Vi ska fortsätta att titta på de typer av frestelser, som lyfts fram i Lukasevangeliet!
I Luk 9:49-50 retar Jesu lärjungar upp sig på en man, som hade fräckheten att driva ut onda andar i Jesu namn, fast han inte var en av dem, som tillhörde den inre kretsen.
Att någon skulle kunna vara en Jesu efterföljare utan att vara en i just deras gäng, var tydligen en totalt främmande tanke för dem….
Här har vi alltså det första tillfället, när partiväsendet och fröet till sekterism sticker upp sitt tryne bland lärjungarna.
Det här är en ständigt närvarande frestelse för oss kristna: att börja tro, tänka och säga att det är just vi, som är de rätta, sanna troende, och att de, som opererar vid sidan om oss, både är och har fel, och därför borde hindras.
”Mästare, vi såg en man, som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte följde med oss!” Så sade Johannes, fylld av vad han trodde var rättmätig indignation.
Dessa, som Jesus hade utvalt och som kallades apostlar, hade förstås alldeles rätt i att de var utvalda! Men de hade fel, när de började tro att detta innebar att de var de enda, som var kallade och utvalda, att de var de enda, som hade ett uppdrag i Jesu tjänst!
Vi vill gärna tänka om oss själva att vi är på något sätt speciella, i betydelsen bättre än andra, vi människor. Det här är en frestelse, frestelsen till högmod, frestelsen att börja se ner på andra och förringa dem. Och det är frestelsen att vilja ha kontroll över vad som händer.
Jesus är snabb att ta dem ur villfarelsen.
”Hindra honom inte! Den som inte är emot er, han är för er!”
”Ni jobbar för samma sak, ni följer samme Herre! Skapa inga onödiga motsättningar, dra inga gränser, som inte jag har dragit!”
Man kan undra, om det fanns någon frestelse för Jesus i detta, något, som han själv hade mött och övervunnit? En sak, som jag kan komma att tänka på är hans relation till Johannes Döparen.
Johannes avfärdade frestelsen att se sig som en konkurrent till Jesus. Han sade till sina lärjungar att det var i sin ordning att Jesus blev större och han mindre, när de klagade på att folket övergav Johannes för att gå till Jesus i stället.
Vi har inga uppgifter om hur Jesus upplevde den situationen, ingen antydan om att Jesus skulle ha sagt till folket att ”nu ska ni strunta i Johannes, han har haft sin tid, det är mig han har talat om, så nu är det mig ni ska följa!” Han överlät till Johannes att sköta den detaljen!
Men var det månne någon typ med svarta vingar, som viskade i hans öra, att han ju själv borde ge folket klara besked om vem de skulle hålla sig till, att det vore lämpligt att bevaka sina positioner? Jag vet inte, jag vet bara att han inte gjorde det, och jag vet att han kände igen frestelsen direkt, när hans lärjungar sedan föll för den…..
Tänk på hur många gånger det här mönstret har upprepat sig: Gud ger en väckelse eller en förnyelse, de, som berörs av den, börjar se sig som de, som är del av det ”som Gud gör idag”, och börjar se ner på dem, som inte har begripit att hoppa på tåget, det blir ett vi och de-tänkande, det blir nya partier, och alla försöker övertyga sina anhängare om att ”det är oss ni ska hålla er till, håll er skilda från de andra, de är oandliga bakåtsträvare…..”
En gammal norsk evangelist vid namn Henry Kvammen berättade en gång om hur han kommit på besök till en sydsvensk stad, när den karismatiska väckelsen gick fram på sjuttiotalet. Han var pingstvän, och besökte pingstförsamlingen i staden. Där satt äldstebröderna med indignationens finger pekande mot det inte så avlägsna lutherska kyrktornet. ”Där sjunger de lovsånger och prisar Gud i tungor nu, Anden är utgjuten över dem, och vi förstår inte: Hur kunde Gud gå förbi oss, och gå till dem??”
Vartill broder Kvammen svarade: ”Ja, ser ni, Gud, han går in där dörren är öppen!”
När vi faller för frestelsen att börja stänga dörrarna mot våra kristna syskon i andra delar av Kristi församling, då verkar det som om vi skulle stänga dörrarna mot deras Herre på samma gång…..undra på att den onde så gärna plockar fram just det här lockbetet!
Sedan har vi då Luk 10:17-20, berättelsen om hur de sjuttio lärjungar, som Jesus hade skickat ut på uppdrag, kom tillbaka och var lyckliga över allt de hade fått vara med om, och framför allt över att till och med demonerna hade varit tvungna att lyda dem i Jesu namn.
Jesus uttalar omedelbart en varning: ”Gläd er inte över det här, gläd er över att era namn är skrivna i himlen!”
Vari bestod frestelsen, vad var risken?
En bibellärare berättade en gång om hur hans hustru hade fått för sig att gå och se om hon kunde störa en tillställning, där företrädare för TM, transcendental meditation, skulle värva anhängare. Hon gick dit och satt och bad att de skulle misslyckas, och de misslyckades. Ingen nappade. Hon kom hem själaglad över framgången, och höll noggrann utkik efter nästa liknande evenemang. När det kom, gick hon dit och gjorde om samma sak, med lika gott resultat.
Men efteråt började hon förändras, blev lättirriterad och obalanserad. ”Hon blev gråtig!” sade berättaren, ”helt förändrad till sitt sätt!”
Så han bad till Gud för att få reda på vad som hänt. Herren svarade då ,och sade att när folk kommer in för att störa TM-folket blir det ingen öppen konfrontation, de förbannar bara fridsstörarna, och sen är de av med dem, om förbannelsen landar. Och det gör den, om de har börjat glädja sig över sin andliga makt, istället för att glädja sig över namnet, som är skrivet i himlen…
Det är alltså fråga om högmodsfrestelsen, igen. Jag, Mig, och Själv. Att låta sig luras att ge Gud 90% av äran, och behålla 10% själv….
Hur gör man för att inte falla för det här då? Man tackar Gud för att man får vara med, och gläder sig över att människor blir befriade, och förundrar sig över att Herren i sin nåd låter mig ovärdige få verka i hans Namn, namnet över alla namn, för visst får vi vara glada över tjänsten i Guds Rike! Men vi gläder oss inte över att demonerna lyder oss! Det är Jesus de lyder, vi uttalar bara hans befallningar! Och det är nåd att få göra det, att få vara en av dem, som har sitt namn skrivet i himlen, och är en lem i Kristi kropp!
Vi går vidare till nästa kapitel. I Luk 11:37-41 blir Jesus bjuden på middag hos en farise. Denne ångrade förmodligen snart bittert att han hade bjudit in rabbin från Nasaret, för en värre festförstörare hade väl ingen hört talas om! Läser man vidare kapitlet till slut, och tänker sig in i situationen, är det nästan så håret reser sig på huvudet….
Jesus pekar alltså på det faktum, att fariseernas fromhet var behäftad med en svår obalans. De var angelägna om att allt skulle se bra ut på utsidan, men var inte så noga med vad som fanns på insidan. En gammal man som jag kommer osökt att tänka på den fina frun Hyacinth i TV-serien ”Keeping up appearances”! Varför skrattade vi åt henne? Var det för att hon var en karikerad bild av oss själva, så överdriven, att vi kunde tänka att ”sån där är jag nu i varje fall inte”?
Sedan går han vidare med att belysa det faktum, att denna fixering vid det yttre hade lett fram till en situation, där de blivit blinda för det viktigaste, nämligen rätten och kärleken till Gud.
Bo Giertz skriver i en av sina historiska romaner så här: ”Jag ska säga dig, att det finns ingen värre synd än att vilja vara from!” Jag tror att det var i ”Tron allena”.
Att vara from är förvisso ingen synd, tvärtom. Det är att vilja vara from, försöka verka from inför omgivningen, som leder oss att falla för den här frestelsen.
Jesus själv var minst av allt skenhelig. Han trampade över gränserna för den hemmagjorda fromheten stup i kvarten, och skaffade sig därigenom bara fler fiender hela tiden.
Det här är nämligen en frestelse, som är förenad med ett hot: om du inte faller för den, då kommer folk inte att tycka om dig! Då handlar ”folk” förstås om alla dem, som redan har fallit för den, och underkastat sig existerande förgyllningssystem – eller rentav uppfunnit egna.
Och att hamna utanför, att bli svartlistad – eller offer för cancelkulturen, som det heter nuförtiden – att vara den, som folk inte vill förknippas med, det är något, som rör vid något djupt inom oss, nämligen dödsfruktan. Hebr 2 säger att Jesus kom för att göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela livet genom levt i slaveri. Ensamhet och död är släkt. Döden är den definitiva åtskillnaden, men allt, som handlar om att bli skild från andra, ställd utanför, bojkottad, utkastad, är släkt med denna slutliga, stora skilsmässa. Här är vi alltså sårbara!
När den här frestelsen knackar på, då får vi minnas att Herren själv har varit måltavla för dessa utstötningsmekanismer, Han har varit frestad att anpassa sig för att slippa bli avvisad, han också.
Jakobds brev ger oss kärv vägledning. Läs Jakob 4:4-10! Där får vi veta vad som står på spel.
Och där får vi veta vad vi får, om vi säger nej till frestelsen: Guds vänskap!
Vidare till nästa kapitel. Luk 12:45-48
Här möter vi en illusion, som vi dras med litet till mans och kvinns, nämligen tanken att vi har tid.
”Min Herre kommer inte så snart, jag har tid!”
Sanningen är, naturligtvis, att vi inte har någon tid. Vi äger inte en enda sekund, vi vet inte om vi lever om en minut!
Det här är en illusion, som inleder oss i frestelse. Vi kan kalla dem ”manana-frestelsen”. Usch och fy vad jag har kämpat med detta, och vad många gånger jag har fallit för den! Jag har börjat tänka på det som ”uppskjutarsjukan”. Det här bibelstudiet höll jag till exempel i tisdags, och först nu kommer jag mig för att få det skrivet och publicerat. ”Jag har ju tid i morgon”.
Nog är det skönt att veta, att det här ämnet, som jag nu skriver om, inte primärt handlar om frälsning, utan om lärjungaskap! Det går åt mycket nåd, när Fadern ska fostra sina barn….
Tjänaren i berättelsen behandlar sina medtjänare aktivt illa, och vi slingrar oss med att säga att vi gör ju ingen illa med vilje, som den här typen gör! Men den aktiva obarmhärtigheten är inte den enda sortens obarmhärtighet. Likgiltigheten är precis lika obarmhärtig.
”Senare, när jag har bättre tid och bättre råd ska jag hjälpa, sen när jag har tid ska jag ringa det där samtalet, sen när jag har tid….”
Jag tror att det viktiga första steget i kampen mot detta är att först som sist kasta ut illusionen om att ha tid. Att börja se tiden som en gåva att tacka för, och fråga Gud hur man ska använda, istället för att se den som något man äger, och därmed kan förfoga över totalt enligt eget gottfinnande.
Vi får säga som psalmisten: ”Min tid står i Dina händer!”
Det gjorde tydligen Jesus. Han tog emot tiden som en gåva, han sade till sina bröder, att de visserligen ville bestämma själva när tiden var läglig, men så gjorde inte han. Han gjorde inget i förtid, och inget för sent, och han hade hela tiden för ögonen vad som behagade hans himmelske Fader. I bönen ”Ske din vilja” finns inget finstilt tillägg om att ”kan vi inte ta det här nästa år i stället?” Inget om att tråkiga, jobbiga saker tar vi senare nån gång. Inget av ”min herre kommer inte så snart”.
Allt har sin tid, säger Predikaren. Vilket torde betyda att det finns en rätt tid för saker, och sen en tid, när alla tillfällen gått förbi, och den senfärdiges försök att ändå ta itu med något kommer för sent.
”Ojdå, kommer du redan, Herre? Vänta litet, så ska jag fixa till det här….”
Det är i den situationen, som det i värsta fall går så, att ens lampa slocknar….