Åter en gång har jag läst dagstidningen, och suckat invärtes.
Den här gången över den betraktelse, som tidningen ifråga är vänlig nog att publicera varje söndag, en spalt där olika skribenter får möjlighet att fundera kring söndagens kyrkliga teman och texter.
Den här gången citerades då Jesu ord om att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv, ett av de centrala bibelställena.
Och vad gör då dagens skribent? Jo, hon hoppar helt sonika över det där med att älska Gud över allt! Det har hon inget att säga om!
”Låt oss stanna vid det här att älska din nästa!” Underförstått: det där med att älska Gud över allt är väl inte så viktigt…
Sedan kommer en massa vackra ord om hur vi ska älska varandra och respektera varandra, och visst, det ska vi naturligtvis göra!
Men varför anser sig nutidsmänniskan så ofta ha råd med att strunta i det första och största budet? Enligt Jesus är det ju just budet om att älska Gud över allt, som är det första, största, och viktigaste?
Ja, svaret på det finns också att läsa i detta samma religiösa kåseri.
Där påstods nämligen: ”Människan är i grunden inte ond”. Här dyker det bibelstridiga hjärnspöke upp, som den ateistiska humanismen lyckats smuggla in i hjärnan på alltför måmga kristna människor! Nej, kantänka, vi är ju inte onda, så visst borde vi ju lyckas vara goda och snälla och kärleksfulla, och sluta kriga, och lösa alla våra konflikter på fredlig väg!
Ändå börjar skriveriet ifråga med frågan ”varför?”. Varför gör vi människor så mycket ont mot varandra?
Att det ska vara så svårt. Fiskar simmar därför att de är fiskar. Fåglar flyger därför att de fåglar. Gökar lägger sin ägg i andras bon därför att de är gökar. Mullvadar gräver därför att de är mullvadar. Alla varelser följer sin natur, så också människan!
Och människan är inte god, hon är ond alltifrån syndafallets dag, och därför gör hon ont.
Visst, vi kan göra en del bra saker, Jesus säger ju om oss att ni, som är onda, kan ju ändå ge era barn goda gåvor, men detta ändrar inte på det faktum att vi är just onda. Till och med vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför Gud!
Den ondskan visar sig bland annat i att vi inte vare sig vill eller kan älska Gud över allt, och i att vi därför gärna tar genvägen förbi detta det största av buden.
Och när vi gör det, då tar vi också samtidigt genvägen förbi Gud själv! Då sätter vi oss själva i Guds ställe, då går vi in för att förverkliga godhetsprojektet på egen hand, då kommer vi med uppmuntran och uppmaningar och peppande tillrop om att det bara är att försöka litet extra, så ska det nog bli bra med kärleken och respekten och den fredliga samlevnaden i både stort och smått!
Resultatet är att vi i stället för godhet får ondska förklädd till godhet. Detta därför att ingen är god utom Gud allena, och att på olika sätt förklä vår ondska till godhet är så långt vi kan komma, om inte kärleken till Gud, vördnaden för Gud, kapitulationen inför Guds omdöme om oss, och det behov av frälsning och förvandling som den kapitulationen öppnar för, får någon plats i oss.
Genvägen för alltså inte dit vi vill komma, Det finns ingen genväg förbi Gud, bara återvändsgränder….