1-2
Så säger HERREN: Himlen är min tron, och jorden min fotapall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?
Min hand har ju gjort allt detta, så att det har blivit till, säger HERREN!
Jag skådar ner till den, som har en förkrossad ande, och till den, som fruktar mitt ord.
Orden från 57:15 upprepas här, med en litet annorlunda formulering. Här säger Herren att han skådar ner till den förkrossade, i 57:15 att han bor hos den, som är förkrossad och har en ödmjuk ande. Gud är inte intresserad av attt bo i tempel och kyrkor, som vi har byggt. Han vill bo hos oss, i oss, ägna oss sin uppmärksamhet och omsorg!
Det kan vara vara värt att lägga märke till vad som står i 57:14 också. ”Bana och bered väg! Ta bort stötestenarna från mitt folks väg!” Det här med ståtliga kyrkbyggen och katedraler, och praktfulla gudstjänster och mässor, och invecklade liturgier av olika slag, kan i sämsta fall bli en stötesten på Guds folks väg, på så sätt att de blir något vi erbjuder Gud, och därmed något, som ställs mellan oss och vår Herre.
Ibland har jag tänkt att vi på ett sätt ställer upp en sköld mot Gud genom att utforma våra möten och gudstjänster som vi gör. Det är programpunkt efter programpunkt, det är vi, som talar och ber och sjunger, och reser oss och sätter oss, och spelar och uppträder för varandra så till den grad sammanhängande, att Gud liksom aldrig kommer till tals, aldrig får komma oss inpå livet.
Är detta att vara förkrossad inför sin Gud, att ha en ödmjuk ande?
3-4
Den, som slaktar en oxe, är lik en mandråpare, den som offrar ett lamm är lik den, som bryter nacken av en hund, den som bär fram ett matoffer är lik den, som bär fram svinblod, den som offrar rökelse är lik den, som hyllar en avgud.
Liksom dessa har valt att gå sina egna vägar, och har sin själs glädje i sina vidrigheter, så ska också jag välja deras ofärd, och låta det de fruktar komma över dem.
Ty ingen svarade när jag ropade, ingen hörde när jag talade. De gjorde det, som var ont i mina ögon, de valde att göra det, som misshagade mig.
Här i Jesajas sista kapitel kommer tonen från Jesajas första kapitel igen: ”Vad ska jag med era många slaktoffer till? Bär inte längre fram meningslösa matoffer! Jag står inte ut med ondska tillsammans med högtidsförsamlingar, min själ hatar era nymånader och högtider, de är en börda för mig….”
De, som kommer och erbjuder sina tjänster åt Gud, samtidigt som de håller fast vid att gå på sina egna vägar, kan inte skyla över sina synder med sina offer. De är inte en bit bättre än dem, som syndar öppet och utan att skämmas. Snarare tvärtom – Gud vill ju faktiskt hellre att vi ska vara antingen kalla eller varma, än att vi håller på med ljumhetens haltande på båda fötter…..
Lydnad är fortfarande bättre än offer!
Att de har valt fel väg är en sak. Det finns förlåtelse för den, som ångrar sig, Gud är barmhärtig mot var och en, som ödmjukar sig inför honom. Det blir sedan en helt annan sak, annan situation, när man vägrar lyssna till förmaning. ”Ingen svarade, när jag ropade…”
Först väljer man att gå sin egen väg, och det har vi enligt Jesaja 53 alla gjort.
Sedan har man roligt på den egna vägen ett tag – det hade ju den förlorade sonen i Luk 15 också!
Det är som en gammal gudsman sade en gång: ”Problemet med synd är att vi tycker det är roligt att synda, annars skulle ju inte en kotte komma på idén att göra det!” Man har alltså sin själs glädje i sånt som är vidrigt inför Gud.
Men, världens glädje har en tendens att komma till vägs ände i en eller annan svinstia, den lustfyllda vidrigheten är kanske inte så lustfylld längre efter ett tag, den börjar bara kännas allt mer som det den är.
I det läge kanske Herren då låter sin kallelse komma till människan – det är inte enda gången han kallar, men ibland gör han det just då – och om man då vägrar lyssna, då går man från att ha gjort det, som var ont där på den egna vägen, till att göra det, som verkligen misshagar Herren: man vägrar böja sig för hans kallelse till omvändelse.
I det läget ger då Gud det, som människan själv har valt: ett liv utan den sanne Guden och utan det levande hoppet i världen. Surrogaten får man sedan försöka hålla kvar greppet om så länge man förmår….
5.
Hör HERRENS ord, ni som fruktar för hans ord!
Era bröder, som hatar er, och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ”Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje!”
Men de ska komma på skam!
Spänningen melllan dem, som är villiga att böja sig för Gud, och dem, som vill både ha sin kaka kvar och äta den, alltså ha kvar ett sken av gudsfruktan, samtidigt som man går sin egen väg och gör vad köttet och sinnet vill, den spänningen har alltid funnits, och den har alltid tagit sig ungefär samma uttryck. I botten på hatet och utstötningsmekanismerna finns samma avund, som fick Kain att ta livet av Abel, den avund, som den ytligt religiöse känner gentemot dem, som han mer eller minde omedvetet anar att lever mer till Guds ära, än han gör själv.
Åtminstone tänker jag mig att detta är vad Jakobs bror Judas tänker på, när han i sitt brev skriver just om den sortens människor: ”Ve dem, de har slagit in på Kains väg…”
Samma reaktion av avund och hat möter vi ju också i berättelsen om den förlorade sonen, som ju berättses just för det religiösa ledarskap, som hade svårt att tåla att de ödmjuka, förkrossade, helt plötsligt fick himlen öppnad för sig.
6-9
Hör, hur det larmar i staden, hör en röst från templet! Hör, det är Herren, som vedergäller sina fiender vad de har gjort!
Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet.
Innan kval kommer över henne, har hon fött ett gossebarn.
Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande? Kan ett land komma till liv på en enda dag, eller ett folk födas på en enda gång, eftersom Sion föder sina barn redan när födslovåndan börjar?
”Skulle jag öppna moderlivet, men inte ge kraft att föda?” säger Herren. ”Eller skulle jag ge kraft att föda, men sedan hålla fostret tillbaka?” säger din Gud.
Det, som skedde 14.5.1948 får väl sägas vara tämligen unikt i världshistorien. 1922 hade Storbritannien fått mandat över Palestina, tillldelat av Nationernas förbund. Fem år tidigare, genom Balfoureklarationen, hade judarna fått ett nationellt hemland där, och nu var det tänkt att det britttiska mandatet skulle stärka detta – vilket nu inte alltid gick som på Strömsö, som talesättet här i Österbotten går. Ändå tror jag att man kan säga, att landet så att säga gick havande med det, som sedan skulle födas 1948, under hela första halvan av 1900-talet. Moderlivet hade öppnats….
Den 14.5.1948 drog sig britterna tillbaka från mandatet, och samma dag förklarades Israel självständigt. Landet kom till på en enda dag, och de där bosatta judarna blev israeler, medborgare i en självständig nation, på en enda gång. Exakt uppfyllelse…
Men innan detta skedde, hade något annat hänt, något som var ett dråpslag av en helt annan kaliber mot Herrens fiender! Gossebarnet hade fötts. Rösten i templet, den gamle Simeons röst, hade proklamerat Jesus som Messias när han fyrtio dagar gammal bars fram i templet. Och i och med Messias födelse hade Herrens vedergällning mot hans fiender börjat, den ondes välde här på jorden hade utmanats av den Starkare, och började vackla….