Vi ska ägna en hel del tid åt avskedstalet i Joh 14 – 17.
Där ger Jesus i en av verserna en sammanfattning av allt han har undervisat lärjungarna om under de tre år, som han har vandrat tillsammans med dem, av vem och vad han är, varför han har kommit, och sin enastående ställning som medlare mellan Fadern och mänskligheten.
”Jag är vägen, sanningen, och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig! Joh 14:6
Det jag nu gör, när jag skriver det här, kan på ett sätt kanske betraktas som höjden av förmätenhet – jag försöker ju förstå hur Jesus tänker, vad som ligger bakom det, som han säger, och kan ett människokryp faktiskt på fullt allvar tänka att han har vare sig möjlighet eller lov att ta sig för med något sådant?
Möjlighet, ja, det tror jag att vi har, och också tillåtelse, för Herren säger ju själv att han vill att vi ska söka honom, vill att vi ska sträva efter att lära känna honom, och han säger att han har gett oss sin Ande just för att vi ska förstå sådant, som vi aldrig skulle komma fram till på egen hand. 1 Kor 2:6-19, Hosea 6:3.
Gud ska vi nalkas med vördnad och respekt, men vi får nalkas honom!
I Joh 14:9 fortsätter så Jesus, och säger att den, som har sett honom har sett Fadern.
Han säger alltså att han har kommit både för att vara vägen till Fadern, och för att den, som vill gå den vägen, ska veta till vem han är på väg, hurudan Fadern är!
Nu ska vi lägga märke till att Jesus inte säger att vi ska komma till Fadern i sällskap med honom eller bredvid honom, eller genom att gå på Jesusvägen. Han säger ”genom mig”.
”Ni ska höra ihop med mig, vara i mig, om ni ska komma till Fadern!”
Här anar man hur korset finns med i hans tanke – starkare än någonsin just den här kvällen, för han visste, att inom några timmar skulle han fängslas, dömas och dö.
Ni vet väl, hur det går till när man ympar in en gren på ett äppelträd?
För att det ska bli ett ympställe, måste man skära upp ett hack, ett sår, i stammen på trädet, Sedan läger man snittytan på grenen mot sårytan i trädet och binder fast den i den ställningen, och så växer grenen fast på trädet ,och blir ett med det.
Golgata såg såren öppnas, som de, som tror på Jesus, sedan skulle ympas in i för att bli ett med honom.
När man läser början av Joh 15 ser man, hur något sådant fanns i Jesu tanke. När han talar om vinstocken och grenarna, hur han är trädet och lärjungarna grenarna, så är det ju just en inympningsprocess han beskriver!
Lärjungarna, som var fallna människor, förstörda av syndafallet och onda i sig själva, precis som alla andra människor, kunde inte komma till Fadern sådana de var, inte på det sätt, som Jesus beskriver i Joh 17:21-23, i alla fall!
De måste få bli delaktiga i Jesu liv, renhet och helighet först, genom att bli insatta i livsgemenskap med honom.
När Jesus i sitt samtal med Nikodemus i Joh 3 så kategoriskt förklarar, att människorna måste bli födda på nytt, innan de kan komma in i Guds Rike, är det, såvitt jag kan förstå, just detta han avser.
Att bli född på nytt, och att bli delaktig av Jesu liv, att komma in i enheten med honom, att få vara i honom, är alltsammans egentligen synonyma begrepp. Det är samma sak, som beskrivs med olika ord och bilder.
När Paulus i Rom 6 beskriver hur vi har fått dö med Kristus för att sedan också kunna leva med honom, är det också samma sak det handlar om.
Jesus dog för oss, till försoning för våra synder, det brukar vi säga, och det är sant. Men vad var det som hände? Han tog på sig hela världens skuld, och tog straffet för den, det brukar vi säga, och det är sant. Men vad var det mer, som hände?
Vi blev rättfärdiggjorda, fick genom tro på Kristus del i Kristi rättfärdighet. Det undervisar vi om och gläds över, och det är sant. Men hur gick det till?
Svar: Vi dog. Vi dog med Jesus på korset. Han dog också för att vi skulle få dö, dö bort från syndafallets följder, dö från slaveriet under synden, dö bort från köttets fiendskap mot Gud.
Sedan uppstod vi med honom, eftersom vi hörde ihop med honom i döden, fick vi också höra ihop med honom i uppståndelsens liv!
Därför går vägen till Fadern genom Jesus, inte bara vid hans sida, eller i hans sällskap. Allt vi har av liv och salighet har vi i honom – ”i”, den här besvärliga prepositionen, som vi kristna i alla tider har haft så svårt att ta till oss…
Det, som Jesus ser framför sig under hela sin jordevandring på väg mot kors och uppståndelse, är något så stort, något så fantastiskt, att vi på sin höjd med Andens hjälp kan se någon liten glimt av det.
Det finns annars en förebild redan i början av Bibeln, i berättelsen om hur Gud tar ut ett av Adams revben, och av det bygger Eva åt Adam till hustru.
Adams sida måste såras, för att han skulle få en hustru, en som var en del av hans kropp, ett med honom. Församlingen kallas Kristi brud i Uppenbarelseboken. Lammets hustru kom till på samma sätt som Eva – genom att Jesu sida sårades, stacks upp med ett spjut……
Den kommande samhörigheten med Herren, gemenskapen med honom, fanns naturligtvis tydligt antydd redan i GT:s skrifter. Jesus dels förtydligar och förklarar det, som redan fanns i texter som t ex psalm 23, 103, 139, dels kommer han också med något, som känns helt nytt, när han tallar om att vara ett med Gud, höra samman med Gud.
Låt oss gå tillbaka till det här med att bli född på nytt . Detta är ju grunden för hela livet som kristen, hela livet i Kristus. De, som kommer till tro på Jesus, kallas Guds barn.
Det här är ett begrepp, som fanns redan i Gamla Testamentet.
Aposteln hänvisar bland annat till detta i Rom 9, när han räknar upp det gamla Israels alla företräden. ”De har ju barnaskapet….”
Ändå säger Jesus till Nikodemus, som ju var jude, och hörde till Israels folk, att han måste bli född på nytt! Vad var det som fattades?
När Gud uppenbarar sig för Mose i 2 Mos 4, och säger åt honom att gå till Egypten, gå till Farao, och begära att israeliterna ska släppas fria ur sitt slaveri, säger han: ”Du ska säga till Farao: släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst år mig!”
I Hos 11: säger Herren: ”När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son”.
Det är alltså folket som benämns som ”Guds son”.
I budskapet till Farao finns en poäng, som vi ibland förbiser. Det var nämligen så, att faraonerna ansågs vara gudomliga, söner till solguden Ra.
Det, som Herren säger till Farao är alltså i princip att det är inte du, som är en gudason, det är Israel, som är min son! Mose blir alltså sänd med ett budskap, som innebar något, som säkert betraktades som en stor skymf och förolämpning mot farao, och också som en utmaning mot hela den egyptiska religionen. Inte att undra på att farao gjorde så segt motstånd. Hela hans och Egyptens världsbild hängde på att på något vis lyckas bevisa att Mose hade fel, att hans Gud inte var starkare än Egyptens, att det var farao, inte Israel, som var gudomligt utvald!
Nå, det om detta.
Det var alltså klart från början, att Gud avsåg att hans folk skulle vara hans barn. Att han skulle vara sitt folks herde. Att han vill förbarma sig över dem, som en Fader förbarmar sig över barnen. Och så vidare.
Vad som däremot inte var klart, det var hur detta skulle gå till? Man kan ju här på jorden bara bli någons barn, bärare av någons DNA, på ett sätt: genom att bli avlad och född av dem.
På samma sätt kan man bara bli Guds barn genom att bli född av honom.
”Åt var och en, som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, och de har blivit födda av Gud” Joh 1:12-1
”Jag är vägen och sanningen och livet.”
Jag är vägen, och jag har kommit med sanningen, som ska befria er, så att ni kan ta steget in i livet…..
Den sanning, som Jesus uttalar, och som vi var och en måste böja oss för, om vi vill komma in i livet, är att vi människor är onda. Vi kan inte lyfta oss i håret och bli något annat än vi är. Visst, vi kan göra en hel del bra saker, vi kan t ex ge våra barn goda gåvor, men det ändrar inte på det faktum att vi styrs och behärskas av synden som bor i oss i alltför många fall, och den, som håller hela Guds lag i övrigt, men bryter mot ett bud, är skyldig till allt.
Och kött och blod, människor i sitt fallna tillstånd, kan inte få Guds rike till arvedel.
Jesus lägger sanningen om oss som måttstock på oss.
”Genom mig kan ni komma, men inte sådana ni är!”
När man läser psalm 23 eller psalm 103 ser man Jesus framför sig, som vandrar bland människorna i Galileen och Judeen. Han kräver inte fullkomlighet av dem för att finnas där för dem, han förväntar sig inte annat, än att de ska vara villiga att lyssna och tro, ta emot den sanning, som sedan ska göra dem fria, ska förändra dem från att stå på fariseens plats i templet till att stå på publikanens. Luk 18:9-14
Sedan vet han, att han kan stå för det övriga.
Han kan låta dem dö och på det viset undkomma den förgängelse, som råder här i världen och tiden, låta dem uppstå som nya skapelser, ge dem sin rättfärdighet och sitt liv och sin helige Ande.
Han vet, att för alltför många kommer hans verk, hans offer och arbete att vara bortkastat. Han vet, att många älskar mörket mer än ljuset, att de kommer att bli hans fiender och motståndare, hela vägen ner genom historien.
Och man kan ju undra, hur han tänkte inför detta, att hans uträckta hand skulle mötas av en knytnäve i ansiktet så många gånger? Det finns mycket, som inte vinns av kärleken som lider, även om sångboksteologin säger något annat….
Jag tror att han såg på dem, som han skulle få rädda, och gladde sig över dem, i stället för att låta sig nedslås av dem, som vände sig bort. Att det blir glädje i himlen över en enda syndare, som omvänder sig, det beror på att Herren själv gläder sig över honom!
Jag minns ett ord, som jag en gång fick från Herren till en knäckt medmänniska, som var övertygad om att hon saknade värde för både människor och Gud: ”Om du hade varit den enda människa, som genom århundradena hade tagit emot mig i ditt hjärta och trott mina ord, då skulle jag ändå ha kommit ner hit, levt här, dött här och uppstått här – för dig!”
Så tror jag att han såg varje enskild människa han mötte, som han såg tvärs igenom, som han kände utan och innan, utan att ett ord hade sagts. ”Jag har inte kommit för att döma dig, jag har kommit för att frälsa dig!”
Gud är kärlek – till varje enskild människa. Den kärleken finns där. Oavsett den tas emot eller inte. Gud låter sin sol lysa över onda och goda, och han låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga….om sedan människan väljer att gå in skuggan när solen skiner, och spänna upp paraplyet när det regnar, då är det människans eget val.
Men en sådan människa har ju möjlighet att ta sitt förnuft tillfånga och slänga paraplyet och gå ut i ljuset så länge hon lever kvar här på jorden! Det är därför det kallas nådatid, det här jordelivet….