10-14
Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni, som har henne kär!
Jubla högt med henne, alla ni, som har sörjt över henne!
Ty ni ska få dia er mätta vid hennes trösterika bröst, ni ska suga och njuta av hennes härlighets rikedom!
Ty så säger Herren: Se, jag leder frid till henne som en flod, och folkens rikedomar som en översvämmande älv. Ni ska få dia och bli burna på höften, och få sitta i knäet och bli smekta. Som en mor tröstar sin son, ska jag trösta er. Ja, i Jerusalem ska ni bli tröstade!
Era hjärtan ska glädja sig, när ni får se detta, era ben ska få livskraft likt spirande gräs. Herrens hand ska bli känd för hans tjänare, men på sina fiender ska han vredgas.
Ett direkt tilltal till dem, som har Jerusalem kärt, och som har sörjt över dess olyckor och motgångar.
De, som har sått med tårar ska få skörda med jubel, som det står i Ps 126!
Eller, som Jesus säger i Matt 5, saligprisningarna: ”Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade”.
Eller, som det också står i Ps 126: ”När Herren gjorde slut på Sions fångenskap, då var vi som drömmande! Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel!”
Eller, som aposteln skriver om Israel i Rom 11: ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad ska då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?”
Eller, som det står skrivet i Ps 122: ”Önska Jerusalem frid! Må det gå dem väl, som älskar dig!”
Här i Jesaja 66 är beskedet kristallklart: Ja, det kommer att gå dem väl, som har haft hjärta för Jerusalem. Mycket väl!
15-17
Ty se, Herren ska komma med eld, och hans vagnar ska vara som en stormvind. Han ska låta sin vrede drabba med hetta, och sitt straff med eldslågor. Ty med eld och med sitt svärd ska Heren gå till rätta med alla människor, och många ska bli slagna av Herren.
De, som låter sig invigas och renas till gudstjänst i trädgårdar, anförda av en, som står där i mitten, de som äter svinkött och andra styggelser, ja, också möss, de ska alla förgås, säger Herren.
Beskedet, som avfällingar och avgudadyrkare får, är inte fullt lika positivt, kan man säga.
Genom hela Jesaja går de här två berättelserna parallellt; Guds godhet, och Guds stränghet. Han godhet mot dem, som vill omvända sig, och fly till hans barmhärtighet, och hans stränghet mot dem, som framhärdar i att vägra lyssna.
I början av vers 18 – här är ett av otaliga exempel på hur versindelning poch kapitelindelning ibland hugger av sammanhang på mitten – påminner Gud oss om att han vet både vad vi gör och vad vi tänker, att ingenting är fördolt för honom. Något som David för övrigt presenterar utförligt i början av Ps 139…..
Domen kommer att vara rättvis, baserad på Herrens fullkomliga vetskap om oss var och en, vad vi har gjort, tänkt, och hurudan vår hållning till hans erbjudande om nåd har varit.
18-21
Jag känner deras gärningar och deras tankar! Den tid kommer, då jag ska samla alla hednafolk och tungomål, och de ska komma och se min härlighet.
Jag ska sätta ett tecken bland dem.
Några av dem, som blir räddade, ska jag sända som budbärare till hednafolken, till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttefolken, till Tubal och Javan, till kustländerna i fjärran, som inte har hört talas om mig eller har sett min härlighet.
De ska förkunna min härlighet bland hednafolken.
De ska som offergåva åt HERREN föra alla era bröder ut från alla hednafolk, på hästar, i vagnar och bärstolar, på mulåsnor och dromedarer, fram till mitt heliga berg i Jerusalem, säger HERREN, på samma sätt som som Israels folk i rena kärl för fram offergåvor till HERRENS hus! Och somliga av dem ska jag ta till mina präster, till mina leviter, säger Herren.
”Jag ska sätta ett tecken bland dem”.
Detta är exakt vad den gamle Simeon säger, när han välsignar Josef och Maria i templet. ”Denne är satt till fall och till upprättelse för många i Israel, och till ett tecken, som ska bli motsagt!”
Jesus är tecknet, som blev satt för Israel, och bland dem, som blev räddade genom honom, begav sig några ut för att predika evangeliet om Kristi härlighet för hednafolken, oss.
Till slut ska rörelsen vända, hednafolken ska i sin tur föra tillbaka Israels folk till Guds land och Guds stad. En första uppfyllelse av detta har vi sett, när andra folk på olika sätt har understött och hjälpt judarna att komma hem till Israel, men fortfarande är merparten av det judiska folket kvar ute i diasporan. Den slutliga uppfyllelsen ligger ännu i framtiden.
22-24
Ty liksom de nya himlarna och den nya jorden, som jag skapar, blir bestående inför mig, så ska ert namn och er avkomma bestå, säger Herren.
Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag ska alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren.
Och de ska gå ut och se liken efter de människor, som har avfallit från mig. Ders mask ska inte dö, och deras eld inte utsläckas. De ska vara en vämjelse för alla människor.
Hur uppfyllelsen av verserna 22 och 23 kommer att se ut vågar jag inte säga så mycket om – de nya himlarna och den nya jorden är knappast bara en kopia av den gamla skapelsen!
I varje fall kommer den osäkerhet och obeständighet, som kännetecknar det nuvarande, att vara borta. Den nya jorden kommer att vara en plats av frid och trygghet, en plats där det goda består, och det onda inte har något utrymme.
Den kommer att vara en plats, där människan har kommit i rätt förhållande till både varandra och sin Gud, där tillbedjan är naturlig och glädjefylld, för inför Guds ansikte finns det glädje så det räcker och flödar över!
Så har vi då den sista versen, den som handlar om något, som vi i allmänhet litet ryggar tillbaka för, nämligen det eviga straffet.
Jesus citerar den här versen i Mark 9:48, när han varnar för risken av att hamna i det han kallar Gehenna, ”där deras mask inte dör, och elden inte släcks.”
Då och då får jag frågor kring detta, så denna sista vers i Jesaja ska jag nu kommentera litet utförligare!
Det här med förtappelse, helvete, och evig pina för de fördömda har varit och är fortfarande ett knepigt kapitel i den kristna läran.
Helvetet har ibland använts för att skrämma människor till lydnad och underkastelse, svavelpredikningar har gett folk både sömnlösa nätter och psykiska problem, och under allt detta ligger frågan vad detta med med talet om eviga plågor för dem, som inte vill tro, egentligen förmedlar för bild av Gud?
I vanliga tankar och undervisning om de eviga straffet finns också en hel del material, som definitivt varken är hämtat från Bibeln, eller stämmer med Bibeln, vilket nu inte precis har varit ägnat att minska förvirringen.
Kanske det är bäst att börja med att skilja på de olika begreppen.
Ordet ”helvete” är fornnordiskt, sammansatt av hel och vite.
Hel var dödsgudinnan i fornnordisk mytologi, och hon tänktes härska över dödsriket.
Vite är det gamla ordet för straff. Helvete betecknar alltså ursprungligen ungefär ”straff i dödsriket” – vilket gör begreppet vilsledande vad det gäller det eviga straffet, som vi ska se.
I NT är det främst Jesus själv, som talar om dels tillståndet mellan döden och den yttersta domen, dels om vad som händer efter den yttersta domen.
I Luk 16 har vi berättelsen om den rike mannen och Lasarus.
De dör båda, deras kroppar begravs, och deras själ och ande, det som är deras personlighet, minus det jordiska skalet, förflyttas till olika avdelningar av den tillvaro, som väntar oss människor efter döden, den plats där vi inväntar den slutliga domen över våra liv.
Lasarus kommer till den bättre avdelningen, som vi kan kalla paradiset, medan den rike mannen hamnar i den sämre, dödsriket.
Här skapar Folkbibelns översättning i mitt tycke en viss förvirring, för där står det att den rike mannen hamnade i helvetet – vilket i och för sig är korrekt, om man förstår det rätt, som ett straff i dödsriket, vilket vi ofta inte gör.
I grekiskan står det att det var Hades, dödsriket, han kom till. Och detta är, som sagt, ett mellantillstånd, inte en slutstation. Till den yttersta domen ska sedan alla döda kroppsligen uppstå, onda som goda, detta enligt Uppenbarelseboken, 20:12-15
Där sägs också att också döden och dödsriket ska upphöra att finnas till efter slutdomen, de ska kastas i eldsjön – helt logiskt, för efter att slutdomen är verkställd finns ju ingen död längre….
Det är alltså eldsjön, som är slutstationen, det eviga oföränderliga straff, som kallas den andra döden.
I Hebr 11:26-31 beskrivs den tid, som de, som med vett och vilja förkastar Jesus och frälsningen, ska tillbringa i dödsriket i väntan på den yttersta domen som en ”fruktansvärd väntan på domen och den förtärande eld, som ska uppsluka motståndarna.”
Här får vi en antydan om vad plågan i denna dödsrikets mörka halva åtminstone till någon del består i: man vet att domen kommer, man vet att det kommer att gå illa, och man har ingen chans att undkomma den längre. Litet som att sitta i dödscellen….
Enligt Luk 16 och Joh 5:24 är detta något, som de, som har ”övergått från döden till livet”, och sitter i det behagligare väntrummet, inte kommer att behöva frukta för. Deras väntan på domen är mer som en glad förväntan – från att ha haft det bra i paradiset ska de ju sedan få det ännu bättre, för då ska de få nya, förhärligade kroppar! 1 Joh 3:2
Varför kallar jag det paradiset? Jo, Jesus säger till rövaren på korset att han ska få vara med Jesus i paradiset samma dag….
Så här långt kan de flesta kristna hänga med – vårt sinne för rättvisa säger att det självklart behöver finnas både ett straff för dem, som har brutit mot Guds lag, och därmed gjort vad ont är mot sina medmänniskor, och någon form av konsekvenser för dem, som medvetet väljer att trampa Jesu offer för oss under fötterna.
Men sedan.
Då kommer frågan vad som är ett rimligt straff, och för att kunna säga något om den saken, skulle man behöva förstå hur allvarligt brottet egentligen är.
Och där kommer vi till korta. Vi begriper inte hur fruktansvärt, vedervärdigt, avskyvärt, hädiskt, den fallna människans beteende är sett från himlen. Vi får en aning om vi ser på Kristi kors, och kanske det var därför, som Jesus måste dö en sådan plågsam, utdragen död för våra synder – för att ge oss en aning om vad för slags brott vi har begått, som kunde förtjäna ett sådant straff….
Hur ska vi då kunna säga något om hurdant straffet borde vara, om vi, förutom att ha levt våra liv i uppror mot Gud, dessutom vägrar att ta emot Guds erbjudande om benådning, en benådning som kostade hans Son livet?
I stället för att undra över vad detta med evigt straff förmedlar för bild av Gud, kanske vi borde försöka se vad det förmedlar för bild av oss människor…
Vad är det då egentligen som händer efter den yttersta domen?
Vad betyder det här med ”det brinnande Gehenna”, med eldsjön, med den andra döden?
Ska vi förstå det som att de, som går förlorade, ska tillbringa evigheten i en ändlös, fruktansvärd pina?
Eller ska vi förstå det som att de verkligen dör en andra död, en som inte bara dödar kroppen, utan också hela personligheten, att de som går förlorade helt enkelt upphör att existera?
Här går meningarna isär bland bibeltolkarna.
En skola menar att de förtappade ska just plågas i evighet, och en annan att de upphör att existera – och en tredje att alla nog på något sätt kommer att bli frälsta till slut, kanske efter att först ha tillbringat några miljoner straffår i någon slags skärseld…. och så vidare
Och här tror jag att vi får vara försiktiga med att uttala oss alltför tvärsäkert.
För det första vet vi inte ens vad begreppet ”evighet”på riktigt innebär!
Vi är fångar i vår tillvaros fyra dimensioner, och det finns inget i våra medvetanden, kunskap eller erfarenhet, som kan göra sig någon klar föreställning om hur en femte, sjätte, eller sjunde dimension skulle gestalta sig. Detta undandrar sig vår bedömning på ett fundamentalt plan.Vilket innebär att uttrycket ”evigt straff” också blir aningen svårbedömt!
Oftast tänker vi oss evigheten som en väldigt lång tid, men då talar vi ju fortfarande bara om tid, inte evighet
Sen försöker vi tänka oss evigheten som frånvaro av tid, ett slags ständigt nu, men det skulle innebära en tillvaro utan begrepp om vad som varit eller vad som kommer, litet som att vara totalt minneslös, och den beskrivningen passar dåligt in på den evige Guden!
Ser man evigheten i förhållande till tiden som att tiden är en linje, på vilken vi befinner oss på en bestämd punkt, medan den, som är utanför tiden kan landa var han vill på linjen, ungefär som en tredimensionell varelse skulle förhålla sig till en tvådimensionell, då kanske man kommer litet närmare, och då kan man förstå hur Gud kan veta vad som ska hända i framtiden – ur hans synvinkel har den ju redan inträffat – men inget av detta hjälper oss att ta ställning till vad ett evigt straff i den brinnande sjön egentligen innebär för dem, som kommer att hamna där.
Vi ska också minnas, att ännu är ingen där!
Den är tillredd åt djävulen och hans änglar, och inte heller de är ännu där. Matt 25:41
Ibland föreställer sig folk att den onde är något slags tortyrmästare i helvetet, att han härskar där, men för den tanken finns inget bibliskt stöd. När han småningom blir kastad dit, då är det för att bli straffad, inte för att härska!
Att eldsjön primärt är tillredd åt djävulen och hans änglar innebär också, vad jag kan begripa, att det inte är Guds vilja att någon enda människa skulle behöva hamna där. Han vill att alla ska bli frälsta, men han tvingar oss inte…
Vad säger då Bibeln om slutdestinationen för dem, som går förlorade?
I Matt 5:29-30 säger Jesus, att man ska hellre göra sig av med öga och hand, om de inleder en i frestelse, än riskera att hela ens kropp kommer till Gehenna. Detta kan inte syfta på dödsriket, mellanstationen före yttersta domen, för dit kommer inte kroppen. Den ligger ju i graven, medan själ och ande är i väntrummet.
Först efter uppståndelsen och domen har de döda återfått en kropp, som kan hamna i Gehenna.
I Matt 10:28 uppmanar Jesus sina lärjungar att inte vara rädda för dem, som kan döda kroppen men inte själen. ”Frukta honom, som kan fördärva både kropp och själ i Gehenna!”
Här översätter alla mina engelska biblar grekiskans ”apolesai” med ”destroy” – vilket då låter mer som oåterkallelig förintelse än som oändlig plåga.
I Mark 9:43 beskriver Herren Gehenna som en plats, där elden aldrig släcks.
I Uppb 14:9-11 beskrivs det öde, som kommer att drabba dem, som öppet och medvetet tar ställning för Djävulen. De kommer att få samma straff, som den herre de har valt att tjäna kommer att drabbas av, precis som de, som har valt att följa Jesus, kommer att få del i hans härlighet.
I Uppb 20:9-10 sägs i klartext att djävulen, vilddjuret, och den falske profeten ska plågas dag och natt i evighet, medan de människor som den onde har lockat till ett sista uppror mot Gud, ska bli förtärda av eld från himlen, vilket då låter mer som ett slutgiltigt utplånande än som ett evigt straff.
I Luk 12:47-48 säger Jesus att den som vet sin Herres vilja, men struntar i den, kommer att straffas med många slag, medan den, som inte visste bättre, kommer att straffas med få slag.
Här kommer då en vinkel till på detta med Guds straff över de olydiga: det är inte så, att det går alla icke troende lika! Gud är rättvis. Han ser det inte lika allvarligt att människan inte rättar sig efter något, som hon inte har fått vetskap om, som när någon medvetet bryter mot Guds vilja.
När man läser dessa, och de andra texter, som på olika sätt talar om det här med dödsrike, paradis, himmelsk lön, och eviga straff, får man konstatera, att det inte låter sig göras att fixa till någon enkel och entydig ”förtappelseteologi”.
Vad vi kan veta är att den, som tror på Jesus som sin Herre och Frälsare, inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
Vi kan veta, att det kommer en dom, och att den kommer att vara rättvis.
Vi kan veta, att den, som medvetet väljer att förkasta Jesus för att i stället gå den ondes ärenden, till slut kommer att få dela sin herres öde.
Exakt vad bilden av eldsjön innebär kan vi bara ana. Själv föreställer jag mig att de mörkrets varelser, som till slut hamnar där, kommer att plågas av att hela tiden befinna sig i Guds ljus, utan att ha någonstans att gömma sig, medvetna om att de själva en gång valde bort det.
En andlig eld alltså, inte en svavelbrasa….
CS Lewis har en lysande beskrivning i slutet av ”Från helvetets brevskola”, av hur det känns för den demon, som haft i uppdrag att fresta och vilseleda en troende man, när denne dör, och möter Jesus och hans änglar: ”Det som är en förblindande, kvävande eld för dig, det är svalt ljus för honom, det är Klarheten själv, och det som för dig att storkna och förlamas, det är för honom en vindfläkt från själva himlen…” (mycket fri översättning).
Jag tror att det kanske är just så det blir, detta eviga straff, som vi undrar över.
Det kanske blir samma sak, som, möter oss alla, frälsta och förtappade lika.
Det är bara det, att vi kommer att uppfatta den tillvaro, där vi för alltid är exponerade för Guds ljus och härlighet, så olika. Det som är ljuvlighet vid livets källor för den, som sökt sig till ljuset, blir en outhärdlig plåga för dem, som valt mörkret som sin hemvist…
Då har jag slutligen kommit genom Jesaja. Det här har varit en givande resa för mig själv, åtminstone, så här grundligt har jag aldrig förr fördjupat mig i den här bibelboken! Hoppas det har gett er andra något också!
God och välsignad fortsättning på det nya året!