och jag vet också att människors ris eller ros inte säger ett dugg om hur det jag har sagt står sig inför Guds prövning!
Då kom minnet av den ovan relaterade frågan fram, åter en gång.
Jag hade talat om om lärjungaskap, inte om frälsning, och de, som hade upplevt att jag ifrågasatt deras frälsning, när jag talade om att vi måste säga nej till osss själva ifråga om sådant som uppenbart strider mot Guds vilja, om vi ska kunna följa Jesus, de hade förstås reagerat negativt – medan de, som hade förstått att detta inte alls handlade om frälsningen, utan om att röja undan hinder för efterföljelsen, hade tagit emot budskapet positivt!
Sedan brukar det också alltid finnas de, som med allvar och nit har gått in för att följa Herren, men som upplever sig inte ha lyckats till alla delar, och som reagerar med att gå i försvarsposition, om de får höra något, som förstärker känslan av misslyckande….
Så idag vill jag skriva ner några tankar om den sunda, befriade efterföljelsens grundförutsättning!
Vi brukar säga att Guds telefonnummer finns i Ps 50:15, ”Åkalla mig i nöden, så ska jag hj’älpa dig, och du ska prisa mig!”
På samma sätt kan man säga att Guds adress finns angiven i Jes 57:15. ”Jag bor i det höga och heliga, men också hos den, som är förkrossad, och har en ödmjuk ande!”
Före den personliga förkrosselsen vandrar människan med Herren före korset.
Efter förkrosselsen vandrar hon med sin Herre efter korset.
Låt oss se på Jesu första lärjungar. De mötte Jesus, kom till tro på Jesus, och fick kallelsen att följa honom – den kallelsen får alla, som kommer till tro på honom!
I deras fall innebar kallelsen att de fick lov att lämna allt för att följa honom. De blev undervisade av honom varje dag i tre år – vilken bibelskola! Perfekt undervisning av en fullkomlig lärare…. De blev undervisade i både teori och praktik, blev utsända för att bota sjuka, väcka upp döda, och driva ut onda andar, och de kom tillbaka, bubblande av entusiasm över att det faktiskt hade fungerat! Så det verkade ju som om undervisningen verkligen hade landat!
Men. Samtidigt kivades de ständigt om vem av dem som var störst, de manövrerade för position i det kommande Gudsriket, och skröt om hur de aldrig skulle svika Jesus. De uppvisade inga tecken på någon förkrosselse. De följde Jesus före korset, kan man säga.
Sedan kom den där katastrofala natten, när de fick alla sina illusioner om sin egen förträfflighet och fromhet krossade, när de alla övergav Jesus och flydde för att rädda sina egna skinn. Då blev de krosssade – men det var inte det, som skulle göra dem till efterföljare!
Sedan kom det ögonblick, när Jesus kom tillbaka till dem, levande och förhärligad, och fortfarande ville ha dem som sina apostlar, när de kom till insikt om att det inte var på grund av att de var de människor, som de var, som de hade blivit utvalda, det var trots att de var det, som de var – syndiga, förtappade, opålitliga, svaga varelser. Då blev de förkrossade.Det blir man, mär man slutligen inser hur totalt osannolik och oförtjänt Guds kärlek och förlåtelse är, hur mycket man faktiskt har fått förlåtet!
Skillnaden mellan att vara krossad och förkrossad? Det är att den krossade är upptagen med sin egen uselhet, sitt eget misslyckande, medan den förkrossade är upptagen med Guds totalt oförtjänta nåd och godhet och kärlek!
Efter den dagen följde de fortfarande Jesus, men nu följde de honom efter korset. Nu hade korset fått utföra sitt verk i dem, och resultatet syntes tydligt, skillnaden var uppenbar! Nu var maktkampen borta, nu var intrigerandet för position och ministerposter i gudsriket borta, nu var den storordiga självhävdelsen borta, kort sagt, nu såg de inte längre sin tro och sitt lärjungaskap som något medel till egen vinning! Nu såg de inte längre sig själva som ”Herrens stora tjänare”. Nu räckte det att få vara Herrens tjänare, för nu hade de sett och upplevt nåden.
En av mina egna lärare i evangelium sade vid ett tillfälle något i den här stilen: ”Ett av de stora problemen i dagens församlingar är, att man kan läsa in en teologisk examen, eller gå en pastorsutbildning, och sedan bli satt att leda en församling, utan att själv någonsin ha gått igenom en personlig förkrosselse”.
Så sant, men problemet är större än så. Vi behöver ju alla, inte bara ledarna, få gå igenom vårt getsemane-misslyckande, vi behöver alla få uppleva att möta den nåd, som möter just när man har blivit avskalad all egen förtjänst och berömmelse, annars fortsätter vi ju att följa Jesus ”före korset” hela livet, med allt vad det innebär av ogräsodling i det, som skulle vara god jord för Herrens utsäde!
Missförstå mig inte nu. Det här är, som sagt, är ingen frälsningsfråga! Den, som tror på Jesus, kommer hem till Herren när han dör, fast han aldrig kom till någon personlig förkrosselse här i detta livet. Det här är en fråga om vad som står i vägen för den, som vill, som Skriften säger, ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begär”, för att kunna följa Herren!
Detta sker inte på något annat sätt än genom den personliga förkrosselsen.
Det tredelade motståndet, alltså värld, kött, och djävul, vet detta. Alltså får vi lära oss att bortförklara våra fel och brister, vinkla sanningen, skylla ifrån oss på andra – kort sagt, att på allt sätt undvika att möta oss själva i all vår ynkedom, för då kunde vi ju råka ut för den sanning, som befriar!
Jag vill alltså mena, att om en undervisning om lärjungaskap, om efterföljelse, om att säga nej till sig själv, uppfattas som ett angrepp, som man måste värja sig emot, då kan det vara en indikation på att man ännu inte har gått igenom den förkrosselse, som befriar en från behovet av att på något sätt försvara sig, när man blir påmind om att man fortfarande är en varelse, som måste få leva av nåd, och inget annat….