8-15
Så säger Herren: Liksom man säger om en druvklase, när det finns saft i den: ”Fördärva den inte, det finns välsignelse i den”, så ska också jag göra för mina tjänares skull: Jag ska inte fördärva dem alla.
Jag ska låta en avkomma gå ut från Jakob, från Juda en arvinge till mina berg. Ty mina utvalda ska besitta landet, mina tjänare ska bo där. För mitt folk, som frågar efter mig, ska Saron bli en betesmark för får, och Akors dal en lägerplats för nötboskap.
Även om majoriteten hellre vandrade på egna vägar än på Guds, fanns det ännu människor kvar, som frågade efter Gud. Här har Folkbibeln en i mitt tycke mindre lyckad översättning, som de dessutom är tämligen ensamma om. Den gängse översättningslösningen talar om ”mitt folk som söker mig”, ”my people who seek me”, ”my people that have sought me”, eller, som Amplified skriver, ”my people who seek me, inquire of me, and require me”.
Dessa har Herren ingen avsikt att fördärva, tvärtom! Inte är de perfekta, inte är de syndfria, men de är vända till Gud, söker hans ansikte, söker svar från honom, och tar de svar de får på allvar.
I 2 Tim 3:1-5 finns en beskrivning av en sorts människor, som passar mycket bra in också på Jesajas samtid. Slutklämmen där i femte versen är: ”De har ett sken av gudsfruktan, men de vill inte veta av dess kraft!” De fyra föregående verserna är en lång uppräkning av handlingsmönster, som är totalt styrda av av vad köttet och sinnet vill, och som står i total opposition till vad Gud vill med sitt folk.
Men ändå ville de gälla för att vara Guds folk, både de som var samtida med Jesaja, och de, som Paulus profeterar om att ska komma i den sista tide! Inget nytt under solen….
”Gudsfruktans kraft”, hur ska vi förstå det uttrycket?
Hur ska vi söka Gud för att göra det på rätt sätt?
Gud har gett oss en väg, som vi ska komma till honom på. En väg, inte många. Jesus är vägen. Vi kommer in på den vägen som syndare i behov av nåd. Gudsfruktans kraft finns i att leva av nåd, leva i syndernas förlåtelse, vandra i ödmjukhet inför Gud.
Jasg har tänkt mycket på något jag skulle vilja kalla renhetslängtan. Längtan efter att få leva renad från all den smuts, som räknas upp där i början av 2 Tim 3. En längtan, som driver oss till den Ende, som kan rena oss!
Davids bön i ps 51, ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta”, är ett uttryck för en sådan längtan, en längtan som föds ur insikten om hur hopplöst nedsmutsad man är, och hur detta tillstånd inte är vad människan är skapad för.
David levde på den tid, då människorna bar fram djur som syndoffer åt Gud, när de hade brutit mot hans bud.
Ändå ger han utryck för en andlig insikt, som vi i dagens kristenhet kan önska att vore mer allmän bland oss: ”Slaktoffren gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana… .offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud!”
Det fanns fortfarande människor med den inställningen i Israel trehundra år senare, när Jesaja bar fram sitt budskap. Och Guds besked är oförändrat: de som kommer till mig, söker mig, ödmjukar sig inför mig, dem ska jag sannerligen inte kasta ut! De ska få besitta landet, jag ska sända en arvinge, som härstammar från Juda…”
11-14
Men ni, som överger HERREN, och glömmer mitt heliga berg, ni, som dukar bort åt Gad, och häller upp blandat vin åt Meni, er har jag bestämt åt svärdet!
Ni ska få böja er ner för att slaktas, därför att ni inte svarade när jag kallade, inte hörde, när jag talade.
Ni gjorde det, som var ont i mina ögon, och valde det, som misshagade mig.
Därför säger Herren, HERREN så; Se, mina tjänare ska äta, men ni ska hungra, mina tjänare ska dricka, men ni ska törsta, mina tjänare ska jubla, men ni ska stå med skam!
Mina tjänare ska jubla i sitt hjärtas fröjd, men ni ska ropa i ert hjärtas plåga, och jämra er i förtvivlan!
Avgudarna Gad och Meni, då. Både New American Standard och New International talar om ”Fortune” och ”Destiny”. Amplified förklarar såhär: ”Gad, the Babylonian god of fortune”, ”Meni, the god of destiny”.
Lyckojakt och ödestro. Låter det bekant för oss, som lever i ett samhälle, där folk tror att livets mening är att bli lycklig, och strävar efter detta utan hänsyn till hur mycket, som trampas ned, och hur många som får lida för lyckojakten? Vi, som lever i en tid, när människorna dels förklarar sig tro på vetenskapen, dels läser sina horoskop varje morgon, och lyssnar på vad den isländska völvan månntro har för spådomar inför nästa år?
Jag dar mig till minnes en dam, som bestämt förklarade att hon inte trodde på något övernaturligt, men fem minuter senare aningslöst berättade att hon aktade sig för svarta katter och för att gå under stegar…. ska man skratta eller gråta? Ta i trä och knock on wood… det gäller att blidka ödet, om man ska behålla lyckan! Sånt här är avgudadyrkan, rätt och slätt.
”Ni gjorde det som var ont i mina ögon, och valde det som misshagade mig”, säger Herren om sådant.
”Ni vände er från avgudarna till att tjäna den levande och sanne Guden”, skriver aposteln i 1 Tess 1:9. För den som verkligen söker Gud finns det både ett ”från” och ett ”till”. Man kan inte tillbe Lyckan och Ödet, samtidigt som man tillber den levande och sanne Guden!
16-25
Den, som då välsignar sig i landet, ska välsigna sig vid Sanningens Gud, och den, som avlägger ed i landet, ska svärja vid Sanningens Gud, ty de förra bedrövelserna är då glömda och dolda för mina ögon.
Se, jag skapar nya himlar och en ny jord,och man ska inte mer komma ihåg det förgångna, eller tänka på det.
Men fröjda er och jubla till evig tid över det, som jag skapar, ty se, jag skapar Jerusalem till jubel, och dess folk till fröjd!
Jag ska jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk. Där ska ej mer höras gråt eller klagan.
Där ska inte mer finnas spädbarn, som lever endast några dagar, inte heller gamla män, som inte uppnår sina dagars mått!
Den, som dör vid hundra års ålder, är en ung man, och först vid hundra års ålder ska syndaren drabbas av förbannelsen.
De ska få bygga hus och bo i dem, plantera vingårdar och få äta deras frukt.
När de bygger hus ska andra inte bo i dem, när de planterar något, ska andra inte äta av det.
Som ett träds ålder ska mitt folks ålder bli, mina utvalda ska länge få njuta av sina händers verk!
Det ska ske, att innan de ropar ska jag svara, medan de ännu talar ska jag höra.
Vargar ska gå i bet med lamm, lejon ska äta halm som oxar, och stoft ska vara ormens föda.
Ingenstans på mitt heliga berg ska de göra något ont eller skadligt, säger Herren.
Kapitlet avslutas med en lyrisk beskrivning av det kommande fridsriket, en tid, när den aronitiska välsignelsens böneord har fått sitt fulla svar. Så här blir det, när Heren välsignar och bevarar utan att fördärvsmakterna samtidigt river ner och förstör, när Herrens ansikte lyser över oss, och vi lever helt i hans nåd, när hans ansikte är vänt till oss utan att något skymmer, och hans schalom, hans perfekta skapelseordning äntligen har upprättats, så som det beskrivs i Rom 8:18-21….