1-7
Jag låter mig sökas av dem, som inte frågade efter mig, jag låter mig finnas av dem, som inte sökte mig.
Till ett folk, som inte åkallade mitt namn, sade jag: ”Här är jag, här är jag!”
Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg, som inte är god, som följer sina egna tankar, ett folk, som ständigt kränker mig rakt i ansiktet.
De bär fram offer i trädgårdar, och tänder offereld på tegelaltaren, de har sitt tillhåll bland gravar, och tillbringar nätter i undangömda nästen, äter svinkött, och har oren mat i sina kärl.
De säger: ”Håll dig för dig själv! Kom inte nära mig, för jag är heligare än du!”
De är som rök i min näsa, en eld, som brinner hela dagen!
Se, det står skrivet inför mig: Jag ska inte tiga förrän jag har gett dem vedergällning, ja, vedergällning i deras famn, både för deras egna missgärningar och deras fäders, säger Herren, de, som tände offereld på bergen, och hånade mig på höjderna. Jag ska mäta upp lönen i deras famn för vad de tidigare har gjort!
Idag, när jag skriver det här, är det 1.12 nådens år 2025. Eftersom jag publicerade första delen av mitt försök till Jesajakommentar 5.12.2021, har jag nu hållit på med det här projektet i nästan precis fyra år. Jag skrev då i början att jag hade för avsikt att ”under de närmaste åren” gå genom Jesaja här på min hemsida, men jag hade nog föreställt mig att det skulle ta två, högst tre år…..
Det ska finnas både tid, ork och inspiration, när man arbetar med sådant här, och helst alla tre på en gång! Och när man är sjuttio plus är det bara tiden, som fortfarande finns som förr, och till och med litet mer än förr…
1.12, ja. Igår var det första söndagen i advent, och Sakarjas profetia om hur Jesus skulle komma att rida in i Jerusalem på en åsna var en av de aktuella texterna. Jag predikade i en finsk gudstjänst, Vapaakirkko i Vähäkyrö, så jag satt inför Herren och funderade över det ordet i går morse.
Det blev inte riktigt någon adventspredikan, kanske, för jag fastnade totalt på orden ”Din konung kommer”.
Det här har varit en stötesten för Guds folk i alla tider, vår oförmåga att se Herren just som kung, kungars Kung och herrars Herre.
Vi ser gärna Herren som vår Frälsare, som den gode Herden, vi ser honom som Livets Bröd, som Guds Lamm, som tar bort världens synd, som Immanuel, Gud med oss, som Fridsfursten, som Översteprästen, som har medlidande med våra svagheter, som Herren, vår läkare, som syndares vän, som Herren, vår rättfärdighet, som vår himmelske brudgum….
Och allt det här är ju sant och bibliskt, tack och lov, och pris och ära!
Men. Allt det här handlar från början till slut om vad vi får, vad Herren ger oss, vad vi kan förvänta oss att få vara delaktiga i som kristna.
Vi glömmer så lätt, att det först som sist är Kungen, som kommer, när Jesus kommer!
Och en kung, han kommer inte för att passa upp sina undersåtar utan att förvänta sig något i gengäld. Guds folk förväntas älska sin Gud av allt sitt hjärta, hela sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd! Den kärleken ska inte ta sig utryck i vackra ord och fina ceremonier, den ska ta sig uttryck i lydnad, underordnande, vördnad, och respekt.
Det här formuleras med all önskvärd tydlighet i 5 Mos 10:12-13 och 20
”Vad begär Herren av dig annat än att du fruktar Herren, din Gd, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom, och att du tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ, så att du håller Herrrens bud och hans stadgar, som jag idag ger dig, för att det ska gå dig väl.”
”Herren, din Gud, ska du frukta, honom ska du tjäna, honom ska du hålla dig till….”
Det här är en befallning som visar hur ett folk ska förhålla sig till sin kung! Detta är vad Herren förväntar sig av sitt folk: att de ska vara lojala mot honom, lyda honom, och följa honom.
På den punkten har inget förändrats. Jesus är densamme igår, idag och i all evighet.
Sista kvällen han är hos sina lärjungar säger han så här:”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er!” ”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig!”
Där är det Kungen, som talar, han, som har rätt att förvänta sig lydnad av sitt folk.
Här i Jesaja 65 talar också Israels verklige konung till sitt folk, ett folk, som har tappat bort det faktum att Gud är just deras kung, deras härskare, den, som ser det som upproriskhet och bristande lojalitet, när de inte lyder honom, och som rent landsförräderi, när de lierar sig med främmande gudar.
Profeten Amos var verksam strax före Jesaja, de hade förmodligen till och med en liten överlappning i mitten av 700-talet f Kr. Det är hos honom vi finner de kända orden ”Bered dig, Israel, att möta din Gud!” Amos 4:12
Av sammanhanget framgår klart att det han menar är: Bered dig att möta din Gud – din Kung, som du har svikit och begått förräderi mot!
Det gamla Israel glömde, gkömde aktivt, för de ville också, precis som vi, helst se Herren enbart som den, som skulle beskydda dem, och välsigna dem, och hjälpa dem, när nöd hotade, men de ville inte se honom som sin Kung, de heller, för det skulle ju ha inneburit att orden från 5 Mos 10 skulle ha varit något, som de hade varit tvungna att ta på allvar! Här i de första sju verserna i Jes 65 får vi klart besked om hur Herren reagerar på det beteendet.
Det är mycket, som skulle vara annorlunda i kyrka och församlingar, om vi skulle ha ett allmänt medvetande om att det är Kungen, som kommer, att när han kommer nästa gång, då kommer han inte på en åsna, då kommer han på den vita häst, som beskrivs i Uppb 19:11, då kommer han i makt att regera, för att hålla dom.
Luther uppmanar oss att frukta och älska Gud. Den formuleringen är tagen rakt från 5 Mos 10!
Tyvärr har vi, reformationens ättlingar, tappat bort det, som var så klart för reformatorerna själva, att Jesus Kristus är Herre och Konung, med allt vad det innebär!
Precis som Israel på Jesajas tid, och redan långt före det, hade tappat bort det som Mose visste så glasklart, att Herren, vår Gud, är en konung i makt och ära, och att vi som hans undersåtar har att förhålla oss i enlighet med det!
Jesus har medlidande med våra svagheter, han är en nådig och barmhärtig Kung! Att vi misslyckas i vår efterföljelse, sviker, faller i synd av och till och alltför ofta, det förlåter han, det renar han oss från.
Det är det öppna, fräcka upproret, det trotsiga förkastandet av kungens befallningar, den otroliga förmätenhet, som här i Jesaja uttrycks med de avfälligas ”Kom inte hit, vi är heligare än du”, och som i nutid kommer till synes, när människor utan att darra på vare sig röst eller manschett förkastar Guds Ord med motivationen att vi nuförtiden minsann vet bättre än Gud, det är den attityden, som är som en rök i Guds näsa, och som stänger för nåden och öppnar för vredesdomen.