Rubriken kommer från en affisch, som fanns här i huset nån gång för länge sedan. Bilden föreställde en glad schimpans, som hade en propellermössa på huvudet, och texten, den löd: ”Ny dag, nya möjligheter!”
Kanske någon tänker nu, att man nog ska vara på en apas intelligensnivå för att se några möjligheter i det år, som just har börjat, så som det ser ut i världen, med mer eller mindre maktgalna stormaktsledare, vapenskrammel i alla knutar, och en fartblind civilisation, som raglar från den ena krisen till den andra som en gamla tiders berusad sjöman.
Och visst, ser man bara på det jordiska kanske det inte ser så hoppfullt ut. Men Herren har ju faktiskt explicit uppmanat oss att inte bara se på kaoset här i världen! Vi ska ju lyfta huvudet, se högre upp! ”Frälsningen är oss nu närmare än den var när vi kom till tro”, skriver aposteln, och då avsåg han den saliga dag när Jesus kommer tillbaka.
Det kommer att mörkna här i världen, det är så skrivet, och det kan vi inte ändra på, lika litet som en gravid kvinna kan ändra på det faktum att det inte går smärtfritt till, när ett barn ska födas till världen – oavsett om det sker på naturlig väg eller kejsarsnitt….. Jesus säger ju faktiskt att omvälvningarna före hans andra tillkommelse är att betrakta som födslovåndor!
Men han säger också, att när det nya har fötts, då kommer vi att glömma vedermödorna som föreegick det. så, ja, den ljusnande framtid är vår, och inte bara som en möjlighet, utan som något som är oss givet av Gud själv!
Jag har haft glädjen att få ha ett riktigt pensionärsjullov, en hel månad har jag varit ledig från resande och förkunnelse nu. Det finns ju tack och lov yngre krafter, som tar över, när gamlingarna börjar tackla av!
Så småningom ska jag väl återgå till småskalig verksamhet nu, när de så kallade oxveckorna börjar – veckorna mellan trettondagsveckan och påsk kallades så i mina hemtrakter, åsyftande det faktum att då kom det inga extra helger som avbrott i det tunga vardagsslitet på länge. Nuförtiden har ju folk vintersemester, så den långa oxperioden är ett minne blott nu.
Stormen Johannes – Hannes kallad på den här sidan viken – ställde inte till någon större förödelse i min lilla skog, så jag får fortsätta att pyssla med litet vedhuggning i lugn och ro, istället för att stressa med att reda upp brötar av vindfällda granar, och det tackar jag för! Visserligen har Gud välsignat mig med god hälsa, så jag orkar fortfarande gå till skogs med motorsågen en stund då och då, men inte är man ju alls i skick som förr!
”Som förr” kan då tänkas betyda den tid i min ungdom i början av 70-talet, då jag jobbade på heltid i skogen hela vintrarna, åttatinmmarsdagar, fem och sex dar i veckan, och ackordarbete var det, inte tim- eller månadslön. Jag har väl aldrig senare i livet varit i så god fysisk form som då….och som väl var förstörde jag inte ens ryggen, till skillnad från brorsan, som fått dras med ryggproblem hela livet efter de där skogshuggaråren. Det var ju ingen, som lärde oss något om ergonomi, så vi lyfte ju fel hela tiden, med ryggen istället för med benen….
En broder i bekantskapskretsen, som arbetat som skogsingenjör hela livet, sade en gång att han uppfattade skogen som Guds rygg. Då tänkte han på Mose, som fick se Guds rygg – ingen kan ju se Guds ansikte och leva. Jag kan förstå hans tanke. I skogen är man nära skapelsen, liksom ute på sjön, och Gud har vävt in något av sin egen härlighet i skapelsen för oss att se och ta in, bara man stannar upp och ger sig tid att faktiskt se efter.
Den möjligheten har jag också det här året! Utöver att se Guds härlighet i Ordet, i bönen, i att få ta emot hjälp och vägledning att tjäna Herren, får jag möta och se Gud också när jag är borta från allt det, som vi ofta uppfattar som specifikt kristet, med alla former av det vi kan kalla religionsutövning, borta från folksamlingar, ensam ute i skogen, ensam i båten.
Ibland tror jag att jag har en hel del eremitgener i mig. …