I Hebreerbrevet, 4:14-17, får vi veta att Jesus kan ha medlidande med våra svagheter därför att han har varit frestad i allt liksom vi, dock utan att synda. Det här är en text, som talar tydligt om att Jesus verkligen var människa på riktigt, ”sann människa”, som vi brukar säga.
Det står ju i Jakobs brev, 1:13, att Gud inte kan frestas av det onda, men Jesus, Gud och människa, var inte immun mot frestelsen.
I dag ska vi alltså se på Jesu frestelser – och i fortsättningen också på hur han använder sin egen erfarenhet av att ha blivit frestad till att varna och vägleda sina lärjungar!
Åtminstone tror jag att han gör så…..för han både varnar ju dem genom att peka ut olika saker, som leder fel om man låter lura sig till att göra dem, och lär dem att be bönen om att inte bli inledda i frestelse, och att bli räddade från det onda.
Ofta framställs det här med Jesu frestelser som att det enbart handlade om den där gången, när Djävulen kom till Jesus i slutet på hans fyrtiodagars ökenfasta, och frestade honom på alla livets områden. Den berättelsen finns i Matt 4 och Luk 4.
I Lukasversionen finns dock en avslutande upplysning, som det är värt att lägga märke till: när den onde lämnade honom, var det bara till en tid, det var inte för gott!
Frestelserna fortsatte, Jesus levde under ett konstant tryck av den ondes olika listiga angrepp. När inte direktkonfrontationen ledde till resultat, övergick han bara till att använda sig av ombud…
Låt oss se på den initiala frestelsesituationen till att börja med!
”Befall att dessa stenar blir bröd, om du är Guds Son!” Den frestelsen riktar in sig på de akuta fysiska behoven. Efter fyrtio dagar utan mat är man inte hungrig, man svälter! Det är i den situationen människor börjar koka gamla läderstövlar, och i många fall hemfaller åt kannibalism.
I det läget var det ingen lätt sak att svara med att säga: ”Människan lever inte bara av bröd!”
”Jag kan ge dig alla riken på jorden, och allt härligt som finns i dem, om du är villig att tillbe mig!”
I den andra frestelsen ingår det vi brukar definiera som tillgång till och kontroll över pengar, sex och makt. Mäktiga härskare på den tiden hade obegränsad tillgång till alla tre.
I förra inlägget på det här temat, nämnde jag hur vi vill ha tillgång till kunskap för att ha kontroll – eller åtminstone en illusion av kontroll – över vår tillvaro. Här erbjuds den råa makten som väg att uppnå samma sak. När Jesus inte ville använda sin auktoritet som Guds Son, den auktoritet, som kom från Fadern, väljer den onde att erbjuda makt, som hade honom själv som källa. Vilket innebar at han försökte få Jesus att tro, att han skulle kunna både ha sin kaka kvar och äta den…..
Här kommer bedrägeriet in, lögnen, dimbildningen.
Den dimman skingras omedelbart när Jesus sätter fingret på den sjuka punkten: ”Herren, din Gud, ska du tillbe, endast honom ska du tjäna, står det skrivet!”
Till slut kommer så uppmaningen att hoppa ner från tempelmuren.
Här har vi en frestelse, som riktar in sig på människans behov av att bli erkänd och respekterad, ha framgång, bli bekräftad av andra, helt enkelt bli ärad av andra.
”Gör något spektakulärt, så att alla här, alla präster och tempelbesökare, alla rådsherrar och fariseer, kan se vem du är, ge dem ett tecken, som de inte kan avfärda, så får du åtminstone en flygande start på din verksamhet, när du nu en gång är Guds Son och ska frälsa världen, så satsa då fullt ut, så att de faktiskt lyssnar till dig!”
”Det vore att fresta Gud, och det står skrivet att så ska man inte göra!”, svarar Jesus.
Då går den onde sin väg och börjar fundera på nya strategier…
Primärfrestelserna handlade alltså om fysiska behov, om längtan efter att bli sedd och bekräftad, och om önskan att hitta genvägar till snabb framgång. Jag refererar till dem som nummer ett, två och tre i fortsättningen.
Detta därför att jag tycker mig se att dessa samma frestelser kommer igen i olika skepnader här och var genom evangelierna!
I Luk 4:14-30 har vi berättelsen om hur Jesus kommer tillbaka till Nasaret, sin hemstad, efter att ha varit verksam med tecken och under i grannstaden Kapernaum. Förväntningarna var stora – och kravnivån hög. Dessa människor kände Jesus som snickarens son, de hade bott i samma lilla stad i trettio år, och ansåg sig därmed ha rätt till allt, som människorna i grannstaden hade fått se och vara med om, och mera därtill.
Och förväntningar är ingen lätt sak att handskas med! Lever man inte upp till sådana, då blir man inte speciellt välsedd – när folk tror sig ha rätt till något, då blir de i allmänhet aviga, om de inte får det, och den avigheten drabbar den, som inte levererade. Och Jesus kände å sin sida också nasaretborna. Deras liv, sorger, glädjeämnen, problem, och så vidare. De var hans grannar, vänner, bekanta, som han bott bland i allra största delen av sitt liv! Sådana vill man hjälpa, för man har en relation till dem, sådana vill man vara till lags, för man vill inte gärna bli förkastad av dem.
Och vi kan nog utgå från att den onde hade eldat på både krav och förväntningar, innan Jesus steg upp för att tala i synagogan den där sabbaten!
Tanken bakom det påeldandet var, om bara trycket på honom är tillräckligt högt, då kommer han kanske att falla för frestelsen att vara dem till lags!
Varför var detta en frestelse?
Jo, Jesus förklarar med Elia och Elisa som exempel varför profeter inte per automatik hjälper sina egna. Om de inte är sända, inte har fått något uppdrag att göra det, om de i stället är sända till någon annan eller någon annanstans, då kan de inte göra det, inte utan att åsidosätta Guds befallning! Då får det gå som det går med mottagandet och erkännandet i hemstaden….
Då visar det sig hur grundligt Djävulen hade förberett Jesu besök i Nasaret. Folket blir nämligen så ifrån sig, när Jesus inte följer deras manuskript, att de försöker ta livet av honom!
Om de hade lyckats, skulle detta ju förvisso ha varit en mycket tilltalande utveckling ur den ondes synvinkel….
Hade Jesus fallit för frestelsen hade den ondes problem varit ur världen, hade han blivit ihjälslagen likaså! Inte så dåligt planerat, får man säga. Djävulen ska vi aldrig underskatta!
Det här var alltså både en etta och en trea. Att försöka undvika livsfara är ett i högsta grad fysiskt behov, och att få ära och erkännande av människor, som man har en relation till, fanns ju i den tredje frestelsen.
Nästa sabbat, en vecka senare alltså, befinner Jesus sig återigen i Kapernaum. Här går allt enligt förväntningarna, och folket är nöjda och glada – så nöjda och glada, att de inte skulle vilja släppa iväg Jesus därifrån nästa dag!
Och frestaren är där. Han finns alltid nånstans i närheten av Jesus, alltifrån frestelsen i öknen fram till sista dygnet Jesus levde sitt jordeliv.
Frestelsen? Jo, när allt går bra, man har framgång, folket är med på noterna, och arbetet tycks bära frukt, nog är det ju trevligt och tilltalande att få vara på ett sådant ställe! Man vet vad man har, men inte vad man får! Kanske folket på nästa plats är samma sorts ”motmänniskor” som de i Nasaret?
Och lärjungarna ville stanna kvar där, de också! De föll huvudstupa för locktonerna…..Mark 1:35-38
Men inte Jesus. Han var fortfarande på samma spår som i Nasaret. Det viktiga är vart man är sänd, vart Gud vill att man ska gå. Ingen och inget får komma i vägen för det!
Sen har vi då Luk 5:27-32 och Luk 7:36-39. Här får Jesus möta den religiösa elitens ogillande och ifrågasättande, och också deras avståndstagande, för när man ogillar och ifrågasätter någon, då finns det liksom inbyggt att man också tar avstånd från personen i fråga.
Här möter Jesus en annan typ av förväntningar än i Nasaret, nämligen kravet på att låta sig styras av regler och begränsningar som människor, inte Gud, har ställt upp. Det kravet är alltid förenat med hot om straff, ett straff som består i att bli utesluten ur gemenskapen, sedd över axeln, baktalad, och motarbetad på olika sätt.
Man kan se hur starkt detta påverkar oss människor i berättelsen i Gal 2:11-14 om vad som hände med Petrus, när han där mötte samma frestelse som Jesus möter här…
Återigen svarar Jesus på samma sätt: med att i vers 32 hänvisa till vad han är sänd av Gud att göra.
I den inledande frestelseberätelsen avvärjer han den ondes angrepp med att hänvisa till det, som står skrivet. Här i fortsättningen hänvisar han gång på gång till vad Fadern specifikt har talat till honom att han ska göra. I grunden handlar detta förstås om samma sak: Guds uttalade vilja!
I Luk 9:41 försöker så den onde utnyttja det faktum, att Jesus är människa, med mänskliga känslor och reaktioner. Jesus kommer just ner från förklaringsberget. Han har för några minuter fått andas den himmelska atmosfären, umgås med två personer, som kom från det himmelska, rena och heliga. Kontrasten till den andliga svinstia han hade tillbringat trettio år i, alltså den här fallna världen, full av ondska och smuts och demoner och synd och elände och lidande, måste ha varit närmast outhärdlig, detta med tanke på att han visste att han skulle ner i dalen igen.
Och vad möter han när han kommer ned?
Jo, sina arma, misslyckade lärjungar, en tvivlande folkhop, och en knippe laglärare som redan triumferar så smått: ”Ja, nu ser ni, inte är det något bevänt med dom här!”
Nu ger Jesus uttryck för en mycket mänsklig frustration. ”Du fördärvade släkte, som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er och stå ut med er?”
Och när vi människor blir frustrerade, irriterade, besvikna, kanske arga, då ligger det nära till hands at vi tar ut frustrationen på de människor, som gett upphov till den!
Det var den frestelsen, som den här av själafienden noggrant koreograferade situationen innehöll.
I Mark 9:14-29, har vi en fylligare version av den här händelsen.
Där får vi veta att lärjungarna försökt hjälpa en besatt pojke, men misslyckats, att de skriftlärda gripit tillfället att angripa dem, och att inte ens pojkens far egentligen på riktigt trodde att Jesus skulle kunna göra mer än lärjungarna hade förmått.
Jesus tar inte ut sin frustration på någon av dem, han bara konstaterar att deras brist på tro beror på att de är ett fördärvat släkte, och att han ser fram emot att få sitt uppdrag fullbordat, så att han sedan får återvända dit han kom från.
Visst, han var frustrerad, det kan man bli också på dem man älskar. Men han valde att handla utifrån sin kärlek till dessa människor, inte utifrån sin tillfälliga irritation! Det kallas visst självbehärskning, och är enligt Gal 5:22 en av Andens frukter….
Sen kan vi ta Luk 12:13, där man försöker få Jesus att blanda sig i en arvstvist.
Här handlar det om frestelsen att gå utanför sitt mandat.
Det som det här gäller är en rent juridisk fråga, och i det judiska samhället fanns det domare och rättslärda, människor som var tillsatta för att sköta sådana här saker. Jesus var inte utnämnd och tillsatt att fungera i någon sådan position.
”Du som är en gudsman, och som känner Skrifterna, du kan väl ge ett utlåtande om det här?”
Jesus svarar med att hänvisa till det faktum, att ingen hade satt honom till skiljedomare i juridiska frågor. Punkt. Inte människor, och inte Fadern, som hade sänt honom.
Hade han blandat sig i det här fallet, vilket för en människa som vill att rätt ska vara rätt naturligtvis hade legat väldigt nära och naturligt till, då hade han gjort något han inte var sänd att göra, alltså fallit för frestelsen.
Vem hade satt tanken på att vända sig till Jesus med det här ärendet i huvudet på frågeställaren, månntro?
Nu börjar det här bli ett väldigt långt skriveri, så jag tar bara ett exempel till: Luk 22:39-46, Jesus i Getsemane. Dödsångesten. Skräcken inför tanken på korsfästelsen, den oerhört plågsamma och utdragna tortyr, som romarna använde sig av för att avskräcka sina undersåtar från att bryta mot den romerska lagen. Självbevarelsedriften i en ung och stark kropp, som inte alls var beredd och villig att bli dödad. Möjligheten att dra sig undan, att kalla på de tolv legioner änglar, som stod beredda att rycka ut. Frestelsen att här, i sista ögonblicket, säga till Fadern ett nej, jag vill inte, låt mig slippa, jag vägrar!
Allt vad mörkrets makter hade av tvivel, av rädsla, av förvirring, av ifrågasättanden av om detta nu verkligen kunde vara Guds vilja och väg, allt vräktes över Jesus i Getsemane. Jag tror inte att någon av oss kan föreställa sig tyngden och styrkan i det angreppet!
För sista gången sökte Jesus fäste i detsamma, som varit hans grund hela vägen: vad han var sänd att göra, vad Fadern hade låtit honom födas till. ”Ske inte min vilja, utan din!”
Och också den här gången räckte det till för att besegra frestelsen och Frestaren.