Jesus blev, som sagt, frestad i allt under sitt jordeliv, precis som vi, och kan därmed ha medlidande med oss. Och han kan mer än så!
I och med att han förstår oss, förstår vår situation, vet hur det är att vara invecklade i en ständig kamp mot den onda makt, som ständigt vill få oss på avvägar, kan han ge oss klara och tydliga varningar på förhand, han kan hjälpa oss och ge oss klarsyn att känna igen frestelserna när de kommer, och kraft att stå emot dem, och om det ändå går på tok, och vi faller för någon frestelse, förlåter han oss och ger oss ny start, nya möjligheter – under förutsättning att vi vill vända om till hans vägar igen, då.
När Jesus ger oss varningar, är det för att han vet, att de kommer att behövas. Det han varnar för kommer i något skede att bli verklighet, de frestelser han pekar på bara väntar på sitt lägliga tillfälle! Så jag ska ägna en hel del utrymme åt att återge och kommentera hans varningar.
För att det inte ska bli alltför omfattande, ska jag bara plocka ut en del texter från Lukasevangeliet.
Ni är säkert fullt kapabla att hitta fler i de andra evangelierna!
I Luk 6:46 varnar Jesus i skarpa ordalag oss för att försätta oss i den situation, där människorna talar väl om oss. Med ”oss” avser han då sina lärjungar.
”På samma sätt talar folk väl om de falska profeterna”, säger han.
Watchman Nee säger i en av sina böcker ungefär, att om vi visar människorna kristendomens frukt, då är de nöjda och glada, men om vi visar dem kristendomen själv, då är det ofta slut på välviljan.
Och visst! Om vi är vänliga, glada, hjälpsamma, generösa, barmhärtiga och förstående, klart att sådant gillas och uppskattas!
Men vad är det Jesus varnar för? Ska vi inte vara sådana, då? När blir det fel?
Jag tror att Nee träffar alldeles rätt. Om vi döljer själva kristendomen, kallelsen till omvändelse, kallelsen att säga nej till sig själv för att följa Jesus, det raka beskedet om att vi är syndare, och att inget av det goda vi gör av egen kraft nånsin är annat än en fläckad klädnad inför Gud, att det bara är Jesu blod, som kan rena från synd, att det bara är genom Kristi försoningsverk som mågon av oss nånsin kan bli accepterad av Gud Fader, då kan vi få uppleva omgivningens gillande.
Då har vi marknadsanpassat evangeliet, så att det passar för åhörare, som inte har en tanke på att vända om till Herren. Problemet är, att den, som marknadsanpassar evangeliet, så att det ska falla världen i smaken, är en falsk profet. En, som har fallit för frestelsen att sälja ut Guds frälsningsbudskap för att få världens vänskap.
Så, här har vi Jesu varning. Den ska vi ta på allvar!
När frestelsen gör sig påmind, längtan efter bekräftelse och godkännande från människorna, då finns det två vägar att ta. Man kan låta sig luras, ta den lätta vägen, eller man kan gå till Herren och säga att man behöver hjälp att stå emot, hjälp att hålla fast vid det, som är rätt och sant inför Gud, hjälp att inte ta åt sig av hånet och avståndstagandet och utfrysningen.
Vilket man väljer att göra, det beror rätt långt på om man har lyssnat till varningen eller inte!
Jesus är sann människa. Han föddes som människa, med vårt behov av vänskap och gemenskap och samhörighet.
Han hade ingen lust att strida, han sökte inte konflikt, liksom ingen sund människa tycker om gräl och stridigheter – det är maktmänniskor och psykopater, som gillar att ha litet krig på gång, det är såna, som får en kick av konflikter.
Han kallas Fridsfurste! Med all säkerhet var det en frestelse för honom, detta att undvika strid och konflikter.
Men, märk väl, även om en sund och sann människa inte tycker om konflikter, så är han heller inte konflikträdd! Och Jesus är inte ett dugg konflikträdd. När det behövs, då tar han strid.
Detta, att man försöker vara till lags av konflikträdsla, torde vara en av de vanligare orsakerna till att människor faller för den frestelse, som Jesus här varnar för. Att man vill bevaka sin ställning och sin position, kanske till och med avancera på någon religiös karriärstege en annan…
Man kan påminna sig om det, som Jesus säger i Joh 5:44, när den här frestelsen knackar på! ”Hur skulle ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra, och inte söker den ära, som kommer från den ende Guden?” Att bli bekräftad av Gud är så oändligt mycket större än att få litet futtig bekräftelse från människor!
Sen har vi Luk 6:37-42, texten om hur lätt hänt det är att vi ser flisan i vår broders öga, men missar bjälken i det egna ögat. Där börjar Jesus med att varna oss för att döma och fördöma varandra, fortsätter med att varna för att vi kommer att få utmätt åt oss själva med samma mått, som vi mätt åt andra med, och så till slut varnar han just för att stirra oss så blinda på andras brister, att vi inte ser att vi själva inte är ett dugg bättre, snarare tvärtom.
Mitt i texten säger han också, att resultatet av att en blind leder en blind kommer att bli att båda faller i gropen…. vilket också är en varning, en varning för att se upp med vem man låter sig ledas av!
Här skulle jag vilja föreslå, at detta långt handlar om vad vi inspirerar varandra till, och vem vi låter oss inspireras av. ”Inspirera” kommer från latinet, och betyder egentligen att man andas in något i någon – eller att man låter någon andas in något i en själv, om man är den som blir inspirerad.
Hur blir man en människa, som ser andras fel, men inte de egna?
Om man lyssnar till dem, som gärna dömer ut och kritiserar andra, om man lyssnar till rykten och baktaleri, om man låter sig ledas av den här sortens blindhet, alltså blindhet för attt man själva verket sysslar med andlig miljöförstöring, när man låter den kroppsdel, som enligt Jakobs brev 3:6 är antänd av helvetets eld, sprida giftig rök i de heligas gemenskap, då kommer detta att förgifta ens sinne och förblinda ens ögon.
Jesus avvärjde frestelserna med at säga ”Det står skrivet”.
Det ska vi också göra. Här är det lämpligt att citera den gyllene regeln för både sig själv och frestaren!
Luk 7:31-34 kan vi se på som nästa hållpunkt. Där ger Jesus en definition på barnslighet, och den kan vi gott ta som en varning: bär vi oss på det här sättet, då är det ett tecken på en andlig omogenhet av den sort, som gör att man, istället för att pröva allt och behålla det goda, kritiserar allt och behåller det man tyckte var dåligt.
Det Jeus säger är alltså, att om man kräver att alla ska dansa efter ens egen pipa, och göra och tycka och tala som man själv vill att de ska, och förkastar alla som inte ställer upp på det programmet utan att mucka, då bär man sig åt som en barnunge…och då blir resultatet att man får väldigt svårt att känna igen och ta emot Guds vägledning och gåvor!
De religiösa ledarnas problem var att de trodde att de visste, att de satt inne med all väsentlig kunskap, att de inte hade något att lära sig av varken Johannes eller Jesus.
De hade glömt vad som står i Ordspr 26:12. ”Ser du en man, som är vis i egna ögon, då finns det mer hopp om dåren än om honom!”
Det är ett bra ord att ta till, om man frestas börja tro, att man inget har att lära av andra, och att man inte själv någonsin har fel ifråga om något, som man har prövat vara rätt….
Sen kommer vi till Luk 8:14. Liknelsen om såningsmannen finns i alla de tre synoptiska evangelierna. Som god pedagog berättade Jesus naturligtvis inte sina liknelser bara en gång, på en plats, han upprepade dem gång efter annan, och ordalagen är litet annorlunda vid de olika tillfällena! Här i Lukasversionen varnar Jesus oss för att låta oss kvävas av bekymmer, rikedom, och njutningslystnad. Vid det tillfälle, som Markus återger, talade han om världsliga bekymmer, bedräglig rikedom, och begär efter allt annat. Matteus åter minns den gång, då Jesus bara nämner världsliga bekymmer och bedräglig rikedom som kvävande element i den kristnes liv.
Lägger man samman alla tre, då får man summan världsliga bekymmer, bedräglig rikedom, njutningslystnad, samt begär efter allt annat!
Bekymmer har vi alla, problem och svårigheter av alla slag.
Vad erbjuder Skriften oss får moteld mot frestelsen att börja gå och gruva sig om dagarna och ligga vaken på nätterna, och grubbla på hur det ska gå och hur man ska klara sig, och allt som kanske kan gå på tok? Det är ju det, som är att ”göra sig bekymmer”.
I Matt 6:24-34 ger Jesus oss ammunition. Höjdpunkten i den texten är, i mitt tycke, vers 33: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också!”
Den bedrägliga rikedomen är just bedräglig, enligt Jesus.
Rikedom i sig är inget problem. Abraham, Guds vän, var stenrik, utan att det på något sätt kvävde hans gudsrelation och fruktbärande liv.
Vari ligger då frestelsen, bedrägeriet?
Jag tänker mig att det är då man börjar lita på sitt bankkonto istället för på Gud, har sin trygghet i de jordiska tillgånganra istället för i Herren, bygger sin identitet på det man kan visa upp i materiellt hänseende istället för att glädja sig över att ens namn är skrivet i himlen. som det går fel. Då börjar man nämligen ofelbart att vilja ha mer pengar, mer egendom, för då får man ju mer både trygghet och status, man bevakar sin skatt som en hök, för där är också ens hjärta: där är det, som i verkligheten har blivit ens gud!
Vi kan antingen förvalta våra pengar, medvetna om att vi är just förvaltare, med ansvar inför den verklige Ägaren, eller så kan vi inbilla oss att vi äger dem, och då är risken överhängande att pengarna så småningom kommer att äga oss.
Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon, säger Jesus, och det är en varning!
Här duger det ord, som Jesus använde i öknen mycket bra också för oss att ta till, när vi frestas börja tjäna pengarna mer än Gud – och det märks bra på huruvida man är villig att ge bort några pengar, eller om man inrättar sitt liv så att allt går åt på egna behov och begärelser – han sade till frestaren att det står skrivet att det är Herren, vår Gud, som vi ska tjäna och tillbe! Punkt!
Njutningslystnad och begär går in under samma rubrik – lystnad och begär är nu tämligen synonyma begrepp!
Gud har fyllt den här världen med njutning, så det är inget fel med att njuta av saker! Allt, som Gud har gjort så att det är förenat med positiva känslor är ju njutbart! Att vila när man är trött, att gå ut i naturen och se sig om, att simma i havet på sommaren, att äta god mat, lyssna på musik man gillar, hitta kantareller i skogen, krama nån man tycker om, osv, osv – allt sådant är oss givet att njuta av!
Det är lystnaden, begäret, som utgör frestelsen, inte njutningen som sådan!
Begäret försöker dels få oss att ägna mer och mer tid och resurser åt att skaffa oss mer och mer njutning – begäret är alltid expansivt, det ska vara mer och mer för att uppnå samma effekt – och dels att få oss att skaffa oss njutning på sätt, som bryter mot Guds bud och vilja, alltså få oss att synda för att uppfylla begäret efter njutning.
Jesus säger att detta kommer att kväva oss, kväva vårt andliga liv, så att vi aldrig kommer att ge någon frukt för Guds Rike, om vi ger efter för det.
Jag tänker mig att det är fråga om lärjungaskap här, att detta inte är någon frälsningsfråga.
Om en människa går så långt i att ge efter för törnåkerns frestelser, att hon till slut öppet förkastar Jesus och sin frälsning, då blir det förstås en frälsningsfråga, men fram till dess är det 1 Kor 3:11-15, som gäller.
Vi får ta fram Jesu ord om att vi måste säga nej till oss själva för att kunna följa honom, när de här frestelserna tränger sig på!
I Luk 9:23-26 kommer nämligen de varnande orden om att den, som vill bevara sitt liv, ska mista det. Han säger detta gemast efter att han har talat om för lärjungarna att den, som vill följa honom, ska förneka sig själv, och varje dag ta sitt kors och följa honom. Och korset, det möter vi varje dag! Det finns där min vilja och Guds vilja korsas…..
Man mister inte hela sitt andliga liv på en gång första gången man underlåter att säga nej till sig själv för att kunna säga ja till Jesus. Möjligheten till omvändelse, förlåtelse, och ny start finns alltid där!
Men livet försvinner, kvävs, en liten bit i taget, litet grann varenda gång man väljer fel i alla de där små dagliga valen mellan att säga ja till sig själv eller att säga ja till Jesus.
Det liv, som skulle resultera i frukt i Guds Rike, trängs undan, när jag säger ja till mig själv och nej till Herren.
När jag går min egen väg, då blir frukten därefter!
Vad ska vi då ta fram för ett bibelställe, när den här frestelsen hänger oss i hasorna i ur och skur?
Jag tror att det dubbla kärleksbudet är användbart. Om jag älskar Gud över allt, ger kärleken till Honom, som först har älskat mig, rum i mig, då stärks ochså min önskan och vilja att leva så, att det behagar honom, och om jag älskar min nästa som mig själv, då blir det mindre rum för jag, jag, jag att breda ut sig. Om ljuset får lysa i mörkret har det bättre verkan, än om jag bara försöker hitta en lämplig skovel att skyffla ut mörker med!