1
För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag inte unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken, och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss!
Ifråga om vad vill han inte tiga, och ifråga om vad vill han inte unna sig ro?
Och vem är det, som talar? Vad är hans uppgift?
Ett svar på den frågan finns i vers 6. Det är de, som där omtalas som ”väktare på Jerusalems murar”, som inte får tystna eller unna sig någon ro, och deras uppgift, vilken är den?
Här i Folkbibeln sägs det att de ska ”ropa till Herren” . Åkesson översätter ”Ni som påminner Jehova”.
Amplified: ”you who put the Lord in remembrance (of his promises)”, och New American Standard skriver ”You, who remind the Lord, take no rest for yourselves”.
Jag hörde en gång en bibellärare berätta, att när den moderna hebeiskan skapades, och man sökte ord och uttryck för de moderna företeelser, som inte fanns i den gamla hebreiskan, då sökte man bland annat ett ord för ”sekreterare”. Man stannade för det ord, som här i Jes 62:6 beskriver dem, som har till uppgift att ropa till Gud för att påminna honom…..
Det kan ju verka litet konstigt, det här. Gud behöver väl inte påminnas om något?
Han glömmer ju inte saker på samma sätt som vi!
Dels handlar detta om att vi har fått nåden och privilegiet att vara ett slags Guds medarbetare – inte på grund av vår kompetens för uppgiften, utan för att vi är Guds barn, och Fadern låter oss vara med som en del av vår fostran – dels handlar det om att vi behöver den här uppgiften för att vi själva ska komma ihåg vad och vilka Jerusalem och judafolket är!
Vilket är nog så nödvändigt i dessa tider, när den Israelfientliga propagandan bara växer i styrka, på samma gång som det internationella stödet för deras terroristledda fiender ökar.
Vi behöver komma ihåg att se framåt mot den tid, när, med Malakis ord, ”rättfärdighetens sol ska gå upp med läkedom under sina vingar”, något som kommer att hända den dag då Jesus från Nasaret, judarnas konung, kommer tillbaka och börjar regera från Sion.
Och det har vi bättre chans att göra, om vi håller ut med att be för Jerusalems frid, och välsigna Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar
2-5
Hednafolken ska se din rättfärdighet, och alla kungar din härlighet.
Du ska få ett nytt namn, som Herrens mun ska bestämma!
Du ska vara en härlig krona i Herrens hand, en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.
Du ska inte mer kallas ”den övergivna”, ditt land ska inte mer kallas ”ödemark”, utan du ska heta ”min käraste”, och ditt land ”den äkta hustrun”, ty Herren har sin glädje i dig, ditt land har fått sin äkta man.
Ty som när en ung man gifter sig med en jungfru, så ska dina barn gifta sig med dig, och som en brudgum fröjdar sig över sin brud, så ska din Gud fröjda sig över dig!
Här beskrivs, vad jag kan förstå, en återgång till den ordning, som var bestämd av Gud från början, en ordning där människan i total samhörighet med skapelsen både brukade och bevarade den, med omsorg och kärlek och respekt. Samma slag av samhörighet, varsamhet och respekt, som också ska känneteckna ett äktenskap, alltså.
Människan har tappat bort både samspelet med skapelsen och tanken med äktenskapet, så vi får tänka en extra gång för att se vad vad bildspråket i en sådan här text faktiskt vill säga oss….
Men återgången till det ursprungliga stannar inte där!
Både judarna och mänskligheten i stort ska en gång få komma in i det förhållande till Herren, som var tänkt från begynnelsen: den där Herren Jesus tar oss till sig som sin brud, och fröjdar sig över oss som en brudgum gör.
Jag minns en frågestund i en lärjungaskola, där en ung dam frågade rakt på sak vad det är för slutmål med Guds frälsningsplan egentligen, som gör den värd så mycket lidande och möda och sorger, både för Gud själv och för dem, som tror på honom?
Jag svarade spontant, att slutmålet är, att Gud vill skaffa sin Son en brud, och när vi en dag får se och uppleva och ingå i Kristi brud i all hennes skönhet och härlighet, hela den fullhet, som Brudgummen klär henne i, då kommer vi att se att det var värt allt det kostade, och mer därtill!
Hon stirrade på mig med totalt oförstående ögon, och sen sade hon: ”Menar du allvar??”
Vi fick ta ett bibelstudium om brudmystiken i Bibeln på det köpet….
6-7
På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare.
Varken dag eller natt får de någonsin tystna!
Ni, som ropar till HERREN, unna er ingen ro, och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem, och gör det till en lovsång på jorden!
Tänk att det eviga stridsäpplet Jerusalem en gång ska bli en lovsång, och ett ämne till lovsång, här på jorden! I 3000 år har jebuisiter, judar, assyrier, babylonier, egyptier, romare, korsfarare, muslimer, och så vidare, slitit och slagits om den här arma staden, bränt och byggt upp, rivit och återställt, men det kommer att bli ett slut på striderna en gång.
Gud beskriver det så här i de fem sista verserna i Jes 62:
8-12
Herren har svurit vid sin högra hand och sin starka arm: Jag ska inte mer ge din säd till mat åt dina fiender, och främlingar ska inte dricka ditt nya vin, frukten av din möda!
De, som samlar in säden, ska också äta den, och de som bärgar in vinet, ska dricka det i min helgedoms gårdar.
Drag ut, drag ut genom portarna, bered väg för folket!
Bana, ja, bana en väg, och röj bort stenarna, res upp ett baner för folken!
Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Se, din frälsning kommer!
Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.
Man ska kalla dem ”det heliga folket”, ”HERRENS återlösta”.
Och du ska kallas ”den eftersökta”, ”staden som inte blir övergiven”.