1-4
O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt för dina ovänner, och hednafolken darrar inför dig!
När du gjorde fruktansvärda gärningar, som vi inte kunde vänta oss, då steg du ner, och bergen skälvde inför dig.
Aldrig någonsin har man hört, aldrig har något öra uppfattat, aldrig har något öga sett en annan gud än dig handla så mot dem, som väntar på honom!
Det här är en bön, som det inte är svårt för en nutidskristen att känna igen sig i. Profeten tänker på uttåget ur Egypten, på den väldiga gudsuppenbarelsen vid Sinai, på alla de stora under, som Israel fick se under ökenvandringen, på ryktet, som gick före Guds folk, och spred skräck bland de folk, som de skulle möta och besegra på sin väg mot Kanaan.
”Gud, gör det igen, visa din makt, injaga fruktan i våra motståndare, så att de börjar respektera oss och akta sig för att stöta sig med oss igen, som i forna tider!”
Nuförtiden ber vi Gud att han ska upprepa sina gärningar från då, när det var väckelsetider och hände saker….
5-7
Du kom för att hjälpa dem, som övade rättfärdighet med fröjd, dem, som på dina vägar tänkte på dig.
Men se, du blev vred, ty vi syndade mot dig.
Vi har gjort så länge, ska vi någonsin bli frälsta?
Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel.
Vi kommer alla att vissna som löv.
Som löv förs bort av vinden, så kommer vi att föras bort av våra missgärningar.
Det finns ingen som åkallar ditt namn, ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig, ty du har dolt ditt ansikte för oss, du låter oss gå under genom vår missgärning.
Men här i fortsättningen visar profeten att han förstår sambandet mellan orsak och verkan. Handlingar har konsekvenser, både i det jordiska och det andliga!
Gud kommer för att bistå dem, som med sina hjärtan ger sig hän åt honom, dem, som tillber honom i gärning och sanning, och inte bara med vackra ord.
Redan i Jesajas första kapitel läste vi en livlig beskrivning av hur gudstjänsten i Israel såg ut på Jesajas tid, och vad Gud tyckte om deras sätt att ”tjäna” honom.
Man kan med fog fråga, om vi nutidskristna ser sambandet mellan att ”öva rättfärdighet med fröjd”, ”att tänka på Gud på sina vägar”, och att kunna förvänta sig att Gud kommer för att hjälpa, lika klart som profeten ser det?
”Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft ska hjälpa dem, som med sina hjärtan ger sig hän åt honom”. Så sade en annan profet, Hanani, åt kung Asa i 2 Krön 16:9.
”Jamen, nu lever vi ju i nya förbundet!”, kanske någon säger. ”Visst hjälper väl Gud alla sina barn, inte hänger väl något alls på hur vi lever och beter oss?”
Det här är en vanlig missuppfattning.
Man tänker sig att nåden betyder att Gud ser mellan fingrarna med allt vi gör, så det där med att följa Herren i ödmjukhet och lydnad egentligen inte är så viktigt.
Men det är nu inte riktigt så det fungerar!
Herren har gett oss Jakobs brev som motgift till det laglöshetsgiftet.
Herren låter Paulus skälla ut församlingen i Korint i elva kapitel på raken, och förklara för dem vilka konsekvenser det får, om man väljer att leva efter vad köttet begär istället för att ödmjuka sig under Gud.
Båda de brev, som har Petrus som avsändare, lägger stor vikt vid att undervisa om hur de kristna ska leva här i världen.
Och Jesus själv lägger fram Guds Rikes grundlag i Bergspredikan, och där får vi som slutkläm veta, att den, som hör hans ord, men struntar i att lyda dem, är som mannen, som byggde sitt hus på sanden…..
Nåden innebär att vi får förlåtelse för vår synd, vi får bli renade i Jesu blod, vi får bli födda på nytt till att vara Guds barn, vi får en plats i himlen reserverad – men vi får definitivt ingen fullmakt in blanco att leva hur som helst!
Gör vi ändå det, då får det konsekvenser – inte så, att vi omedelbart förlorar vår frälsning, men så, att vi först går miste om den lön, som här i tiden består i att Gud ger de ödmjuka nåd och kraft att leva nära honom och på olika sätt vara hans vittnen, och sedan också mister den lön i den tillkommande världen, som vi ännu inte vet något om, och till slut får se hela vårt livsverk brinna upp. 1 Kor 3:10-23
”Det finns ingen, som åkallar ditt namn, ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig”, klagar Jesaja. Då tänker jag, att det där har vi hört förr, från en profet, som levde hundra år före Jesaja, och som fick i Israel, Nordriket, tampas med en situation, som i mångt och mycket var ännu värre än den Jesaja levde i i Juda, Sydriket, där han var verksam.
Jag avser alltså Elia, han som fick ta match mot 450 avgudaprofeter på en gång. 1 Kung 18
Ett kapitel senare klagar han inför Gud och säger att han är den ende Herrens tjänare, som finns kvar i Israel, alla andra har blivit dödade, och nu vill de ta livet av honom också. 1 Kung 19:14
Guds svar: ”Jag har lämnat kvar i Israel 7000 man, som inte har böjt knä för Baal!”
Så är det också nu.
Gud ser alltid till att det finns det, som Bibeln brukar kalla en kvarleva, en rest, en minoritet som envisas med att hålla fast vid det, som Skriften säger är rätt och sant, fast majoriteten går åt ett annat håll.
Även om det finns mycket av avfall och upproriskhet bland Guds folk, så finns det också många kvar, som är hängivna Gud, som följer Jesus med uppriktiga hjärtan! Jag kan bara hoppas att Gud är mig nådig, så att jag skulle kunna få vara en av dem…
8-12
Men Herre, du är vår Fader!
Vi är leret, och du är den, som har danat oss, vi är alla verk av din hand.
Var då inte omåttligt vred, Herre, tänk inte för alltid på vår missgärning!
Tänk på att vi alla är ditt folk!
Dina heliga städer har blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.
Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, har blvit ett byte för elden, allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner.
Kan du trots detta hålla dig tillbaka, Herre?
Kan du tiga stilla, och låta oss lida så mycket?
Jag läste en gång en levnadsberättelse över Franciskus av Assisi. Där fick man bland annat veta hur det gick till, när han fick sin kallelse. Han hade gått in i ett förfallet litet kapell för att be, och fick följande tilltal från Herren: ”Gå, Franciskus, och bygg den kyrka du ser i ruiner omkring dig!”
Han tog det bokstavligt först, och tog itu med att renovera kapellet, men småningom förstod han att Herren menade en annan kyrka, alltså den kristna församlingen, som minsann också låg i ruiner på den tiden.
Gud höll sig tillbaka, så till vida att han inte välsignade förfallet. Men han agerade på ett annat sätt. Han kallade och sände en man, som med sitt livs exempel och sin gudshängivenhet verkligen rörde om i den kristna kyrkan, och återupprättade bilden av vad kristendom är tänkt att vara.
Det är vad vi ska be om och vara beredda på: att Gud ger oss den reformation och de reformatorer, som hans folk så förtvivlat behöver i den här tiden…..