I tisdags hade vi höstens första bibelstudie i min hemförsamling. Den här hösten och vintern ska vi ägna åt temat ”Ett steg närmare”, och jag kommer min vana trogen att publicera avsnitten här vartefter de kommer.
I Matt 9 finns berättelsen om en kvinna, som lidit av blödningar i tolv år. Hon smög sig fram, och rörde vid Jesu mantel, för, som det står i vers 21, hon tänkte: ”Om jag bara får röra vid hans mantel, blir jag frisk!”
Om jag bara får röra vid honom! Det är nog fler än hon, som har den tanken och den längtan. ”Vi vill se Jesus, vidröra honom”, sjunger vi i en gammal, välkänd lovsång….
Men hur ska vi kunna röra vid Jesus, nu, när han inte längre är fysiskt närvarande?
Bibelns svar tycks vara att vi kan röra vid Jesus genom att lära känna honom.
”Detta är evigt liv, att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”, säger Jesus i sin förbön i Joh 17.
Jag tänker mig att vi kallas att ta det här steget närmare Jesus, steget att lära känna honom mer, i huvudsak genom att börja vandra på två vägar: genom lyssna till det han säger, och genom att se på det han gör. Båda dessa saker finns tillgängliga för oss i de fyra evangelierna.
Det är visserligen Jesus som talar också i apostlarnas skrifter och genom GT:s profeter, de orden är också auktoritativt Gudsord. Skillnaden är att då Ordet tar vägen genom mänskliga redskap, är det alltid färgat av de människornas personlighet och språkliga uttryckssätt.
Jesaja uttrycker sig annorlunda än Jeremia, Jeremias framställning är annorlunda än Hesekiels, Daniel liknar inte någon av dem, skrifterna Hosea och Amos har lämnat åt oss är också helt uppenbart skrivna av två män med olika sätt att tänka och uttrycka sig…
I evangelierna är det Herren själv som talar direkt, utan att låta sitt Ord ta vägen genom någon annan. Vi kan lära känna honom på många sätt genom att läsa de övriga Skrifterna, men åtminstone för mig är det just i evangelierna jag möter honom närmast, mest direkt.
Och det är i evangelierna, som jag möter honom som människa, som någon jag kan relatera till, som jag har åtminstone en möjlighet att leva mig in i hur han tänker och känner, för jag är ju också människa!
Att lära känna någon handlar ju inte om att samla mesta möjliga information om den personen! Jag kan veta när du är född, vilka dina föräldrar var, vilka skolor du har gått i, vem du är gift med, hur många barn du har, vad du jobbar med, vad den största gädda du nånsin fått vägde, och så vidare, utan att överhuvudtaget känna dig!
På samma sätt kan jag läsa in all information vi har om Jesus i evangelierna, både om vad han sade och om vad han gjorde, utan att lära känna honom desto mer. I värsta fall kan det, åtminstone för någon som likt mig har hyfsat bra textminne, skapa en illusion av att jag nog känner Jesus, fast jag i verkligheten bara vet en del om honom.
Detta kommer då att leda till att jag misstolkar en del av det han säger, överbetonar somt och glider förbi annat, missar motiven bakom det han gör, för jag tolkar dit de motiv, som verkar troliga utifrån min egen utgångspunkt, och så vidare.
Jag vill börja med att fundera litet kring de förutsättningar, som Jesus levde sitt jordeliv under.
De kommer fram i versen, som kanske flest människor kan utantill, alltså Joh 3:16
(”Utantill” är annars ett förskräckligt ord. Det ger intryck av ett meningslöst papegojrabblande av något, som man inte nödvändigtvis har förstått ett jota av. Engelskans ”by heart” har ett helt annat innehåll…. det här är litet som skillnaden mellan att veta en massa om någon, och att verkligen känna honom….)
I Joh 3:16 visar Jesus att han är kristallklart medveten om vem han är, om sin kallelse, och om vart den kommer att föra honom. Alla dessa tre saker gjorde honom unik, tredubbelt unik. Han är Guds Son, Guds syndfrie, fullkomlige Son, född in i en värld behärskad av ondskan.
Han är kallad att ge försoning och frälsning år människorna, öppna vägen till Gud igen, och han är den ende, som kan göra det. Mänsklighetens öde vilar på hans axlar.
Om han tar upp den här kallelsen, då kommer den inom tre år att leda honom till att utstå den värsta, mest plågsamma avrättning, som sadistiska monster dittills hade lyckats uppfinna.
Och han är människa! Inte en upphöjd, onåbar, osårbar gudagestalt, utan en människa, med mänskliga känslor! Han är i princip i samma situation, som en som sitter i dödscellen med avrättningsdatum fastställt! Med den skillnaden, att han kan dra sig undan, om han så väljer….
Hela hans liv levdes under skuggan av korset, under tyngden av ansvaret för oss alla, hur det skulle gå för oss – och det levdes i ensamhet. Jag tror inte att någon människa egentligen nånsin har varit så ensam i förhållande till andra människor, som Jesus var. Vem i hans omgivning förstod honom? Vem kunde han anförtro sig åt?
Hans relation till andra människor präglades nämligen också av tre saker:
Han visste vad andra tänkte, vad som fanns i dem. Joh 2:25
Han hade en sådan förmåga att känna med andra, att leva sig in i deras lidanden, att det formligen vred om hans inre . Det var vad kärlek till oss syndare innebar för honom. Matt 9:36
Han levde i sanningen, och talade sanning, vad det än kostade, för det var enda sättet att förbli iFaderns vilja. Joh 8:55
Tänk dig nu, att du skulle vara tvungen att leva ditt liv under de här villkoren! Du skulle veta precis vad andra tänker inom sig. Hela tiden. Möta falska leenden och vackra ord, och hela tiden veta att budskapen är dubbla, att ytan inte stämmer med det som finns under. Själv skulle jag antingen bli tokig, eller bli eremit ute i lappmarken nånstans, där jag aldrig skulle behöva se en annan människa.
Jesus valde att ständigt röra sig mitt ibland de människor, som han såg tvärs igenom. Men lätt var det inte! En gång utbrast han i en mycket mänsklig förtvivlan: ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag härda ut med er?”Matt 17:17
Jesus gick ofta avsides för att be, berättas det. Det är lätt att tänka, att han gick för att få instruktioner för följande dag, men jag tror inte på den tanken. I stället tror jag att han gick för att umgås med sin Fader, för att få vara en stund tillsammans med någon, som inte var dubbel, inte var full av falskhet och egennytta och dolda agendor, utan som var hel och sann och ljus alltigenom. Gud Är den han Är!
Tänk dig, att du inte skulle kunna gå förbi någon slagen utan att stanna, att varje lidande medmänniska du möter skulle röra vid ditt innersta med en sådan kraft att magen krampar, att du inte bara skulle ha medkänsla med andra, utan verkligt med-lidande, du skulle känna deras smärta som din egen! Det är så det grekiska grundspråket beskriver Jesu reaktion inför illa medfarna och uppgivna människor!
En av mina fantasyromaner beskriver en flicka, som en okunnig och välvillig drakryttare ville välsigna. Han uttalade dock välsignelsen på ett språk, som han behärskade dåligt, så istället för att välsigna henne med frihet från smärta och ångest, förbannade han henne i misstag till att för alltid bära all smärta och ångest i sin omgivning. Hon blev helt förstörd, kunde ine ens äta utan att kasta upp efter någon minut, när någon annans smärta igen drabbade henne….
Jag läste det här, och såg för mig Jesus, som levde under just de villkoren. Han bar allas våra smärtor, sjukdomar, lidanden av alla slag – och han gjorde det hela tiden, inte bara de där sista timmarna på korset!
Och han var människa, med samma mänskliga känslor som vi. Samma frestelser – ”Frestad i allt, liksom vi” står det skrivet.
Till sist. Tänk dig, att du alltid skulle tala sanning, inte kunna annat än tala sanning. Inga halvsanningar, inga vita lögner, ingen möjlighet att glida undan obekväma frågor, ingen chans att vinkla till det, så att det inte ser fullt lika besvärligt ut, som det i verkligheten är. Ingen möjlighet att skylla på andra, inga ursäkter, inga bortförklaringar, ingen chans att vitmåla sånt som inte ser så bra ut i ditt liv. Och inte kunna låta andra komma undan med sånt heller!
Jesus levde just så, och sanningsägare är dåligt tålda här i världen!
Nu vill jag mena, att Jesu undervisning kan behöva studeras utifrån en insikt om de villkor han levde under, och verkade under. Hur ska vi annars kunna förstå vad han menar med sitt ”Följ mig!”
Vi gör oss bilder av Herren, men de kan bli ett hinder- det finns en orsak till att det finns ett bildförbud bland budorden!
På vägen att lära känna Jesus kan vi behöva ta också det här steget närmare, steget förbi bilden av Jesus som läraren, förbi bilden av det stora moraliska föredömet, förbi bilden av den juridiska etableraren av ett nytt förbund, förbi allt det teologin och dogmatiken lär oss, viktigt som det är, och ta det här steget förbi alla bilder vi har gjort oss för att få honom begriplig opch hanterbar för vårt förstånd, gå förbi dem för att möta den sanna människan Jesus.
Det kostar, det kostar tid, det kostar smärtan i att tvingas möta sig själv i all sin ynklighet, och det börjar kosta ännu mer, när mötet med Jesus, steget närmare, börjar förändra ens eget sätt att tänka och handla här i en värld, som inte förändras, fast du och jag förändras Man börjar helt enkelt passa sämre in på många sätt! Men jag tror att det är ett steg, som vi kallas ta – som Edin Lövås skriver på ett ställe, vår tid behöver Kristuslärjungar, och sådana blir vi bara på vägen att lära känna honom mer!